Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!

Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.

Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.

Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.

 Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.


Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!


Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......

Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!

Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Det var fyra år sen sist

Vallbybloggaren vaknade tidigt denna sommarmorgon, även om den gav en fadd smak av höst. Nu blir det bara mörkare. Natten kommer inte längre att vara skir och prunkande. Morgnarna kommer allt senare och senare, vilket i sig torde glädja en som har som vana att dröja i sängvärmen till solen kittlar anletet.
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf  Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.
Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry  med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!

Det är vackert på kyrkogården i allhelgonatid

Sambon och Vallbybloggaren flanerade mellan tända gravljus och tysta medflanerare.
Det gick nästan nuddande ta på de tankar som tänktes. En och annan hörbar suck underströk tystnaden.
Denna skymningskalla novemberdag föder tankar på de som gått före "genom den port, genom vilken ingen mer går ut" (Dan Andersson).

Vallbybloggaren mindes en sjuksal på lasarettet, där modern låg. Hon som en gång var sportig, kraftfull låg där i smärtor. Morfinbedövad. Nästan bara skinn och ben.  Livet fanns knappt där. Mumlande att hon såg Jesus sträcka ut  handen.  Sonen blev avlöst av fadern och mormodern. Flydde längtande efter luft som inte smaksatts av dödens närhet.
Nu ligger moderns aska i jorden. I en urna från det bruk där sonens farfar verkat!

Vallbybloggaren mindes fadern. Tärd av saknad och bitterhet över den älskades frånvaro. Fadern försökte gömma sin saknad i floder av öl. Nyss hade han fått beskedet att hjärtat inte längre fungerade bra.
-Ska du klara en operation, hade doktorn sagt, får du sluta röka och börja motionera.
Fadern mindes ungdomens jakt på det röda nystanet på isarna utanför Nässjö. Hur då inga tankar på att inte orka fanns. Då när allt verkade möjligt. Hann satt i stolen i sittvardagsrum. Hade öppnat en Tuborgburk. Slutit pläden om benen! Fotbollsmatchen hade just börjat! Den flimrande bilden av bollsparkare bar han med sig in i evigheten.
Nu ligger faderns aska i jorden. I en urna från det bruk där hans far verkat!

Vallbybloggaren mindes den unga flickan, som var hans. Hon som påminde honom, när det var dags för frisörbesök. Mindes hon, som hjälpte honom se det kvinnor ser, men icke många män, då det gäller hushållets skötsel. Han mindes hennes glada skratt. Han mindes hennes kärlek till faran. Balansera längst ute på klippkanten. Hoppa från högsta trampolinen. Sådant som en åskådande fader fick magknip av. Han mindes hennes kamp, som hon sa, "mot den demon som äter upp mig inifrån". Han minns tiden från Intensivvården, där ögonen tomma på liv, såg ut i intet. Han hörde maskinerna, som höll kroppsfunktioner igång!
Löftet om en promenad med sambon och Vallbybloggaren bar hon med sig in i evigheten.
Nu ligger hennes aska i jorden. I en minneslund utan skydd av en urna från det bruk där hennes fars farfar verkat!
Det är vackert på kyrkogården i allhelgonatid!

Det fanns en tid,

då den ljusnande framtid ännu var ett hopp för också för oss högstadieelever. Vallbybloggaren och hans kamrater, Mange, Bosse, Birgitta, Annika och Lena, gick hårt in för att vara "svåra". Svåra kulturellt sett. Vi älskade gå till bibliotekets hörsal och uppleva diktläsning. Diktläsning var kanske att ta i.

Uppläsaren kom in i en mörklagd sal med pannlampa. Han ställde sig och titta på publiken.
Vi satt alla tyst förväntansfulla.
Den pannlampsförsedde poeten teg under en minut. Sedan tog han fram en hammare, som han dolt innanför manchesterkavajen. Han la upp sin hand på det lilla bordet.
Tystnad!
Sakta förde han hammaren i en parabelliknande båge och lät hammaren med ett snärtigt ljud träffa handen.
Nu vidtog en lång tystnad. En tystnad som gränsade till pinsam längd.
Pannlampans sken panorerade över publiken.
Till slut kom det... det förlösande ordet:

AJ!

Vi jublade i hänfördhet över denna verbala existensiella ångest! Eller vad vi nu kunde ha tolkat det som!

Det var i denna anda som vallbybloggaren, Mange , Bosse, Lena, Annika och Birgitta skulle sätta upp en teaterpjäs på en av stadens ungdomsgårdar. Troligen kallades den " ingen ser vad som händer bak trädets stam! " Eller något liknande meningslöst. Vallbybloggaren vill idag inte gärna kännas vid detta teaterstycke, som i ärlighetens namn inte hade mycket till handling eller för den delen dialog heller.  Han vill minnas att det hela gick ut på att få med så många ordvitsar som möjligt, typ:
Nu barkar det åt helvete!
Om du stammar blir du stamanställd!
Det där var kvistigt!
Träd tråden!
I Löv you, en replik som troligen skulle visa på vår internationella solidaritet!
För att skyla över bristen på handling, dialog och annat  för ett teaterstycke nödvändigt innehåll, drog vi ut på pauserna mellan akterna, så långt vi kunde.

Mange och vallbybloggaren vattnade en liten planta i en kruka. De tillförde näring av olika slag. De gav kommentarer till den allt mer otåliga publiken, att de behövde ett träd för handlingen i sista akten.
I varje aktpaus, så byttes den lilla plantan ut och ersattes med en något större. Ihärdigt vattnades den!
Till slut tvingades de i sista akten att korta av denna med hänvisning till att trädåterväxten inte var så god, som de hoppats.
Den gode tidningskrönikören, som var satt bevaka ungdomsgårdarna, konstaterade torrt dagen efter att pauserna utgjorde 80 % av de den fem akter långa föreställningen.
Det behöver väl inte tilläggas, att de fem inte fick fler engagemang!

minnen inte bara rosenskimrande

Blekt av solen stod ett fotografi i hyllan slappt lutande sig  mot en liten minnesbuss i keramik från Medellin.
Vallbybloggaren mötte blicken från det blekta fotografiet, smärtan i dina ögon. Smärtan som förtärde ditt inre.

Din smärta blev hans för ett ögonblick!
Din panikångest fanns i de tårar, som stilla väter kinden.

Ditt korta liv ger minnet närvaro.
Närvarande i hans tårar.
Tidig morgon färgas av sorg!

Det goda du ville, kan du inte längre ge!
Det onda du ville besegra
finns í de tårar,
som stilla väter hans kind!

Med tiden blir dock nya tidiga morgnar återigen ljusa av solens värme!

Det var bättre på Kalle Svenssons tid.

Vallbybloggaren försjönk i nostalgi.
Med ett leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål, som man kunda nyttja... för att planka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästarna. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.
På den tiden, som flera kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem.
Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullt möjliga att stava till.
De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar. Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan på Tågaborg spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Möller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis . Där fanns Pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lucka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta om jag minns rätt.
Vi spelade oftast mot Skogens IS, IF eller BK. Där fanns  duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid ändhållplatsen för  någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår. När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. Hallonsaft och kanelbullar dög bra även, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
På vintrarna spelades det bordtennis i bröderna Möllers källare, efter ett sinnrikt handicapsystem, som gjorde att till och med vallbybloggaren kunde vinna!

Glädje och sorg de dansa tillsammans i midsommartid

Vallbybloggaren satt bekvämt tillbakalutad på parkbänken. Leende såg han den unga flickan i glädjefylld dans med svansviftande hund. Den ludne vovven i ystra krumsprång, flickan med ungdomens spänst och glädje i varje steg. Det var midsommartid för fem år sedan. Vallbybloggaren och den unga flickan hade ätit glass och planerat morgondagens utflykt till Björnö. Där skulle inandas livgivande naturreservatsluft. Hälsa på vänner, som föredrog svettig motion framför vördnadsfulla kommentarer om naturens storhet.
Den ludne skulle med sin hundtrofasthet glädjas åt lillmattes närvaro.
En igenkännande vissling från lillmatte skulle få den ludne att vifta på svansen och med mörkbruna ögon med kärlek se på sin vän.
Nu blev det inte så.
Dagen efter tillbringades på intensivvårdsavdelningen. Kampen mot de demoner som tärde flickan inre hade segrat.!
Nu dansar hon sin midsommardans i himlen och sjunger med änglar i kör.
Man lär sig, tänkte vallbybloggaren! Även den djupaste sorg förvandlas till glada minnen och tacksamhet för vad de ger.
Man hittar en ny normallinje i livet. Inte är det som förr, men de glada minnena finns både saknad och ett leende!
Glädjen och sorgen de dansar tillsammans en blomstrande midsommardans!