Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!

Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.

Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.

Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.

 Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.


Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!


Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......