Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!

Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.

Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.

Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.

 Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.


Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!


Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......

Så kan det bli när sambon har fyra ben!

Jag minns en gammal tid, när var och varannan skivetikett avbildade en trattgrammofon och en sittande lyssnande hund. His masters voice! Sådan hund sådan husse löd ett annat fältrop bland de, som ansåg sig rätt förstå huru fyrbenta sambos påverkade sina mer tvåbenta "masters". För att göra bilden mer komplett så har det funnits situationer där "mastern" varit enbent. De mer lyckligt lottade enbenta hade ett träben. Har man lite stockholmskt uttal, så kan konstgateras att det fans hussar som var eller är enbente, tvåbenta och "tre"-benta.
Nu var det ju inte detta dagens epistel skulle behandla, utan snarare huru hundar påverkar sina enboende hussar. Så till saken.
Det är väl allom bekannt, att hundar har svårt för flerordiga meningar. Säger man "hämta posten" kan ett flertal pälsförsedda hundar koppla ihop, de nedanför brevinkastet liggande publikationerna med handlingen att skyndsamt, genom oralt ingrepp, leverera dessa till hussen. Skulle man däremot försöka få samma resultat, genom att bedjande säga "Vill kamrat vovve leverera de innanför dörren befintliga tryckalstren", så kammar man noll. Den förut så tjänstvilliga vovven tittar förvånat och något förvirrat på sin husse och undrar vad token säger. En del av oss med sammanboende vovve har därför utvecklat ett komunickationssätt, som huvudsakligen består av korta ord eller i nödfall korta meningar.  Speciellt oroväckande blir detta för de med pälsförsedd fyrbent varelse boende, som ej i hög utsträckning umgås med andra tvåbenta. Låt oss se på några talande exempel.
Några ord, som vi hussar snabbt lär oss är kom, sitt, ligg, plats, sök, hälsa, stanna, ät, drick, bra, duktig och dylikt. Har du som hundägare under en längre tid umgåtts med huvudsakligen din ludna sambo, kan det få följder i ditt umgängen med andra.
Under promenad till matbutiken träffar du andra. Att hälsa med ett glatt hej kan vid första anblicken verka tämligen harmlöst. När du på frågan vad du har för åsikt om vädret svarar du bra. Kanske bör du här se de första varningssignalerna.
- Så vad har du gjort i helgen, frågar den vänliga mannen.
- Åt och sov.
- Det verkar som en lugn helg, fortsätter den enträgne vänlige mannen.
- Lugnt, svarar du och tittar begärligt på en lyktstolpe.
- Jaha, så nu är du på väg till butiken?
- Mat!
Den vänligen mannen skakar på huvudet och fortsätter sin promenad i hopp om att finna någon mer mångordig att ödsla sin vänlighet på.
Närmare matbutiken råkar hussen träffa på tundrans skönhet. Ni vet de, som har sådana vackra drag, att snink och annan ytbeläggning enbart är till skada. Borta är de gamla, sedan ungdomen inövade hälsningsfraserna, som får den sköna spricka upp i ett lyckligt leende. Nä sådant är borta. Mångårig samlevnad med vovve har lärt en andra vägar att visa uppskattning.
- Vacker, säger hundägaren nästan med en skällande röst.
Han gör stora ansträgningar, att få den obefintliga svansen att vifta inbjudande och uppskattande. Han sniffar i luften och drar begärligt in de feminina dofterna. Hade de inte varit för damens storvuxne sambo hade han nog aktivt sökt de bakre regionernas väldoft. Men så mycket karl är det ännu i honom att han hejdar sig.
- Vackert, frågar den sköna allt medan den storvuxne morrar som en hund.
- Söt kvinna, plats!
- Vad i helskotta säger du, morrar den storväxte, ingen talar till min hynda på ett sådant sätt!
- Vad i helskotta säger du, undrar den sköna, ingen kallar mig hynda ostraffat!
- Gå, mat, säger hundägaren och försvinner bortåt vägen med svansen mellan benen.
Efter den flyende kommer den kopplade sambon  och skrockar belåtet.
- Nog är jag människans bäste vän alltid!
Hundägaren, som nu börjar förstå, att allt inte står rätt till börjar analysera sitt sätt att prata. Han har stora svårigheter att förstå vad som gått snett. Hans sammanboende har ju i alla tider, tider de levt tillsamman, så väl förstått och inrättat sitt beteende efter hussens enstaviga kommandon. Han tittar på vovven, som begärligt slickar i sig lite snö.
- Fy!
Hunden ser upp och lojala bruna ögon ler förstående mot honom. Vovven inser att det visade beteendet är felaktigt. Han viftar på svansen och längtar stugvärmens godbit.


I butiken ser han några barn, som med lust smakprovar butikens lösgodisbestånd.
- Fy!

Ungarna tittar oförstående på honom och en sträcker fram en kladdig hand med vidhängande lakritsgodis i form av en racerbil.
- Vill farbror ha en godis?
Det var nära att farbrorn satt sig ner på stjärten och lyfta framtassarna upp under hakan.

Husse är allt en vekling han!

Husse sargad och plågad av nyligen timad snubbelolycka visar ett visst motstånd mot att sitta stilla datan. Därför har jag, hans trogna föleslgare på långa promenader på Vallbytundran, valt att skriva veckans blogg. Därmed kan jag också, en gång för alla, påvisa hundars förmåga att trycka på rätt tangenter.
Jag vet att husse brukar påpeka att jag som hund inte är så bra på flerordiga meningar och dörför blir konversationen lått enstavig. Här vill jag definitivt inlägga en protest. Vi hundar kan så mycket mer än vad våra tvåbenta vänner vill tillskriva oss. Det är dock inte alltid strategiskt klokt att visa denna förmåga.Nå jag kan väl erkänna att kommatering och liknande finlir inte är är min starka sida, men vilken hund är det, eller människa för den delen!
Ibland när jag är ute och går med husse klagar han på att jag är saktfärdig. Han frågar om jag måste nosa på varje grässtrå. Jag brukar då, bara för att retas, springa i förväg. Demonstrativt sitta ner. Vända mitt ansikte mot husse och fråga :
- Var är du? Kan du inte skynda dig?

Redan som ung valp förundrades jag över dessa små bevingade varelser, som brukade sitta på gräsmattan och med retsamma utmanande kvitter egga oss hundar till vansinne. Med husse i släptåg ville jag lära dessa små bevingade kryp en läxa. Döm om min förvåning när dess, när jag nästan nått fram, för att ge ett uppfostrande nafs, så försvinner de . Rakt upp i luften. Mycket högre än jag kunde hoppa. Med åldern har jag nu lärt mig att bästa sättet är att totalt ignorera dess kvittrande retstickor.

Det är inte sällan, som man träffar vackra tikar på promenaderna. De flesta av dessa vill jag gärna uppvakt, men husse håller hårt i kopplet. De luktar så gott. Det pirrar så skönt i kistan, när man får tillfälle att närmare undersöka dessa tikliga varelser. Det är underligt att husse , som så länge deltagit i kampen mot rasism, nu plötsligen är så noga med raser.

Jag är väldigt noga med dem som får komma nära. Hundar eller människor, som jag inte gillar ska motas bort. Husse blir arg på mig då. Han vill att jag ska vara som han prata vänligt med de flesta vi möter. Le och säga något snällt. Men det ska han veta, jag vet min plats och den är bara min. Här ska ingen annan komma och kränka det område som är mitt. En gång bet jag en sådan där pitbull, som anföll oss. Då tyckte husse jag var en redig hund, som bet ifrån. Det ger lite dubbla budskap, men man får väl lära sig. Lära sig vem man får skälla ut utan att få en utskällning.

I morse ville husse inte gå ut. Det var för kallt sa han. 20 minusgrader. Han ansåg att om det är för kallt för skidåkare att mäta sina krafter vid denna låga temperaturer, så är det för kallt för husse med.
20 minusgrader, det är ju rena dagsmejan för en hund som jag! Och det ska ni veta att lukterna  luktar annorlunda i kylan. Rena himmelriket för en hund som jag.
Jag tittar på husse och säger:
- Kom igen nu var inte en sådan vekling!
Å se, det bet!

Minnet försvinner fort som en avlöning.

Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.

Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!

- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!