Visar inlägg med etikett Vallby. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vallby. Visa alla inlägg

lördag 7 februari 2015

Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.
Tack, Carita för bilden!
Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!



tisdag 28 oktober 2014

Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.
Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!



lördag 9 augusti 2014

Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.
Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!

söndag 18 maj 2014

En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.
Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

torsdag 26 september 2013

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

fredag 16 augusti 2013

På Vallbytundran sprids rykten med vinden

Några äldre gubbar hade samlats vid Vallbytundrans centrum. Där fanns gubbar såväl med som utan ludna sambos. Dessa äldre gentlemän hade allt klart för sig och visste vad som hände på tundran. Inte en grästuva kunde vändas, utan att gubbarna hade info om vad som hänt.
- Hörde ni smällen i morse?
- Vilken smäll?
- Smällen som väckte mig vid halvfyratiden. Det var en riktig smäll! Jag gick ut på balkongen i bara kalsipperna, men jag såg inget!
- Hoppas att ingen såg dig, sa en äldre man, för du ser ju ut vara på smällen!
- Nu var du rolig, så nu får du gå hem, svarade mannen som väckts av smällen!
- Det var en smäll vid midnatt, sa en man som passerade gruppen.
- Säger du det hörde jag inte, men den vid halvfyratiden var en riktig smäll!
- Inte var det pizzeriorna, som ligger i strid med varandra, för det är på andra bostadsområden.
- Det kan ju vara de där som går omkring och eldar upp bilar, sa en av de närvarande samtidigt som han begärligt sög på en rökpipa.
- Eldar de upp bilar, har de inget bättre för sig.
- Nä jag tror inte det, de är säkert arbetslösa och avundsjuka på att andra har bättre bilar.
- Ja hur kan de ha råd med så fina bilar, när de är arbetslösa.
- Det är säkert föräldrarna som betalar.
- Det gäller ha föräldrar, som arbetar när de själva är erbetslösa.
- Det var annorlunda förr, då fick man lära sig veta hut!
- Örfilarna stod som spön i backen, när man dummat sig, sa piprökaren och fick något drömskt, nästan nostalgiskt i blicken.
- Hej där, nu kom vi från ämnet, sa mannen som vaknat av smällen!
- Vilket ämne?
- Den stora smällen som väckte mig halvfyra i morse!
- De sprängde säkert en bil!
- Men det hördes inga sirener. Det blev alldeles tyst!
- Titta nu kommer det en till bil, som använder den nya bussgatan som genväg.
- Du det har kommit minst tio bilar, sen vi träffades.
- De har nog inte gått i körskola.
- Vilken olycka har bäst odds, frågade en av de äldre männen.
- Du får fem gånger pengarna på att en buss ska köra rakt in hotellentrén!
- Jag sätter en hundring på att det sker i vinter!
- Jag sätter femtio på att det blir en olycka med ett skolbarn.
- Det är knappt pengarna tillbaka på det, sa piprökaren!
- Så ska vi summera dagens rykten, sa en äldre man, som hade haft som yrke att sortera skruvar och muttrar på en av ASEA's verkstäder.
- Det var alltså arbetslösa, som sprängde en bil halvfyra i morse, för att förbereda ett inbrott på en Pizzeria!
- Ja, så var det säkert! Usch vilken tid vi lever i !
- Nä, nu får vi gå och bära lite stolar och bord, det ska ju bli grillfest med saft och grillkorv!

Det händer alltid något intressant på Vallbytundran!

torsdag 15 augusti 2013

Bussgata

På Vallbytundran har under hela sommaren folk varit sysselsatt med att riva hus och bygga väg. En väg som skär som en filékniv rakt igenom Vallbytundran nordvästra del. En bred asfalterad gata har skapats. Här är det meningen att bussar ska köra, för att göra resandet rakare. Bussrakan har redan tagits i bruk av personbilar, som använder gatan för att testa accelerationen. Både med flygande start och från stillastående.
Man har varit så inställd på att bussens färd ska vara rakare, att man totalt glömt bort gångtrafikanter.
Det borde ha varit tämligen enkelt att göra en planskild korsning för cyklar och gångtrafikanter. Men icke!
På minst tre ställen kommer gångtrafikanter att passera över den nya bussgatan, med stor risk för olyckor.
Inte minst med tanke på skolbarn kommer att korsa vägen minst två gånger om dagen.
Det är ju inte bara stora bussar, som kommer att köra där. Varubilar och personbilar kommer med säkerhet också att köra där.
Bland innevånare på tundran, som flanerar kring vägbygget, har vadslagning påbörjats, om när första olyckan ska inträffa. Skolstartsveckan har många anhängare. Dels menar man är busslinjetrafiken ny och dels kommer många ovana gångtrafikanter att passera över bussgatan. Det finns också andra som satsat en slant på personbilsolycka, där våghalsiga förare, i syfte att prestera så hög hastighet som möjligt, vid oväntat möte kommer att krascha rakt in i hotelentrén!
Det är en spännande höst vi har att vänta här på Vallbytundran.

För att undvika premiärveckans risker har Vallbybloggaren beslutat att tillfälligt utvandra till en plats utanförfastlandet. Vi ska, den ludne, den långe och Vallbybloggaren, ska åka till den mytomspunna ön halvägs till Baltikum. Det är inte mycket vi vet om livet på denna mytomspunna ö. Troligen har de dock nått så långt i utvecklingen att de inte längre bär höftskynke. Vi har hört ryktas om att de också är så pass civiliserade att älskande par legitimerar sina relationer inför missionärer och i byggnader uppförda för rituellt bruk. Det ska bli intressant att se om dessa rykten talar sanning.
Den ludne är intresserad av möta fyrfota vänner typiska för denna mytomspunna ö, gotlandsruss och gotlandsfår! Har hört att från gotlandsfåren kan man få en musikalisk maträtt kallad fårfiol! Undrar om det finns kockar med strängar på sin lyra, som rätt kan tillaga denna rätt!
Till skillnad från Berlin har man tydligen kvar sin mur runt huvudstaden på ön. Troligen för att skydda stadsborna från de vilda innevånare, som ännu lever på landsbygden. Det är troligen dessa vilda, som raserat en del hus i staden. Har förstått att man gärna bevara dessa taklösa och ibland även vägglösa byggnader, som ett tecken på de vildas raseri.
Det ska bli intressant att få upptäcka denna mytomspunna ö under några dagar i augusti.

Säkert är att det nog är mindre farligt än att försöka passera över bussgatan på Vallbytundran!


onsdag 24 juli 2013

Glädjens bukett och några våta tårar.

Han gick där på gatan och blicken var tom. Tårar rann nerför kinden. Glasiga ögon ser kvinnor och  män och barn som skrattande leker. Han mindes att det som en gång var hans. När firman gick som den skulle. Då var det fest i villan minsann, var kväll när kom hem. Men det var för rätt länge sen  och nu var det hål på jeansen.
Han kallades Tomas Cristoffer av vänner kallades han TC. Några som hyste visst agg kallade honom för Toa. Han gillade inte det namn, som hans ovänner gett, men vad gör man när börsen är tom. Av märket på kepsen att döma, var den gammal som gatan och skänkt utav Shell. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör.

Han såg på barnen i sin skrattande nojsande lek. Hur bollen sparkades mot mål. Hopprep som svingades och tjer som njöt, när repet hoppades över. Han vände sin glasiga blick mot solen som envist sken.
- Undrar när lyckan igen, sa han tyst för sig själv, ska lysa mot man med trasiga jeans.
Numer var det bara skuld , nesa och elände, som ständigt följde hans spår. Varhelst han i världen vände sin håg, så hann sorgen i kapp honom. Frun, som han en gång lovat kärlek och tro, var numer gift med en internationell bankman och barnen föredrog livet i lyx. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör, helst inte, när ingen vill ha en.

En flicka, med hy mörk som natten, kom fram till honom och log. Han tittade förvånat på henne och försökte le, men det blev nog mest en grimas. Den mörka lilla handen räckte honom en bukett av maskros och timotej.
- Den här ska du sätta i vatten, sa hon, så kan de ge dig ett skratt i morgon med.
Styvnade fingar kramade den ungas bukett. Han tänkte på hur ska man spara, de minnen som ger, ett leende under morgondagen. Han nickade, så vänligt han förmådde, mot afrikas ros, som så generöst gett honom en bukett av maskros och timotej.
Tomas Kristoffer styrde sina steg mot Svartån. Där visste han fanns det vatten. Han undvek med tur och viss skicklighet, de golfbollar som korsade hans väg. Vid vattnet stannade han till och tittade ut över ytan. Svartån låg mörk och stilla. Morgonsolen blänkte välkommnande i den mörka vattenytan. Tomas Kristoffer såg på sin bukett ac maskros och timotej. Varje blad var ett minne av barnets glädje. Varje stjälk bar bud om barnets tilltro till en ljus morgondag.
Han stod fär vid åkanten. Försiktigt steg han ut i det mörka vattnet. Till midjan dold av Svartåns vatten öppnade han sin hand och såg hur buketten av maskros och timotej långsamt föll mot vattnet.
- Sprid eran glädje och tro över Svartåns vatten!
Nog kunde man skymta ett leende i mannens ansikte, när han såg hur glädjens bukett spreds över vattnet.
Nu gick han återigen på citytogets stenläggnin och vattnet dröp om trasiga jeans.
Kvinnor, män och barn tittade med förundran och lite avståndstagande på mannen med trasiga jeans.
Hans blick var vänd mot barnen.
- Tappa aldrig er gläd, er tro. Även om det regnar idag, så kan solen skina imorgon!
Sedan vände han hemåt. Hans sparsamt möblerade etta väntade med sin tomhet. Han satt i sin tevefåtölj och blicken var nästan glad.
När han somnade, så mindes han en liten flicka med hy, svart som natten. Han mindes hur flickans bukett gett glädje.
Han hörde sig själv tyst säga, innan han somnade:
- Glädjens bukett innehåller också tårar!

onsdag 17 juli 2013

Hoppas det inte är mönstepassning!

Den gamla plankstrykaren satt som vanligt utanför den ånnu stängda ICA-butiken. Han hälsade glatt när vi gick förbi.
-Jasså, är du ute och går med hunden? hälsade han glatt!
- Du är allt bra observant, trots den tidiga timmen, var vår hälsning tillbaka.
- Ja, det gäller ha ögonen med sig!
Vallbybloggaren har ofta förundrats över det nödvändiga att påpeka det självklara. I det fall morgonvandraren drog en plastpåse eller en kartong i kopplet, så kan ju frågan om det är en hund ham drar i kopplet, tyda på en viss känsla att försöka sätta sig in i morgonvandrarens psykiska hälsa. Men självklara frågor besvaras bäste med en eloge.
- Jag kan inte dricka öl idag, sa plankstrykaren, jag har fått ett jobb nere på stan. Det är en lägenhet, som behöver få ett sovrum renoverat.
- Ger förståss välkommet kapital i kassan!
- Jo, å det är svart. Jag struntar i RUT och andra moderna påfund. Jag gör mitt jobb och sen får jag betalt.
Han torkade skummet av en öl ur mustaschen med baksidan av skjortärmen.  En illa dold rap underströk inmudugandet av maltdryck.
- Tyckte du sa att du inte skulle dricka öl idag ?
- Den här är förlåten, sa han och log, det här är frukost och föresten så visste redan de gamle att en gång är ingen gång. Så hänvisande till ordstävet, så har jag inte druckit en öl idag.
- Nä, nu får du vandra vidare med din hund, för nu måste jag cykla ner på stan och tjäna ihop lite pengar, det är ju snart helg.
Den vingliga cykelfärden påbörjades och Vallbybloggaren betvivlade starkt att han varit fölsamt mot det gamla ordstävet. Färden gick från den ena vägkanten till den andra. Det var ett mirakel att det inte "bar ner i diket"!
Likt barnvisans kråka färdades plankstrykaren. Än bar det hit och än bar det dit och se.. där bar det ner i diket!
Han reste sig upp och gjorde likaledes med cykeln.
- Det var en stor sten, skrek han förklarande!
Han försvann snart ur Vallbubloggarens synfält. Vi, den ludne och Vallbybloggaren hoppades att färden nerför svartåbacken skulle gå bra. Vi hoppades också att det inte var tapeter med mönstepassning som skulle sättas upp, för då blev nor arbetet alldeles uppåt väggarna!
Morgonvandringar medför mestadels något intressant att observera, som kan vara värt att plita ner. Men lika ofta händer det ingenting och vandringen fullbordas i egna tankar. Ibland så mycket egna tankar, att man gått mycket längre än man tänkt sig. När Vallbybloggaren lämnar sin egen tankesfär och ser sig omkring är det bara vidsträckta fält, inte hus så långt ögat kan se. Den ludne medvandraren tittar förvånat på sin följeslagare, flämtat tungt i morgonvärmen.
- Du husse, nu får vi allt vända, annars missar vi förmiddagsfikat!

Det är skönt för en tankspridd Vallbyvandrare att ha förståndet i koppel!
Vi vände hemåt.
Minsann hann vi i tid till förmiddagsfikat!

tisdag 16 juli 2013

Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.
Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

tisdag 18 juni 2013

Morgondrama i juni

En nyvaken skata skakade på fjäderdräkten och vände sig till sin maka.
- Här kan man ju inte bo, vilket förfärligt oväsen!
- Har inte fått en blund i ögonen, svarade den tilltalade makan.
Nu undrar säkert bloggläsaren vadan denna uppståndelse i skatornas bo under takåsarna på Vallby.
Vallbybloggaren ska försöka att noga nedteckna vad som föregått i trappuppgången till ett av husen på Vallby. Huruvida denna nedteckning är i överensstämmelse med vad som verkligen skett eller om det skett överhuvudtaget, det får läsaren av dessa rader själv bilda sig en uppfattning om.
Representanten för bostadsbolaget hade kallats till platsen av störda grannar. Likaså hade en vakt från ett bevakningsföretag.
Barn skrek.
Hundar skällde.
Upprörda grannar hade ingen lust dricka morgonkaffet.
Det gällde lägenheten högst upp.
Bostadsrepresentanten sökte skydd bakom den bredaxlade väktaren, när de försiktigt gick uppför trapporna. Nyfikna grannar tittade försiktigt ut och försökte bilda sig en uppfattning om vad som hände.
- Att jag misslyckats i en film, skrek en gäll kvinnoröst, betyder inte att jag är en dålig skådespelerska!
- Vad är det som hänt, frågade den bredaxlade väktaren med lugn djup stämma.
- Ni ska inte komma hit och tro att ni kan ta mina barn, skrek kvinnan, som enligt egen utsago var en duktig skådespelerska.
- Vem försöker ta dina barn, frågade väktaren.
- Det borde väl ni veta, det är väl av den anledning ni kommit.
- Nej, sa väktaren, vi har kommit för att du fört sådant väsen att grannarna inte kunnat sova.
- Är det förbjudet att arbeta hemma, va? Jag har bara repeterat för en roll i en kommande film.
- Det kan du väl göra lite tystare!
- Vadå, är du utbildad vid Dramatens scenskola... nä skulle inte tro det! Vad har du då för rätt att säga hur jag ska repetera?
- Det är inte det det handlar om, sa bostadsbolagets representant och stack försiktigt fram sitt huvud från sin plats bakom väktarens skyddande ryggtavla.
- Det är inte första gången, som vi kallats hit. Det är ofta vi får komma hit. Förra gången var du en erkänd solopianist.
- Är det förbjudet att ha många talanger, skrek kvinnan upprört.
- Det kanske inte är lämpligt att bo en vuxen, fyra barn och åtta hundar i en tvåa, sa bostadsbolagsrepresentanten
- Det är min familj och hur vi bor är upp till oss! Dessutom måste jag repetera min roll och har inte tid stå tjafsa med er.
En liten flicka, klädd i gröna jeans och en pastellrosa topp smet ut genom dörren och skyndade nerför trappan.
- Isabella, du kommer genast tillbaka!
- Jag vill inte, skrek Isabella, hundarna äter upp min frukost!
- Du kommer tillbaka. Ställ inte till med nån scen nu!
Kvinnan stampade med foten hårt i golvet. Hon hytte med näven åt de två, som försökte skapa ordning i trappuppgången.
- Se vad ni ställer till med, skrek hon, ni ska inte komma hit och störa en uppburen skådespelerska i hennes arbete.
Det var först nu, som väktaren lade märke till att kvinnan blödde från ett sår nedanför vänstra örat.
- Du har skadat dig, sa han, vad har hänt.
Det är inget riktigt blod, sa kvinnan.
Hon vinglade till och tog ett par steg i sina försök att återfå balansen. Vilket hon lyckades med. Stödd mot dörrkarmen tittade hon föraktfullt mod de två, som ville skapa lugn i trappuppgången.
- Ni tar inte mina barn, skrek hon, det blir över min döda kropp.
Ut genom dörren smet två stora dobermanpinschrar. De flydde skällande nerför trapporna. Förskräckta grannar stängde med smällar lägenhetsdörrarna.
Ute på gårdsplan stod lilla Isabella med gröna jeans och en pastellrosa topp och höll de två stora hundarna om halsen.
- Vi tror att du skulle må bra av att besöka akuten, sa väktaren, så lugnt han förmådde.
- Ni ska inte tro att jag är en nervklen dramaqueen, sa kvinnan upprört. Jag har gjort många stora roller i mitt liv och här ska inte besökas någon akut, så det så!
Kvinnan gick in i lägenheten. Väktaren följde försiktigt efter. Två ambulansmän hade plötsligen dykt upp i trappan.
- Vi har en bedövningspistol med oss, sa den ene, vi brukar använda den mot vilda hundar.
- Nä så långt ska vi väl inte behöva gå, sa väktaren och fingrade på sin pepparspray.
När de kom in i vardagsrummet, stod kvinnan bar på överkroppen intagande en hamletpose.
- Att vara eller inte vare en eftertankens bleka Ofelia, det är den fråga vi alla söker svaret på, sa hon med teatrilsk röst .
I soffan satt tre pojkar och applåderade ivrigt.
- Bravo! Dacapo!
- Får vi godis nu?
Kvinnan sjönk ner på knä och tittade med bedjande blick på inkräktarna i hennes lägenhet.
- Kan ni gå nu, jag måste repetera färdigt!
- Vi vill att du följer med oss och får såret omsett.
- Alla säger att Ofelia skriker, men ingen frågar varför, sa kvinnan och föll handlöst den korta biten kvar mot golvet.
Ambulansmännen var snabbt framme och förband kvinnans sår hjälpligt! De la henne på en bår och skyndade med sin börda utför trapporna.
Bostadsbolgsrepresentanten  tittade på pojkarna.
- Vad hände här egentligen?
- Mamma skulle visa oss hur man gör en kickspark, men tappa balansen och slog huvudet i en stol.
- Var är de andra hundarna?
- De är inlåsta i badrummet! De måste vara det när vi äter, annars äter de upp all vår mat.
- Vi får ringa socialjouren, sa väktaren, så här kan vi inte lämna barnen.
Isabella återvände till lägenheten med de två stora hundarna. Hon satte sig ner på golvet och hundarna la sig bevakande ner vid hennes sida.
Medan de väntade på att någon från socialjouren skulle komma, så lägrade sig lugnet över Vallbytundran.
Skatorna återvände till sina bon un der takåsarna på Vallby.
- Inget är som hemmets lugna vrå, sa skatmaken och log mot sin skatmaka!

söndag 16 juni 2013

Promenad bland kinesiska turister och skattgömmejagande pensionärspar.

Det har regnat ganska mycket i natt, konstaterade vi när vi anträdde den första av dagnes promenader.
Solen svettades av ansträgning, när den knuffade undan några sömniga regnmoln.
Vallbytundran låg öde och tom. Nja inte riktigt! Nu ska skrivaren inte undanhålla sanningen. Ett äldre par vandrade mellan papperskorgarna. De tömde dessa förvaringsgrejer på såväl plåtburkar, som plastflaskor. Med välfyllda plastpåsar vandrade de vidare mot nästa skattgömma!
Solen har vunnit i sin kamp mot morgontrötta regnmoln. Generöst öser den solvärme över Vallbybloggaren och numer flämtande sambo. Framkomna till hotellplan möts han av en märklig syn. Ur hotellets innersta strömmar en strid ström av kinesiska turister. Par om par vandrar de den korta biten mellan hotell och turistbuss från Estland. En buss som är dekorerad med djungeldjur på gul bakgrund.
Likt djuren en gång inträdde i Noas ark inträdde kinesiska turister två och två in i den väntande bussen. Övervakade av en ung reseledare, som med block och visselpipa såg till att ingen hamnade akterseglad i Väsyerås. Allvarsamma turister från Kina har sett ännu ett hotell och noterat att hotell de är sig bra lika!
Så seglade bussen iväg mjukt gungande over de ojämnheter som finns i en gata, som håller på att förstärkas för kommande lokaltrafik. Nu är platsen fri och tålmodigt ihärdigt bittjas papperskorgar av ett äldre par på morgonpromenad.
Hemvägen avlöpte lugnt och fritt från möten. I vart fiall till vi kom till skateboardbanan. Där mötte vi en äldre man med rötterna någonstans i Turkiet.
- God Morgon, hälsade han, jag är på väg till kyrkan!
- God Morgon, svarade Vallbybloggaren.
- Jag måste säga, sa han på stapplande svenska, är lite besviken på min sonson.
- Vadan detta?
- Jo han vill inte gå till kyrkan. Han menar att det är bortkastad tid. Han säger, att han vet att det inte finns någon Gud.
- Det är många, som säger så!
- Jag talar om att det inte handlar om att veta. Det handlar om att tro eller inte tro.
- Det ligger en sorts klokskap i det påståendet.
- Jag säger till honom att om vi vet att det finns en Gud eller säger att vi vet att det inte finns en Gud, då är det lätt att säga, att den som inte vet vad jag vet är idioter.
- Det kan ligga en sanning i vad du säger. Vet vi, är det lätt att vi ser oss förmer än andra. Men tror vi eller inte tror så lever vi hela tiden i dialog med vad som händer. Prövar, tar till oss, förkastar!
- Jag förstår inte riktigt vad du säger, sa den gamle mannen och strök med ovansidan av handen över mustaschen.
Vallbybloggaren försökte förklara igen vad han menade och insåg att inte heller han förstod riktigt vad han menade.
- Jag vet bara, sa den gamle, att vi kan inget veta om Gud förrän den dagen då vårt liv tar slut. Men ett vet jag, att då kommer antingen den som tror eller den som inte tror att bli väldigt överraskad!
-

torsdag 13 juni 2013

Bland regndroppar och japanska turister

Tänk att ett helt år förflutit sedan Vallbybloggaren inträdde i skrået av vitala pensionärer. Kan konstatera att inga ny krämpor har välkomnats. Bara de som tillhör årsmodellen. de har jag i och för sig haft ganska länge, så dessa krämpor betraktar jag numer som goda vänner.
Morgonens promenad företogs kryssande mellan fallande regndroppar och vimlande turister från Japan. Den goda dagen finns där någonstans mellan regndropper som faller. Sambon, luden av födsel och ohejdad vana, nosar försiktigt på regnvått gräs. Totalt okänslig för Vallbybloggarens längtan efter ännu en kopp kaffe fördröjer han utevistelsen sniffande.
Vallbytundran är ännu iavsaknad av liv och häftiga rörelser. Oattackerade,  befriade från välgångsönskningar vandrar vi stenbelagda gångvägar. Den magiska solnedgången från igårkväll är bortspolad av ett stilla juniregn, som strilar från himmeltäckande moln.
Framkomna till hotellplanen är stillheten ett minne blott. Här körs det medhäftiga vägmaskiner, som tydligen arbetar för att förstärka körbanan för framtida busstrafik. Blandat med vägmaskinernas buller hörs ett tjattrande av obegripliga ord. Under hotellentréns baldakin står ett dussintal japanska turister beklagande sig över vädrets ovilja att värma även en frusen japan. Med tydlighet framgår att dessa exotiska gäster på Vallbytundran i vart fall planerat för lodrätt bevattning. Färglada regnkläder häljer dessa japanska kroppar. Att de inte riktigt litar på dessa plaggs täthet, står klart, då de vägrar lämna det regnskydd som hotelentrén bjuder.
- You don't like the swedish summer?
Vallbybloggaren försöker vara verbalt social. Detta försök röner dock föga framgång. Ingen tycks tala det språk, som Vallbybloggaren så ivrigt försöker använda. Efter ett tag lyckas vi dock kommunicera så mycket, att de hyser viss agg till den busschaufför, som skulle komma med en buss redan för 30 minuter sedan. Vi skiljs åt med förhoppningar att bussföraren ska kunna kryssa fram mellan bullrande vägmaskiner.
Vallbybloggaren tycker att det är jobb nog att kryssa mellan regndroppar. Sambon instämmer med ett vänligt gläfs. Undrar om inte han med längtar en kopp kaffe den regniga junimorgon.
Undviker kryssandet mellan bullrande vägmaskiner och tar en annan väg för att fullborda morgonens bevandring av Vallbytundran.
På hemvägen konstateras att ännu går ett fåtal barn till skolan. Eller kanske är det till något fritidshem som deras våta vandring har som mål.
Nä nu har jag motionerad såväl luden sambo som ökat midjemått. Nu får det räcka  med kryssandet mellan regndroppar, bullrande vägmaskiner och turistande japaner.

Någon stans där mellan fallande regndroppar finns den goda, fina dagen!

måndag 3 juni 2013

En varm morgon i juni.

Värmeböljan har anlänt!
Vallbybloggaren skrev löpsedel, när han drabbades av morgonens hetta. Redan efter några meters promenad insåg han att vårjackan var totalt onödig. Den ludna sambon gav uttryck för att detta minsann inte var ett väder som passade djur med päls. Vallbybloggaren försökte dämpa sambons oro med att pälsen också skyddade mot värmen.
- Det är lätt för dig att säga, flämtade sambn. Du kan ju ta av dig pälsen, om du haft någon.
Smågnabbandet upphörde, när sambon träffade på två tikar, som, trots den kvinnliga hundförarens protester, ivrigt talade om att de gillade stora hundar. Efter en del kommunikation mellan hundar av skilda storlekar och mellan hundförarna, fortsatte promenaden upp mot Vallby Centrum.
Vallbybloggaren beslöt att det var dags att finna lite svalka och satte sig ner på en bänk i skuggan. Han följde en strid ström av människor, som hade ICA-butiken, som mål. En stor grupp elever från närbelägen gymnasieskola kom ut från butiken lastade med kanelbullar och energidrycker. Vallbybloggaren funderade över intaget av energidrycker. Stackars lärare, dessa elever, mpste ju längre fram på dagen skutta runt i klassrummen som durecel-kaniner.
Funderingarna avbröts plötsligt av en ilsken röst, som trots ilskan sjöng på österbottnisk dialekt.
- Du din D-vul, det var du som ringde snuten!
Vallbybloggaren tittade sig omkring och förstod snart att anklagelsen var riktad mot honom.
- Förlåt, sa vallbybloggaren, jag vet inte vem du är och vet inte vad du talar om.
- Försök inte med den valsen, jag vet att det var du som ringde snuten, i lördags, när jag skulle åka till bolaget!
- Lugna ner dig, du medvandrare på jorden, vad pratar du om?
- Försök inte vara lustig. Tack vare ditt samtal, åkte jag dit för rattfylla.
- Du, vallbybloggaren skärpte tonen, innan du kommer med sådana anklagelser, så bör du nogsamt efterforska om det finns någon sanning i det du säger. I det fall jag gjort något ont mot dig, så är jag beredd att be om ursäkt, men falska anklagelser, där drar jag gränsen. Så leta rätt på rätt person innan du far ut i anklagelser!
- Försök inte snacka dig ur det här. Jag såg ju att du stod på balkongen med mobiltelefonen vid örat!
- Du måste helt klart ta fel på person. Jag har ingen balkong!
- Va?
- Tycker det är läge för en ursäkt, sa vallbybloggaren!
- Jamen, jag är övertygad om att det var du! Du bor ju på Högloftsvägen, snett ovanför där jag bor!
- Du tar helt klart fel på person! Jag bor inte på Högloftsvägen, jag vet inte vem du är och jag vet inte vad du pratar om.
- Jag tror i alla fall att det är du!
Hans ilska var mer tveksam, upprördhetens röda ansiktsfärg hade något falnat. Han gick in i ICA-butiken. Säkert skulle förrådet av berusande drycker fyllas på.
Vallbybloggaren och sambon beslöt att vandra vidare. Det är inte roligt att bli anklagad för något man inte känner till. Vallbybloggaren funderade över det elände som överintag av berusande drycker medför. Han tänkte på  alla de orsaker till överkonsumtion av berusande drycker han hört. Det tycks, efter år av empirisk forskning, att det alltid är omständigheternas fel. Andra människors beteende eller total frånvaro av andra människor.
Medan han vandrade hemåt med flämtande pälsklädd sambo, funderade han på, om det avskalat från alla orsaker och ursäkter, det i slutändan ändå inte är individen eget val!
Individen kan välja att göra destruktiva saker.
Individen kan välja att avstå från destruktiva saker!
Efter att löst denna problematik känner sig Vallbybloggaren redo för en kopp kaffe med pecanwienerbröd!
Kopp på er!

lördag 1 juni 2013

Obeskriven under lång tid

-Vallbybloggaren har senaste tiden varit helt upptagen med att följa en resenär genom Europa och delar av Asien. En färd som gått i luften, över vatten och på land. Nu är den resan slut och mer triviala händelser lär bli föremål för Vallbybloggarens  " penna".
Den första junidagen detta året var också den sista lördagen den här veckan. luden sambo och Vallbybloggaren bevandrade Vallbytundran.
Den runda byggnaden vid Vallby Centrum står kvar. Byggnaden, som fick namnet Paletten och som av vissa misstogs för att vara en ny dansrestaurang. Utanför Paletten, satt delar av Vallbys ledighetskommitte. De talade högljutt om resor till stadens centrum och där belägen saftbutik, som säljer berusande drycker. Plötsligen drabbad av viss självinsikt, uttryckte en av kommittens mest lediga deltagare, att han kanske borde sluta handla berusande drycker.
- Åldern tar ut sin rätt, sa han, det är inte samma tjusning som i ungdomen att vakna i en skogsdunge och inte veta var man är eller till och med vem man är.
- Alla får vi göra våra val, sa en yngre medlem av samma kommitte, själv måste jag nog ha dessa drycker, för att orka möta människor. Ångesten  tränger på, när jag är nykter.
- Ni vet jag får fortfarande hantverksuppdrag och det är inte längre roligt att göra raka linjer, när man är så bakis att till och med en vågad linje tycks vara linjalrak.
- Ähh, du kan alltid komma hit, har vi en öl över så bjuder vi. Vi är ju bröder i eländet-

En liten papperslapp på en glasad port förkunnade att det skulle bli någon form av utomhusaktivitet i den så kallade  Upplevelseparken. Dock skulle denna utomhusaktivitet flyttas inoimhus om vädret var otjänligt. Nog måste en sådan brasklapp träffa generationer av  förskolepersonal mitt mellan ögonen. Dessa som i pedagogisk iver ständigt förkunnat, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tydligt är att insikten om för väderleken lämpliga kläder försvinner någon gång under färden till vuxen ålder. I vuxen ålder säger dessa, som utsatts för förskolepersonalens manipulationer, att det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder. Så barndomens kunskapsinhämtning förpassas till glömskans lagerbyggnad. Vi har utomhusaktivitet bara om väderleken är tjänlig.
Undra kan man ju vilka fler lärdomar, som inhämtats i barndomen, som förpassats till glömskans lagerhyllor.
Bortom Vallbys fallossymbol, det mot himlen strävande höghuset, har ännu en byggnad förpassats till de sälla jaktmarkerna. Huset, som för längesedan innehöll både livsmelsaffär, apotek och post, som senare hyst församlingsgård och gemenskapslokal, är nu totalt jämnad med marken. Här ska tydligen en ny sträckning av 12:ans busslinje dras fram. In med bullrande bussar in i miljöer, där människor vandrar och cyklar. Låt bussarna fara där människor i årtionde andats frisk luft. Men kanske det är bättre än att ha busshållplats 10 meter från Servicehusets varuintag?
Vallbybloggaren tittade över Vallbytundran och drabbades lite av samvetsbetänkligheter, Denna tundra fylld med personligheter och lummig grönska har alltförlänge varit obeskrivet. Idag ändradades detta faktum, i vart fall lite. Dessutom behöver Vallbybloggaren inte ha så dåligt samvete, då en publikation kallad "NÄRHETER" i dgarna ramlade in i Vallbybloggarens brevlåda och gav skriven information om vad som händer opå Vallby, i vart fall lite information!
Det tidiga kvällsregnet kylde ner hemvägen. Luden sambo började alltmer anta likheten med en gigantisk outkramad disktrasa. Han tittade vädjande på Vallbybloggaren och vädjade.
- Kan vi gå hem till ljuva trevna stugan. Även för en hund är detta regnväder icke tjänligt.
. Hörru vovven, det vet du väl att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder!
- Men husse då, jag har bara denna pälsen och den är inte dålig, däremot är vädret dåligt!
Vallbybloggaren föll till föga för sambons mörka vädjande blick.
Väl hemma kunde konstateras, att en kopp kaffe med tilltugg alltid är tjänligt oavsett väder!

tisdag 26 februari 2013

Ensamhetens famntag

Det var en ovanligt frusen morgon.
Att flanera Vallbytundran var motvillig. Bättre vänta inomhus på att dagens sändningar från skid-VM ska äga rum.
Sambon tittade med uppmanande bruna ögon på mig. Det stod klart att denna inställning till morgonpromenad ogillades. Återigen gav han intrycket av att betrakta Vallbybloggaren som en vekling.
De gamla termobyxorna letades fram ur någon något skamfilad vrå. Det var tack vare ihärdiga sit-ups, som dess vinterfodrade byxor fortfarande  kunde omsluta midjan. Stickad luva neddrogs av försiktighetsskäl långt ner över öron och panna.
Tålmodigt väntar sittande sambo. Han skakar sitt pälsklädda nylle över husseveklingens påklädande.
Det enda förlåtande, tänkte han är att husse ser ut som en välstoppad lunchkorv.
Vid den här tiden på dygnet är Vallbytundran mestadels folktom. Visst kan en och annan stressad arbetstagare ses skyndande mot busshållplats. Visst kan en och annan hundägare ses skyndsamt rasta medförande fyrbent vän, Men i övrigt är Vallbytundran tom.
Därför var det med förvåning som vi, efter rundande en husknut, rammade en lätt bedagad man. Han försökte med fumliga fingrar knäppa gylfknapparna.
- Ibland, sa han, så gör sig prostatan påmind.
- Säger du det, svarade Vallbybloggaren, det har jag ingen erfarenhet av. Har du varit ute å gått länge?
- Jo, det har nog blivit någon timme, sa han. Du förstår jag vaknar tidigt och då väcker ängslan vandringslusten. Jag går och går, ensam med mina tankar. nsam med all förebråelser över tidigare val i livet. Tittar på de mörka fönstern, som hotfullt tittar tillbaka på mig. Ibland tänds det en lampa och man skuggan av en människa syssla med något, men snart blir det mörkt igen.
- Du har haft ett lång liv, frågade Vallbybloggaren.
- Jo du det har lagts många år bakom mig. Tre spruckna äktenskap och fem ungar, som jag inte känner. Vet inte var de bor eller vad de sysslar med. Förlorade jobbet i byggsvängen, när det blev sämre tider. Å det ska jag säga dig, det hat mot invandrare, som kom till uttryck i lunchboden får Sverigedemokraterna att låta som änglar inför Guds tron. Inte konstigt att sossarna tappar till det partiet.
- Jasså, säger Vallbybloggaren föga överraskad, det var så tydligt även då, för ganska längesedan?
Oh ja, sa han, jag är rädd för det samhälle som växer fram. Har trääfat kristna invandrare från muslimska länder, som också de sympatiserar med Sverigedemokraternas onyanserade muslimhat. De "gamla och mer etablerade" partiernas valhänthet att hantera detta missnöjesparti med nationalistiska elitistiska tankar, skrämmer mig. Det är nog lika bra att man fryser ihjäl i någon snödriva.
- Nu ska du inte vara så pessimistisk, svarade Vallbybloggaren, du ska se att det ordnar sig ändå.
- Man blir lätt väldigt pessimistisk, när man vandrar själv på livets stig. Men du har nog rätt, det goda segrar säkert till slut. Men nog skulle det vara bra skönt att slippa känna skuggvindarna från det fascistiska tyskland.
- Jag ska nog tacka för pratstunden och vända hemåt, sa Vallbybloggaren.
- Vet du vem som omfamnar mig när jag stänger lägenhetsdörren?
- Jaså, har du en käresta hemma, som väntar med frukost?
- Nej, när jag kommer hem, stänger dörren till lägenheten,
så omfamnas jag av ensamheten!
Omfamnad av ensamheten!
Innesluten i ensamhetens famntag!

onsdag 2 januari 2013

En helt vanlig promenad inkluderar ibland en flygtur

Vallbybloggaren hade just avnjutit ett avsnitt av The Big Bang Theory på teve.
Med pock hade han han övertygat sambon att de slutat med fyrverkerier.
Så flera minuter efter åtta på kvällen tog de två en promenad på lätt frusna, snöfria gångbanor.
Kvällen var kyligt krispig. Få medvandrare på livets stig syntes. Med andra ord en kvällspromenad som gjord för existensiella tankebanor.
ICA-butikens ingång lyste välkomnande och Vallbybloggaren funderade på om det inte vore läge att förnya innehavet av apelsinjuice. Han har för vana att efter morgonkaffet njuta ett glas kall apelsinjuice.
Med denna inblick i Vallbybloggarens vardagliga morgonvanor återvänder vi till den helt vanliga promenaden.
Sambon var ivrigt sysselsatt med att nosa efter teakolja i kvarglömda snödrivor. Vallbybloggarens blick var stadigt fäst på Ica-butikens välkomnande ljusingån.
Plötsligt...
Mycket plötsligt!
Hans högerfots främsta del stöter in i en uppskjutande markdetalj. Denna plötsliga slöt får hans kropp ur balans. Vänsterfoten med tillhörande ben ökar takten helt självsvådligt och tving sin högra granne att göra detsamma. Detta innebar att cirka ett tiondels ton sätts i okontrollerad rörelse. Framåt... Uppåt!
Så fort har nog benen inte rört sig sedan något hundrameterslopp på gamla Arovallens kolstybbsbanor. Utan att vilja det, så kommer tankarna:
- Du kommer att ramla!
- Finns någon möjlighet att återfå balansen!
- Du kommer att ramla!
-Ta emot med händerna!
- Lyft upp ansiktet!
Så kommer det ögonblick då man med stor hastighet närmar sig terra firma!
Skulle nog önska att det var mer upplyftande, men icke, platt fall!
Efterföljande vandrare kommer säkerligen att se bromsspåren och undra vilken traktor, som kört där på gångbanan!
Efter att konstatera att hans fall var en verklighet och att terra firma inte tagit allvarlig skada av kollisionen, reser han sig mödosamt upp!



En lätt hostattack!
AAAJJJ!
Konstaterar att en revbensskada är vid handen! Minsta rörelse i olämplig riktning lockar fram ett distinkt:
-AAJJ!
Med såriga knän och handflator och en stickande smärta i revbenen fullföljer han sina planer på att inhandla apelsinjuice!
Expediten tillönskar en  Glad och Lycklig Kväll!
Nog är hans ögon lite mörka när han med smärta frustar fram ett Detsamma!
Se det var en helt vanlig promenad på Vallbytundran det!

torsdag 13 december 2012

Samtal vid Vallby Centrum

Vi stod några av skilda kön vid Vallby Centrum.
Vi talade om den nya byggnaden som invigdes för en vecka sedan.
- Det är bra att de har ett fik, då kan man ta en kaffe och ett wienerbröd, sa en av de äldre.
- Jag såg att de hadefina tårtor, när det var invigning. Undrar om det ska vara kvar i sortimentet. Skulle inte ha emot en princesstårta å lite kaffe. Skulle pigga upp i denn kalla tid.
- Undrar varför man valde namnet "paletten", sa en av de äldre damerna. Tycker mer det ser ut som ett kladdblock, fortsatte hon.
- Nja, jag tycker det skulle kallas "Huggkubben", sa en äldre herre med cowbohatt.
- Har ni varit inne och tittat, sa den före detta bagaren. Det är fint, blir nog bra!
- Nä, fy vad kallt det är, sa bagarens hustru, nu går vi hem och lagar en värmande gulasch!
- Ja det är så kallt, sa mannen med cowboyhatten, så kallt att det är förenat med livsfara att spotta i motvind.
De övriga skrockade artigt och försökte föreställa sig mannens vanor och betende!
De skildes åt. Var och en på väg till sin värmande gulasch!
Vallbybloggaren och sambon fullbordade förmiddagspromenaden, frysand och längtande efter värmande gulash de också.
En tanke föddes på hemvägen:
"Inget hus är bättre än den verksamhet, som bedrivs i det!"

onsdag 5 december 2012

Vit hund försvinner lätt i snöoväder

Kyliga snörika dagar ger ingen kraft till att kombinera ord till meningar och berättelser.
Snöplogarnas bullrande morgonaktiviteter förhindrar kvarstannande i sängvärmen.
Inget väder, som har någon som helst likhet med vädret på Hawaii.
Stretande i motvind, vassa snokörn blästrar anletet.
Vallbytundran är insvept i blåsigt snöoväder.
Kommentarer mellan mötande människor begränsas till frusna "Hej" eller sällan förekommande uttryck "Usch, vilket väder".  Efter frusna kommentarer rusar stelfrusna in i värmande hem och stugor!
Vallbybloggaren försätter streta i motvinden. Han har ju vissa förpliktelser mot kissnödig sambo. I jämnhöjd med kedjehusen på Norra Vallby får det dock vara nog. Vi vänder ryggen mot isande nordan och varje steg för oss närmare nybryggt Zoegas Intenzo och pepparkakor med grönmögelost!
Någon belöning ska man väl få....
Känner hur kopplet sträcks i sina fulla åtta meter. Sambon har med välbehag rusat in i snöigt buskage på jakt efter underbar dofts upphov.
Det är vid sådana här tillfällen man drar sig till minnes en av Hans Alfressons Lindemän, han som hitta en tax under ett skåp.
- Om man vill ha fram hela hunden är det bara att hala och dra!
Vallby bloggaren tar detta ad notam och halar och drar.
Tur att det finns koppel, för det är inte lätt hitta en en vit hund i snöyran.


Om sider ät vi återförenade och hela ekipaget kan med nordan i ryggen tämligen ofrysta finna vägen hem till trevna stugan.

tisdag 20 november 2012

Morgonpromenad med författardrömmar

Gråmulen novembermorgon.
Sambon och Vallbybloggaren hade i det längsta vägrat lämna morgonsömnens sommarhetta.
Sambons behov av att uträtta naturbehov segrade till slut över morgonsömnens lathet.
Gräsmattorna delvis rimfrostklädda. Några mindre vattensamlingar ännu istbelagda efter nattens frost.
Vi passerar nya runda byggnaden vid Vallby Centrum. En kvinna, som tydligen ska arbeta i detta hus, steg ut på den träbeklädda verandan. Hon tittade med frågande blick på den stora våta fläcken. Hon skakde på huvudet och vände blicken mot det stora ljusinsläppet i verandataket. Hon skakade på huvudet och svarade på Vallbybloggarens morgonhälsning.
- Här är det någon, som inte tänkt!
Vallbybloggaren nickade instämmande.
Vi fortsatte promenaden förbi centrum och förbi tobakshandlaren. Tobakshandlarens affär kallas ofta "Kiosken" av kunderna. I Vallbybloggarens föreställningsvärd är en kiosk en byggnad, som man inte går in i. Man har kontakt med säljaren genom en liten lucka och gör sin beställning. 

Bortom Kyrkolokalen räffar vi en gammal bekannt. Han ger berömmande ord till Vallbybloggaren och dennes bloggalster. Klart man slickar i sig sådant beröm och växer nog halvannan centimeter på längden.
- Har du, fortsatte han, skrivit något som man kan handla i bokhandeln?
Vallbybloggaren måste svara nej på en sådan fråga.
Bekantingen tyckte det var tråkigt, ty han hade tänkt att lite Vallbyhistorier, skulle kunna vara en fin present till Jul.
Vi skildes åt och tankarna om tryckalster med Vallbybloggarens ord slog rot!
Efter en tids fundernade drog Vallbybloggaren slutsatsen.
Han ska nog bespara familj, vänner och bekanta den läsupplevelsen. Om det nu över huvud taget skulle kunna betecknas som upplevelse. Hans tafatta försök är, vilket alltför många instämmer i, inte av något större litterärt värde.
Dock kan han meddela att djupt inne i en hårdisk finns två utkast till romaner. Men det blir inget med det, ty Vallbybloggarens saknar den disciplin och uthllighet, som krävs för att göra mer än utkast!

UTKAST 1
En historia där man får följa en familj i ett sydamerikanskt land. Där några av barnen förföljs av såväl landets hemliga polis, som av en av de större gerillagrupperna i landet. Två syskon kommer till Sverige som asylsökande. Deras handläggare på Migrationsverket är en ung jurist, med kopplingar till högerextrema rörelser. Handläggaren påträffas mördat i Migrationsverkets lokaler. En av syskonen misstänks för mordet. En ung kvinnlig pastor försöker lösa mordet, samtidigt som hon kämpar för syskonens rätt till asyl i Sverige.

UTKAST 2
I en svensk frikyrkoförsamling pågår en maktkamp. Å ena sida en dominant pastor med förkärlek för unga kvinnor. På andra sidan en företagsledare som gripen av mer sektliknande rörelser försöker manövrera ut den dominanta pastorn, för att göra sig själv till oomstridd ledare i församlingen. En kamp mellan de två, som inbegriper manipulationer, sexförsåt, mutor och en osannolik strid om var dopgraven bör placeras. Denna dopgrav kommer att spela en stor roll, då en ung flicka hittas dränkt i densamma!

Nåja, det räcker nog med att de stannar som utkast djupt inne i en hårddisk mörka labyrint!