Vallbybloggaren hade klarat av morgonpromenaden med sambon. Han hade konstaterat att sommaren var tillbaka.

Sambon låg behagligt utsträckt på den för ändamålet utplacerade trasmattan. En riktig idyll, hade säkert någon idyllsökande individ utbrustit. Plöstslig ställer sig sambon på alla fyra och intar en vaktande pose. Vallbybloggaren hör hur trädgårdgrinden öppnas och hasande steg närmar sig husknuten. Sambon ombads att stanna i vaktande position!
- God Morgon, utbrister en från Turkiet invandrad åldring.
Han är klädd i mörkgrå kostym. Under kostymjackan är en sliten kofta synlig. Skjortan är uppknäppt i halsen

Han sträcker med ett nästand tandlöst leende lådan mot herr Skriftställare.
- Du ha vassågott, säger han på mycket bruten svenska.
Leende ögon skiner av generositet.

-Å ena sidan , tänker han, varför i all världen denna generositet, inte kan jag ta emot denna gåva. Den behövs ju säkert bättre hemma hos honom! Å andra sidan är det inte en förolämpning att vägra ta emot gåvan?
Obeslutsamheten stormade i hans inre. Han sökte i sitt inre efter socialt godtagbara koder för att avböja gåvan, Men inga sådan fann han.
-Varför denna fina gåva, frågade Vallbybloggaren.
- Du hälsa glad hel vintren, all dagar, sa han med viss svårighet att finna och formulera orden.
Tacksamheten över dessa glada hälsningar ville han nu återgälda med knippen av morötter, lökar av skilda slag, salladshuvud och minsann en plastburk med mörka körsbär.
Han bjöd farväl.
I takt med att de hasande stegen blev alltmer ljudlösa återvände sambon till en trasmattans bekvämlighet.
Vallbybloggaren, ännu förvånad, mötte förmiddagen med en primörfylld brödkartong i papp från Pågens Bageri i sina händer.
Ett leende betyder så mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar