Det var det dummaste jag hört!

Nu solen åter skiner på det som varit blött. Ut ur havet hoppar en fisk med solvargsgrin. Den glada fisken förmälde en skröna, vars trovärdighet helt ligge rpå bottenfiskars nivå. För att alla egen bedömning bör göra här nedan följer vad fisken förmälde.

Det var fest på slottet häromåret. Där var det dans, så att kristallkronor skallra. Där var det liv så att monogramprydda fat krasade. Det var kel, det var puss, dev hångel och kramar. men inte kunde en prins eller sessa beses. Festen i gyllne palatset på tundran gick ej av hackor, berättade fisken med ett solvargsgrin.
Bland glammande gäster en ensam flicka sågs. Hon var piga och hette Beata och Lundin efter far.
Ien vrå under köksbordet satt en äldre man och knäppte på en luta. Han sökte fånga det glada, det ystra i en tafatt melodi. Det ville inte inte lyfta från triviala skalor.
Beata sågs dansa mellan sysslor som pigor pläga göra. Diska och disco blev hennes kvälls rubrik, ja frånsett små möten i mer undanskymt gemak.
Nio månader vid pass gav hon liv till en son. En som fick heta Karl George Lundin. Karl efte han som troligen var pojkens far. Georg efter en man som möjligen kunde vara far till hennes son. Lunding var namnet han fick efter mor och morfar. Morfar Lundin var ej glad åt sin dotters tillstånd. Han sågs ofta sitta ensam i stugan och ändra sin sista vilja. Inte en slant av de pengar jag samlat på hög ska flickan eller hennes son få. Rikedomar ska ej ärvas av tjejer som orätt begått. Så tyckte fadern och gömte sin slantar han samlat på hög.

- Min dotter har jag fostrat i Herrans tukt och förmaning. Hon skulle inte bli som sin mor, som rymde till skogs med en man som jaga bäver. Nej stilig och grann, fylld med dygder en påve skulle estimera. Så lämnar hon sina plikter och kopulerar med förste bäste man, som lovordar hennes figur. Nä fy och skam, inga pengar ska hon få efter mig!

Beata strävade. Strävsamhet i livet blev hennes arvelott. Hon diskade och städade på slott efter slott. Han kokte poatis och stekte makrill till familjer av börd, som pengar hade sparat på hög. Hennes son, Karl George, växte till och blev större. Han hade lätt för sig pojkvaskern. Multiplikationstabell och modala hjälpverp var ingen match för honom. Han svingade sig elegant och med kraft mellan romerska ringar och rep som hängde från taket i gymnastiksalen. Han kunde kicka boll och springa fort. Han blev en idol för många flickor, som fallit för hans charm.
Karl George var inte nöjd. Han kände sig faderslös. Han jagade livet igenom efter den som var hans far. Vid mogen ålder fann han fem män som troligen kunde vara hans far, men ingen hett Karl och ingen hette George. Vem var hans far, hade han tjatigt ansatt sin moder. Hon kunde inte med säkerhet säga, då festen på slottet all mer blev ett minne minne blekt av åren som flytt. Om ej Karl eller George var hans far, så skulle möjligen Jan, Algot eller Vitalis, men mindre sannolikt, vara den far han sökte.
På en fest på slottet häromdagen dansade Karl George med en flicka, så näpen och rar. Hennes läppar lockade och ögonen glittrande bejakade den önskan som Karl George kände brände i hans bröst. De unga tu sökte enskildhet i ett rum för slottsherrens böcker. De famnade om varandra och sökte den närhet, som unga med känslor för varann söker.
Då stod modern, Beata Lundin, i dörren med en eldgaffel i högsta beredskap.
- Tänk på vad du gör sonen min, den flickan så fager, så skön, kan vara din köttsliga syster!




- Nu kära fisk tog du dej vatten överhuvudet. Det var den mest dumma skröna jag hört! Återvänd du till blötare regioner och ett gott råd; Simma Lugnt!

- Det var hur som helst skönt med en nypa frisk luft, sa fisken med ett solvargsgrin.
Fisken med solvargsgrin dyker åter i havet med en snärt på sin stjärt!

Farbrors Kapell

Det i den gamla Remingtonen insatta pappret skrattade håfullt åt Vallbybloggaren. Visst längtade det efter att få fyllas av ord, en bild och en skruvad mening. Tyvärr måste Vallbybloggaren göra det vita bleka pappret besviken.
Inte ett vettigt ord läcker från hjärnvindlingarna. Inte en vacker bild komponeras av stela fingrar. Det är tomt och öde i hjärnans kreativa centrum.
De dagliga promenaderna i dräneringssyfte med luden sambo hade inte gett något, som längtade att få formuleras på ett vitt blekt papper. Fantasins källor var snustorra och kreativa tillflöden igenproppade.
Det var i detta vertigotillstånd som det knackade på dörren till, det som utan att leva upp till namnet, skrivarlyan. Det var exprästen Gudmund som visade sin lekamen, när dörren välkomnande öppnades.
Gudmunds ögon lyste av iver. Händerna viftade i sin längtan att få uttrycka tankar.
- Slå dig ner Gudmund och känn dig som hemma!
- Tackar varmast, sa Gudmund, jag har knappt tid att sitta ner. Det är så mycket i görningen.
- Du förvånar mig! Trodde att tid var det enda du hade gott om.
- Måhända har det varit ett signum för mig tidigare, men det var innan synen vid Tänkarens transparanta pyramid.
- Syn?
Vallbybloggaren kliade fundersamt hakan och tittade storögt på Gudmund.
- Låt inte din mun vara stängd, utan låt orden flöda.
- Jo, ser du. Jag satt som vanligt alla morgnar vid Tänkarens pyramid och begrundade dagen och vad den skulle ge för mervärden. Då plötsligt ur en buske, som tycktes brinna steg en bevingad älg fram och sa: Var hälsad Gudmund, du ska bli en stor man! Du ska starta en ny kyrka, ja en fullkomlig religion.
Gudmund tittade med sökande ögon på hur Vallbybloggaren skulle reagera. Det kan inte varit en vacker syn för en man ämnad för storverk. I vart fall i egna ögon. Vallbybloggarens haka hängde halvvägs ner mot de södra regionerna.
Nu har det stora vansinnet brutit ut tycktes han förmedla.
- Du behöver inte se alldeles förstörd ut, sa Gudmund, detta kommer bli så bra. Äntligen kan jag skapa en religion som ger mig allt det jag inte fått genom de gamla religionerna. Med hjälp av två orrar, Humin och Mugin, har jag fått ett uppdrag skriva "Farbrors Testamente". Där skall allt uppenbaras.
- Behövs det verkligen en ny religion, sa Vallbybloggaren undrande.
- Jajemen, sa Gudmund, nog behövs det.
- Jasså och hur skall den skilja sig från de som redan finns?
- Det kommer du bli varse, sa Gudmund, jag har precis börjat. De heliga orrarna ger mig ord dag för dag. Det som är bra i de gamla religionerna ska behållas. Visserligen kommer dte att krävas en ny översättning av de skrifter som redan finns. De måste ju anpassas till det som de heliga orrrarna förmedlar till mig.
- Men det har ju redan gjorts. Massor av udda uttolkningar har ju gjorts för att passa olika potentaters vilja och ideer.
- Jo, sa Gudmund, det kan hända, men du förstår...  Lite kristendom, lite judendom, lite islam och så ska det kompletteras med lite fantasy, strängfysik och lite logik. Det kommer att handla om regler för vad som får ätas och inte ätas, drickas och inte drickas. Sex fruar tror jag blir bra. Kvinnan får ha max tre män, för det har de heliga orrarna klart utsagt att mannen ska ha lite fördelar.
- Jaha, Vallbybloggaren skakade uppgivet på huvudet, och vad ska ni kall er?
- Men det är väl givet, sa Gudmund, Farbrödrarna! Farbrödrarna samlas i Farbrors Kapell
- Ska du inte ha med kvinnor?
- Vi, det vill säga de Heliga Orrarna  och jag, är mycket måna om det kvinnliga inslaget. Vi ska kalla dem Fastrar. De får en egen avdelning i Farbrors Kapell. "Fastrarnas Kitchen", där kan de följa när Farbrödrarna bär fram sin hyllning till profeten.
- Jasså och vem är profeten, sa Vallbybloggaren fast han visste redan svaret.
- Profeten Gudmund, sa Gudmund, så ska jag äntligen få min rätta plats i framtiden!

Vallbybloggaren tittade på pappret i den gamla Remintonen. Det var fullt med ord och meningar. Han visste inte hur detta gått till. Men han misstänkte starkt de heliga orrarna!