Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.

Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!

Så blev det grönt.....

- Hejsan det är syster Petronella på ögonmottagningen kan du vara här om en timme!

Vallbybloggare, så vänligt inställd och villig att tillmötesgå alla, svarade hurtigt ja på telefonröstens föerfrågan. Han fick också rådet att inte köra bil, då någon form av droppar skulle bestryka ögats framsida.
- Nejdå, jag ska inte köra bil!
Ni märker hur positiv han är  till allt. Ordet "nej" finns ionte i hans ordlista.
Efter telefonpåläggning kommer eftertankens anemiska ansiktsfärg.
Sambon tas med på en hastig dräneringspromenad. Gruset sprutar när vi tar sista kurva med bredsladd. Visst borde man lära sambos pinka gående!
Ett antal godbitar göms i trevna stugan. Se sambon gillar att leta godbitar, när han är färdig med dagens disk!
Ett snabbt besök på Vallbys handel för tobaksvaror. Där kan man kolla hur många resor som finns kvar på busskortet. Det fanns resor i massor, så bara ila vidare till upphämtningsplats för bussresenärer. Försmädligt visar en buss baksidan, mot annalkande vallbybloggare. Väntan ser ut att grusa tidsplaneringen. Buss anländer. Busskort visas för kortläsare, som prompt annonserar att kortet inga resor har! Frustrerad diskussion med bussförare. Vallbybloggarens milda sätt och vänliga leende samt uttryck för bussförares ansvarsfulla yrkesval vinner och färden mot lasarettet kan börja.
Fem minuter före utsatt tid nås lasarettets avlämningsstation för bussresenärer.
Ilar lätt flåsande genom svängdörrar, som rör sig alldeles försakt.
Ögonmottagning följ bokstaven K.
Han följer pilar och i bästa olympisk gångarstil passeras flera mer saktfärdiga lasretssbesökare.
En hiss, som rör sig oändligt sakta, tar honom upp till det våningsplan där önskad mottagning finns.
Exakt i tid.
Med ett lättat leende talar han om för receptionisten att önskad närvaro kan konfirmeras.
- Tag en nummerlapp och sitt ner och vänta!
Så sitter man där och väntar i en kvart! Tacken för att man ilat och hoppat över lunchen!
Efter att ha bidragit till den gemensamm insamlingen för behövande sjukhusanställda, släpps Vallbybloggaren in till ett annat väntrum.
Med beslöjad blick läser han en tidning om Inredning med antika möbler! Förstår egentligen inte varför dessa tidningar så överflödar väntrum! Träffar vänner i väntrummet och vi utbyter några tankar.
Visas in i ett provrum, som tycks svämma över av märkliga maskinmonster. Ombedes luta hakan mot en för ändamålet placerad hakhylla. Ögonen träffas av en nästa omärklig luftstråle, men som ändå får en att rycka till.
Ny väntan.
En vänlig doktor ber Vallbybloggaren följa med. Vi anländer till nytt provrum. Där någon geggig vätska eller gel droppas i ögonen. En specialgjor lins placeras innanför ögonlocken och ögonen betittas.
Tyckte doktorns sa, att hon skulle mäta kamvinklarna, men det måste vara fel.
Efter ett långt tag är doktorn färdig. Vallbybloggaren känner sig ganska färdig han med.
- Du har glaukom, förkunnar läkaren uten minsta antydan till tröstande leende.
Hon skulle skriva ut ögondroppar.
Hon ville se mig igen om fjortan dagar ungefär.
Inhandlade ögondroppar. Nästan lika dyrt som en full tank bensin till bilen, så det kanske var kamvinkel hon mätte i alla fall?
På kvällen försökte jag droppa inhandlat vätska i ögonen, Vilekt visade sig svårare än det lät.
Flaskan var så lite att hur han än höll den lyckades hans hand skymma avsedd dropplats. Det behövdes några akrobatiska övningar framför badrumsspegeln, innan lämplig position hittades.
Nu är det bara hoppas att ögondroppar kan hejda utbredningen av beslöjade fält.
Med sedvanlig optimest säger Vallbybloggaren:
Vi ses!

I sjuka patienters väntrum

Det kan vara en propp!
Läkarens ord ekar med ödesmättat vibrato.
Orden studsar olycksbådande i en nollställd hjärna.
Anländer till akuten med det vita kuvertet.
Bästa vännens lyckönskningar uppfattas om än i dimma dold!
Vänlig sköterska uppmanar mig att vänta. Väntrummet har inga trevliga tidningar alls. Stirrar tomt ut i väntrummets ödslighet.
Snart ombeds jag följa med till en sal, där flera till synes och hörbart sjuka väntar. Rummet är avdelat med skärmar. Bara gnyende och av smärta, ångest uttalade ord hörs. Vem gömmer sig bakom dessa skärmar. Får mitt eget lilla skärmrum.
-Vänta ett tag så ska vi hämta en bädd.
- Det går bra med en stol, säger jag i försök att verka modig, oberörd.
Men icke då en säng ska det vara, för man ska inta horisontalläge för bäst förberedes för prover.
Hör mina medpatienters oroande ord. Hör om deras besvär och krämpor. Kan tycka , det är slöseri med sjukvårdens resurser,att jag ska vara där. Jag mår bra!
Det sticks i fingrar. Elektroder fästes på kroppen!
- Det är nog lite högt det här, du får följa med , så ska du få ett eget rum!
En vänligt leende sköterska, presenterar sig som Petra!
Nog märks det att vallbygubben blivit äldre. Beskådande kvinnlig fägring blir han väl len i munnen.
Det dröjer inte länge förrän sköterskan Petra får sällskap av läkaren Petra.
- Måste man heta Petra för att jobba här, undrar den gamle i ett försök att vara rolig.
- Vi vill bara underlätta för patienterna, inte så många namn hålla reda på, upplyser den unga läkaren som heter Petra.
Sköterskan, som heter Petra, ler  och nickar instämmande.
Det kläms och känns efter. Pulsen tas, trots att den redan är tagen flera gånger. Lungors verksamhet lyssnas på. Det sticks, inte i fingrar men i armvecket. Nya elktroder. Ny kontakt med mystisk maskin, som surrar sövande. Siffror fladdrar förbi på den bärbara datorns bildskärm.
Tiden går.
En ny sköterska kommer in i rummet.
Hej Petra, sa den gamle i ytterligare ett försök att skämtsam.
-Jag heter inte Petra, utan Margaretha, sa hon och snörpte lite på munnen.
Den gamle tystnade och tänkte för sig själv, här har en katt trängt sig in bland hermelinerna.
Klockan närmar sig halvsju på kvällen. Magen kurrar längtande efter såväl kaffe som smörgås!
- Ja nu har vi tagit alla prover, du får vänta här. Det tar ungefär två timmar innan svaren kommer!

Tiden går nu ovanligt långsamt. Inga magasin med artiklar om trendiga inredningsstilar eller antika möblers skötsel. Fingrarna trummar på en bordskiva.
Försöker påminna mig hur varje ton låter på ett piano och spelar med höger hand en melodi på det osynliga pianot.
Hur man får två timmar att passera i ett saterilt sjukrum, är mig ännu en gåta. Tycker en evighet passerat, men klockans minutvisare har bara flyttat sig fyra minuter,
Den vänliga mycket tittvänliga läkaren återvänder.
-Det är ingen propp, vad vi kan se, säger hon! Du har för högt blodtryck och för det ska du få en tabletter, som finns på valfritt apotek. Men för att du ska kunna börja ta dem får du två av oss redan nu. Sedan kommer du att kallas till ögonläkare, för en grundligare test av vad som beslöjar din blick.
Jag vinkar vänligt det läkarteamet bakom glasväggen och anträder hemresan.
Byter buss vid centralen. Trodde jag. Men dte har blivit så sent att nattbussarna börjat gå. Får vandra genom en av stadens parker för att nå lämplig busshållplats.
Lagom till Aktuellt inträder jag i trevna stugan.
Aldrig har Kaffe med smörgås smakat så bra.
Sedan ut på Vallbytundran, för en sen dräneringspromenad med sambon!
Dagen efter, ringer telefonen vid lunchdags.
- Hejsan, det är syster Petronella på ögonmottagningen, kan du vara här om en timme!
Men se det är en helt annan historia det!