Läkarens ord ekar med ödesmättat vibrato.
Orden studsar olycksbådande i en nollställd hjärna.
Anländer till akuten med det vita kuvertet.
Bästa vännens lyckönskningar uppfattas om än i dimma dold!
Vänlig sköterska uppmanar mig att vänta. Väntrummet har inga trevliga tidningar alls. Stirrar tomt ut i väntrummets ödslighet.
Snart ombeds jag följa med till en sal, där flera till synes och hörbart sjuka väntar. Rummet är avdelat med skärmar. Bara gnyende och av smärta, ångest uttalade ord hörs. Vem gömmer sig bakom dessa skärmar. Får mitt eget lilla skärmrum.
-Vänta ett tag så ska vi hämta en bädd.
- Det går bra med en stol, säger jag i försök att verka modig, oberörd.
Men icke då en säng ska det vara, för man ska inta horisontalläge för bäst förberedes för prover.
Hör mina medpatienters oroande ord. Hör om deras besvär och krämpor. Kan tycka , det är slöseri med sjukvårdens resurser,att jag ska vara där. Jag mår bra!
Det sticks i fingrar. Elektroder fästes på kroppen!
- Det är nog lite högt det här, du får följa med , så ska du få ett eget rum!
En vänligt leende sköterska, presenterar sig som Petra!
Nog märks det att vallbygubben blivit äldre. Beskådande kvinnlig fägring blir han väl len i munnen.
Det dröjer inte länge förrän sköterskan Petra får sällskap av läkaren Petra.
- Måste man heta Petra för att jobba här, undrar den gamle i ett försök att vara rolig.
- Vi vill bara underlätta för patienterna, inte så många namn hålla reda på, upplyser den unga läkaren som heter Petra.
Sköterskan, som heter Petra, ler och nickar instämmande.
Det kläms och känns efter. Pulsen tas, trots att den redan är tagen flera gånger. Lungors verksamhet lyssnas på. Det sticks, inte i fingrar men i armvecket. Nya elktroder. Ny kontakt med mystisk maskin, som surrar sövande. Siffror fladdrar förbi på den bärbara datorns bildskärm.
Tiden går.
En ny sköterska kommer in i rummet.
Hej Petra, sa den gamle i ytterligare ett försök att skämtsam.
-Jag heter inte Petra, utan Margaretha, sa hon och snörpte lite på munnen.
Den gamle tystnade och tänkte för sig själv, här har en katt trängt sig in bland hermelinerna.
Klockan närmar sig halvsju på kvällen. Magen kurrar längtande efter såväl kaffe som smörgås!
- Ja nu har vi tagit alla prover, du får vänta här. Det tar ungefär två timmar innan svaren kommer!
Försöker påminna mig hur varje ton låter på ett piano och spelar med höger hand en melodi på det osynliga pianot.
Hur man får två timmar att passera i ett saterilt sjukrum, är mig ännu en gåta. Tycker en evighet passerat, men klockans minutvisare har bara flyttat sig fyra minuter,
Den vänliga mycket tittvänliga läkaren återvänder.
-Det är ingen propp, vad vi kan se, säger hon! Du har för högt blodtryck och för det ska du få en tabletter, som finns på valfritt apotek. Men för att du ska kunna börja ta dem får du två av oss redan nu. Sedan kommer du att kallas till ögonläkare, för en grundligare test av vad som beslöjar din blick.
Jag vinkar vänligt det läkarteamet bakom glasväggen och anträder hemresan.
Byter buss vid centralen. Trodde jag. Men dte har blivit så sent att nattbussarna börjat gå. Får vandra genom en av stadens parker för att nå lämplig busshållplats.
Lagom till Aktuellt inträder jag i trevna stugan.
Aldrig har Kaffe med smörgås smakat så bra.
Sedan ut på Vallbytundran, för en sen dräneringspromenad med sambon!
Dagen efter, ringer telefonen vid lunchdags.
- Hejsan, det är syster Petronella på ögonmottagningen, kan du vara här om en timme!
Men se det är en helt annan historia det!
