Saed tittade sig förvånat omkring. Rummet där han befann sig hade kala blekblåa stenväggar. Högt uppe på ena kortsidan fanns en fönsterglugg, som sparsamt lät solen strålar leka på väggen. Små dammkorn dansade i det ljus som solstrålarna gav. På långsidan hängde ett krucifix. Saed försökte fokusera blicken på krucifixet. - Ha alltid blicken fäst på Jesus, mumlade han och försvann in i en dimma av smärta och trötthet.
När han åter vaknade log den unga flickan mot honom medan hon tålmodigt tvättade hans sår. Han såg på henne. Deras blickar möttes. Aldrig hade han sett en sådan vacker kvinna. Hennes mörka ögon strålade ut godhet och värme. Hennes läppar med det allvarsamma, men kärleksfulla leendet gav honom hjärtklappning.
- Så du har vaknat nu, sa hon med en röst som tycktes vara full av musik.
- Vad hände, sa han frågande. Jag är i himlen? Det sista jag minns är den brännande smärtan och att jag föll.
- Nej nej, sa hon inte himlen. Du är i Amirs hem. Två av männen som kommer till samlingarna i Amirs hem fann dig på gatan och tog dig med hit. De såg hur två polismän lämnade en byggnad och straxdärefter fann de dig.
- Hur länge har jag varit här?
- Bara ett par dagar. Vi har skött om dig. En av männen i vår grupp är läkare och han har plockat ut kulan. Du har fått en läkande salva för din rygg.
- Grupp? Samlingar?
- Schhh du får inte säga något. Vi är en kristen grupp. En rest av en armenisk baptistförsamling, som samlas i hemlighet här hemma hos Amir ett par gånger i veckan.
- Jag är kristen, sa Saed och undrade om han nog inte var i himlen i alla fall.
- Ohhh är du, sa den unga flickan. Vi brukar inte bry oss om religion, när vi hittar människor som farit illa. Vi hjälper alla.
- Vad heter du, sa Saed, själv heter jag Saed.
- Jag heter Fahriba. Amir är min morbror.
- Kan jag få något att dricka, sa Saed, som plötsligt kände sig väldigt törstig och hungrig.
- Jag ska hämta något. Du kanske vill äta något med?
- Ja, gärna.
Den unga flickan försvann ut genom enn dörröppning, som täcktes av två mörkblå ridåer. Saed kände sig lite bättre till mods. Han hade kommit undan med blotta förskräckelsen. Han var bland kristna trossyskon. I vart fall hoppades han så. Inom honom gnagde misstänksamheten att det kanske var en fälla. Kanske var det bara en dröm.
De mörklblå ridåerna frasade nästan ljudlöst, när Fahriba kom tillbaka med en bricka. Hom satte ner brickan på paööen framför hans bädd. Han såg en kopp med varm dryck. Ångorna skvallrade om att det var ett örtte. På en tallrik låg en liten omelett och skiva vitt bröd. Han smakade på teet. Han åt en bit av omeletten. Han kände hur lite krafter kom tillbaka.
Återigen frasade det nästan ljudlöst, när en lång smal man kom in i rummet.
- Jag heter Amir. Vi vet att poliserna letar efter din kropp. Två polismän har intygat att du är skjuten till döds. Men de behöver din kropp, för att kunna bevisa detta. Vi vet inte hur länge du är säker här.
Saed suckade tungt. Vad sa han? Betydde det att han måste ge sig av?
- Du är inte tillräckligt stark ännu, sa Amir, som om han hört vad Saed tänkt.
- Vi ska försöka skydda din vistelse här, tills du är stark nog att transporteras härifrån.
- Sov nu, sa Fahriba, så får vi talas mer imorgon.
- Guds fred, sa Amir.
Tanken på att än en gång behöva fly, tanken att en gång känna sig jagad oroade honom. Han försökte fokusera på det som var positivt. Han levde. Han hade mött Farhriba. Han var bland trossyskon. Han såg upp mot krucifixet och kände ett lugn sprida sig inom honom.
Såsmåningom infann sig sömnen.
Det var en betydligt piggare Saed, som mötte de första solsträlarna nästkommande morgon. Han satte sig upp i sängen. Han kände hur styrkan åter fanns i benen. Han drog fram en pall till fönstergluggen. Han fick anstränga sig lite för att stiga upp på pallen. Det starka ljuset bländade honom, men snart hade ögonen vant sig. Han fick ställa sig på tå för att kunna se ut. Trädet med sina gröna löv. Någon enstaka fägel som lekte kurragömma i bladverket.
- Tackar dig fader för denna nya dag, sa Saed tyst för sig själv.
- Snälla, överansträng dig inte!
Saed ryckte till och hade nära nog tappat balansen. Han vände sig om och log mot Fahriba.
- God Morgon.
- God Morgon, sa Fahriba, jag kommer med lite frukost till dig.
Dagarna förfölöt sakta i väl invanda mönter. Under andra veckan hade han orkat deltaga i den lilla församlingens nattvardsfirande. Han började trivas med att leva efter väl kända regler. Han saknade dock att vara ute. Känna dofterna och känna vinden leka i hans hår.
- Saed min son, sa den långe Amir, ikväll ska du åka mot den turkiska gränsen.
- Måste jag det, sa Saed, jag trivs så bra här med er lilla grupp, med Fahriba.
- Vi kan inte låta din närvaro här riskera röja oss. Du måste åka. Vad fahriba belangar är det Guds mening, så träffas ni igen.
Mörkret föll. Saed satt i nya kläder och väntade på en soffa. Plötsligt hördes hårda bultningar på porten. Saed ryckte till av överraskning och rädsla. När Amir öppnade såg han tre män med gevär. Han hörde inte vad som sas.
- Saed, min son, sa Amir, det är dags nu! Far med Guds fred!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar