Resan hem börjar borta. ( del 31 )

Saed vaknade tidigt denna torsdagsmorgon. Han hade lämnat fönstret lite på glänt och fåglarnas morgonkonsert kunde ofiltrerat omsluta den nyvaknade. Saed drog på sig jeansen. Han knäppte på den lilla teven, som ensam tronade på en låg bänk.
- Vi befinner oss utanför Migrationsverkets lokaler. Migrationsministern har haft ett möte med verksledningen tidigt denna morgon. Orsaken är de skandaler, som de sista dagarna skakat Migrationsverket. Enligt vanlighetsvis välunderrättad källa kommer flera personer ombes lämna sina poster. Huruvida detta bara gäller tjänstemän eller också gäller politiker vet vi just nu inte.

Ett hastigt bildklipp och ledaren för Svensk Demokrati zoomas in.
- Vad är din kommentar till det som skett?
- Den hade aldrig inträffat om vår ansvarsfulla politik varit rådande, sa den välklädde ledaren och rättade till glasögonen. Med vår politik hade Migrationsverket aldrig funnits. Vi hade då kunnat satsa mer pengar på att ge svenskar en trygg ålderdom. Jag finner att detta äör resultatet av att andra partier inte bedriver en ansvarsfull politik.
- Men vad säger du om att ditt partinärstående personer träffat överenskommelse med fundamentalistiska islamister för att hindra asylsökande få uppehållstillstånd?
- Det är en pragmatisk lösning på vår ansvarsfulla politik och i övrigt har det inte bevisats, så vi förnekar att det funnits sådan överenskommelse och har det det, så är det en ansvarsfull politk.
Kameran panorerar över Migrationsverkets byggnad och zoomar in en slipslös och något sliten migrationsminister.
- Vad säger du som ansvarig minister om det som inträffat?
- Vi har uppmärksammats på att något har inträffat och tills vi vet om något inträffat har jag ingen kommentar. I övrigt vill jag understryka att jag följer det som eventuellt har inträffat nära och noga!
- Det ryktas om att flera personer inklusive du själv kommer att lämna era uppdrag?
- I det fall omplacering är nödvändiga på grund av det som eventuellt inträffat, så kommer sådana att ske i god ordning.
Ministern trängde sig igenom den samlade journalistkåren och med lite besvär steg han in i en väntande bil.
- Det var allt för tillfället från Migrationsverket nu åter till morgonsoffan ochhur man gör frasiga frukostvåfflor!
Saed skakade på huvudet. Han ägnade tid åt morgonens hygieprogram.

I ett konfernesrum på Migrationsverket satt generaldirektören, rättschefen och några överdirektörer.
De var klart påverkade av situationen.
- Som ni förstått har ministern bett att jag och ni ska lämna våra poster. Vi har bedömts inte vara lämpliga att leda myndigheten. Jag kan bara beklaga att vi inte varit mer noggranna och att vi inte gjort bättre personsundersökningar.
- Jag tänker då inte avgå, sa en överdirektör, vi har nyss köpt ett fritidshus i St Annas skärgård. Nej nej, avgå är väl de på personalenheten som ska göra.
- Tyvärr, sa rättschefen, vi kan nog inte undkomma ansvar i detta fall. Att vi så lättvindigt delegerat personalfrågor  ligger oss till last. Jag ser nog ingen annan utväg än, att vi får bita i det sura äpplet.
Den fastighetsköpande överdirektören suckade tungt och tittade chockad ner i golvet.
- Du behöver inte vara rädd  för din ekonomi, sa generaldirektören, det blir stora avgångsvederlag och eventuellt en väl tilltagen pension. Nä, det är väl den personliga skammen över att andra säger att vi misslyckats, som är värst.
Dörren till konferensrummet öppnades och en för dem okänd person kom in i rummet.
- God Morgon, mitt namn är Stellan Jurander, jag har ombetts av regeringen att omgående pröva ett antal fall, som fått avslag under det sista året. Jag har här en fullmakt från regeringen. Hoppas att vi ska kunna samarbeta på ett bra sätt.
- Ursäkta, sa rättschefen, vad gör dig mer lämplig än oss, som trots allt har flera års erfarenhet ?
- Jag förstår din frpga, sa Jurander, förstår att det kan kännas provocerande. Jag är juridisk doktor och min doktorsavhandling behandlade folkrättsliga frågor då det gäller asyl och migration. Jag har dessutom arbetad med dessa frågor åt FN under de sista tio åren, så du kan var lugn.
Rättschefen tittade skamset ner i konfernsbordet.
Redan samma dag hade Stellan Jurander JD, undersökt fyra fall och beslutat att tre av dem var berättigad till uppehållstillstånd i Sverige. Han var effektiv. Han hade med sig en stab av medarbetare som i PM påpekade generaliseringar, okunskap, slarv med mera. PM som bifogades varje akt, som Jurander senare fattade beslut  om.
Tre dagar senare avgick Migrationsministern och Generaldirektören, samt ett tiotal högre tjänstemän i så väl regringskansliet som på Migrationsverket.
Svensk Demokratis företrädare rasade över att denna personalavgång allvarligt skadat landets strävan att uppnå en nationell identitet.

Att vänta är en plåga, tänkte Saed. Han had evarje dag i en veckas tid ivirgt frågat om han fått brev från Migrationsverket. Varje gång hade han fått nekande svar.
Hans relation med Rebecca utvecklades och hennes trosvissa och optimistiska attityd hjälpte honom att utstå väntan. De hade promenerat mycket. De hade varit på hamburgerrestaurang tillsammans. De hade delat varandras liv, både det som varit och det som är. Att känna hennes beröring värmde Saed's hjärta varje gång. Hennes mjuka händer. Hennes fylliga läppar. Hennes varma ömma ögon, som med kärlek såg på Saed, fullde honom med kraft. Flera gånger hade deras promenader slutat med att de bett tillsammans. De hade upplevt glädjen att dela en tro. Nära varma omfamningar, mjuka ömma kyssar hade skänkt Saed ro inför natten. Han började sova bättre. Det var alltmer sällan som han vaknade av plågsamma drömmar.
Han hade tvingats flytta från hotellet och bodde nu hemma hos Rebecca. Han försökte vara till nytta. När Rebecca arbetade hade han städat och diskat. Att dammsuga och damma, diska och torka disk blev hans terapi under de ensamma timmarna, då Rebecca var på arbetet. De hade besökt en församling tillsammans, som hade gudstjänster på persiska. Rebecca hade hjälpt honom att handla nya kläder. Han var speciellt stolt över de fina joggingskorna, som hade luftkuddar i sulan. De hade nästan gjort slut på det kapital, som han fått av Raffo och Elisabeth.

- Saed, Saed, du har fått post!
Saed skyndade ut i hallen, när han hörde Rebeccas rop. Han nästan slet brevet ur hennes händer. Han tittade på kuvertet. Han luktade på det. Han bar det nästan högtidligt in i det kombinerade vardags- och sovrummet.

Han lade försiktigt kuvertet på bordet. Han tittade på det igen. Där, dolt av nåon enstaka millimeter papper låg beslut om hans framtid. Han kände hur nevös han var.
- Ska du inte öppna det, frågade Rebecca nyfiket.
- Jag vågar inte, sa Saed. Så länge det är oöppnat, oläst finns fortfarande hoppet kvar. Men öppnat och läst kan hela mitt liv vara förspillt. Nu gäller det inte bara mig, det gäller ju oss!
- Saed, du har fått så många bevis på att Gud på ett speciellt sätt ingripit i ditt liv. det har du själv berättat för mig. Så öppna brevet i Jesu namn och tro att Gud vill dig väl. Skulle det inte vara så, så är vi två som ska hjälpas åt. Se så, öppna brevet nu!
Saed tittade på brevet. Han tittade på Rebecca. Hennes leende rörde honom. Han visste nu att vad som än händer, så var det de två för alltid. I Sverige eller någonannanstans.
Med darrande händer tog han brevet. Han fann en strumpsticka och sprättade försiktigt upp brevet. Luften i vardagsrummet/sovrummet var fylld och darrade av förväntan. Hans darrande fingrar sökte försiktigt  efter kuvertets innehåll. Han fann det hopvikta pappret och frigjorde det långsamt från sitt omslag.
Rebecca tittade på hans förehavande och önskade att han skulle skynda på. Det dög inte, tänkte hon, att han skulle vara så saktfärdig.
- Nej, sa Saed, jag klarar inte detta. Du får läsa det!
Han räckte brevet till Rebecca. Rebecka vecklade upp brevet.
- Det är ett beslut, sa hon.
- Vad har de beslutat? Saed tittade ivrigt på Rebcca.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, ......

Resan hem börjar borta (del 14)

Saed tittade sig förvånat omkring. Rummet där han befann sig hade kala blekblåa stenväggar. Högt uppe på ena kortsidan fanns en fönsterglugg, som sparsamt lät solen strålar leka på väggen. Små dammkorn dansade i det ljus som solstrålarna gav. På långsidan hängde ett krucifix. Saed försökte fokusera blicken på krucifixet.
- Ha alltid blicken fäst på Jesus, mumlade han och försvann in i en dimma av smärta och trötthet.
När han åter vaknade log den unga flickan mot honom medan hon tålmodigt tvättade hans sår. Han såg på henne. Deras blickar möttes. Aldrig hade han sett en sådan vacker kvinna. Hennes mörka ögon strålade ut godhet och värme. Hennes läppar med det allvarsamma, men kärleksfulla leendet gav honom hjärtklappning.
- Så du har vaknat nu, sa hon med en röst som tycktes vara full av musik.
- Vad hände, sa han frågande. Jag är i himlen? Det sista jag minns är den brännande smärtan och att jag föll.
- Nej nej, sa hon inte himlen. Du är i Amirs hem. Två av männen som kommer till samlingarna i Amirs hem fann dig på gatan och tog dig med hit. De såg hur två polismän lämnade en byggnad och straxdärefter fann de dig.
- Hur länge har jag varit här?
-  Bara ett par dagar. Vi har skött om dig. En av männen i vår grupp är läkare och han har plockat ut kulan. Du har fått en läkande salva för din rygg.
- Grupp? Samlingar?
- Schhh du får inte säga något. Vi är en kristen grupp. En rest av en armenisk baptistförsamling, som samlas i hemlighet här hemma hos Amir ett par gånger i veckan.
- Jag är kristen, sa Saed och undrade om han nog inte var i himlen i alla fall.
- Ohhh är du, sa den unga flickan. Vi brukar inte bry oss om religion, när vi hittar människor som farit illa. Vi hjälper alla.
- Vad heter du, sa Saed, själv heter jag Saed.
- Jag heter Fahriba. Amir är min morbror.
- Kan jag få något att dricka, sa Saed, som plötsligt kände sig väldigt törstig och hungrig.
- Jag ska hämta något. Du kanske vill äta något med?
- Ja, gärna.
Den unga flickan försvann ut genom enn dörröppning, som täcktes av två mörkblå ridåer. Saed kände sig lite bättre till mods. Han hade kommit undan med blotta förskräckelsen. Han var bland kristna trossyskon. I vart fall hoppades han så. Inom honom gnagde misstänksamheten att det kanske var en fälla. Kanske var det bara en dröm.
De mörklblå ridåerna frasade nästan ljudlöst, när Fahriba kom tillbaka med en bricka. Hom satte ner brickan på paööen framför hans bädd. Han såg en kopp med varm dryck. Ångorna skvallrade om att det var ett örtte. På en tallrik låg en liten omelett och skiva vitt bröd. Han smakade på teet. Han åt en bit av omeletten. Han kände hur lite krafter kom tillbaka.
Återigen frasade det nästan ljudlöst, när en lång smal man kom in i rummet.
- Jag heter Amir. Vi vet att poliserna letar efter din kropp. Två polismän har intygat att du är skjuten till döds. Men de behöver din kropp, för att kunna bevisa detta. Vi vet inte hur länge du är säker här.
Saed suckade tungt. Vad sa han? Betydde det att han måste ge sig av?
- Du är inte tillräckligt stark ännu, sa Amir, som om han hört vad Saed tänkt.
- Vi ska försöka skydda din vistelse här, tills du är stark nog att transporteras härifrån.
- Sov nu, sa Fahriba, så får vi talas mer  imorgon.
- Guds fred, sa Amir.
Tanken på att än en gång behöva fly, tanken att en gång känna sig jagad oroade honom. Han försökte fokusera på det som var positivt. Han levde. Han hade mött Farhriba. Han var bland trossyskon. Han såg upp mot krucifixet och kände ett lugn sprida sig inom honom.
Såsmåningom infann sig sömnen.
Det var en betydligt piggare Saed, som mötte de första solsträlarna  nästkommande morgon. Han satte sig upp i sängen. Han kände hur styrkan åter fanns i benen. Han drog fram en pall till fönstergluggen. Han fick anstränga sig lite för att stiga upp på pallen. Det starka ljuset bländade honom, men snart hade ögonen vant sig. Han fick ställa sig på tå för att kunna se ut. Trädet med sina gröna löv. Någon enstaka fägel som lekte kurragömma i bladverket.
- Tackar dig fader för denna nya dag, sa Saed tyst för sig själv.
- Snälla, överansträng dig inte!
Saed ryckte till och hade nära nog tappat balansen. Han vände sig om och log mot Fahriba.
- God Morgon.
- God Morgon, sa Fahriba, jag kommer med lite frukost till dig.
Dagarna förfölöt sakta i väl invanda mönter.  Under andra veckan hade han orkat deltaga i den lilla församlingens nattvardsfirande. Han började trivas med att leva efter väl kända regler. Han saknade dock att vara ute. Känna dofterna och känna vinden leka i hans hår.
- Saed min son, sa den långe Amir, ikväll ska du åka mot den turkiska gränsen.
- Måste jag det, sa Saed, jag trivs så bra här med er lilla grupp, med Fahriba.
- Vi kan inte låta din närvaro här riskera röja oss. Du måste åka. Vad fahriba belangar är det Guds mening, så träffas ni igen.
Mörkret föll. Saed satt i nya kläder och väntade på en soffa. Plötsligt hördes hårda bultningar på porten. Saed ryckte till av överraskning och rädsla. När Amir öppnade såg han tre män med gevär. Han hörde inte vad som sas.
- Saed, min son, sa Amir, det är dags nu! Far med Guds fred!

Så blev det grönt.....

- Hejsan det är syster Petronella på ögonmottagningen kan du vara här om en timme!

Vallbybloggare, så vänligt inställd och villig att tillmötesgå alla, svarade hurtigt ja på telefonröstens föerfrågan. Han fick också rådet att inte köra bil, då någon form av droppar skulle bestryka ögats framsida.
- Nejdå, jag ska inte köra bil!
Ni märker hur positiv han är  till allt. Ordet "nej" finns ionte i hans ordlista.
Efter telefonpåläggning kommer eftertankens anemiska ansiktsfärg.
Sambon tas med på en hastig dräneringspromenad. Gruset sprutar när vi tar sista kurva med bredsladd. Visst borde man lära sambos pinka gående!
Ett antal godbitar göms i trevna stugan. Se sambon gillar att leta godbitar, när han är färdig med dagens disk!
Ett snabbt besök på Vallbys handel för tobaksvaror. Där kan man kolla hur många resor som finns kvar på busskortet. Det fanns resor i massor, så bara ila vidare till upphämtningsplats för bussresenärer. Försmädligt visar en buss baksidan, mot annalkande vallbybloggare. Väntan ser ut att grusa tidsplaneringen. Buss anländer. Busskort visas för kortläsare, som prompt annonserar att kortet inga resor har! Frustrerad diskussion med bussförare. Vallbybloggarens milda sätt och vänliga leende samt uttryck för bussförares ansvarsfulla yrkesval vinner och färden mot lasarettet kan börja.
Fem minuter före utsatt tid nås lasarettets avlämningsstation för bussresenärer.
Ilar lätt flåsande genom svängdörrar, som rör sig alldeles försakt.
Ögonmottagning följ bokstaven K.
Han följer pilar och i bästa olympisk gångarstil passeras flera mer saktfärdiga lasretssbesökare.
En hiss, som rör sig oändligt sakta, tar honom upp till det våningsplan där önskad mottagning finns.
Exakt i tid.
Med ett lättat leende talar han om för receptionisten att önskad närvaro kan konfirmeras.
- Tag en nummerlapp och sitt ner och vänta!
Så sitter man där och väntar i en kvart! Tacken för att man ilat och hoppat över lunchen!
Efter att ha bidragit till den gemensamm insamlingen för behövande sjukhusanställda, släpps Vallbybloggaren in till ett annat väntrum.
Med beslöjad blick läser han en tidning om Inredning med antika möbler! Förstår egentligen inte varför dessa tidningar så överflödar väntrum! Träffar vänner i väntrummet och vi utbyter några tankar.
Visas in i ett provrum, som tycks svämma över av märkliga maskinmonster. Ombedes luta hakan mot en för ändamålet placerad hakhylla. Ögonen träffas av en nästa omärklig luftstråle, men som ändå får en att rycka till.
Ny väntan.
En vänlig doktor ber Vallbybloggaren följa med. Vi anländer till nytt provrum. Där någon geggig vätska eller gel droppas i ögonen. En specialgjor lins placeras innanför ögonlocken och ögonen betittas.
Tyckte doktorns sa, att hon skulle mäta kamvinklarna, men det måste vara fel.
Efter ett långt tag är doktorn färdig. Vallbybloggaren känner sig ganska färdig han med.
- Du har glaukom, förkunnar läkaren uten minsta antydan till tröstande leende.
Hon skulle skriva ut ögondroppar.
Hon ville se mig igen om fjortan dagar ungefär.
Inhandlade ögondroppar. Nästan lika dyrt som en full tank bensin till bilen, så det kanske var kamvinkel hon mätte i alla fall?
På kvällen försökte jag droppa inhandlat vätska i ögonen, Vilekt visade sig svårare än det lät.
Flaskan var så lite att hur han än höll den lyckades hans hand skymma avsedd dropplats. Det behövdes några akrobatiska övningar framför badrumsspegeln, innan lämplig position hittades.
Nu är det bara hoppas att ögondroppar kan hejda utbredningen av beslöjade fält.
Med sedvanlig optimest säger Vallbybloggaren:
Vi ses!