Morgon mellan husen

Vallbytundran är mer öde än vanligt, noterar Vallbybloggaren, när han låter blicken svepa över tillgängliga gräsytor och gångvägar. Sambon enda intresse är buskar och träd, som torkan lämnat obevattnade.
Trots att ICA-butiken är öppen ligger cirytorget öde. De rymliga parkeringsytorna ger gott om plats för den enda bilen, som vilar där.
Vägarbetarna, som ska fixa en bussgata över tundran är hemma och vilar. Under flera veckor har de ordnat en vägbädd med sten och kakadam. En stadig bädd som ska klara tunga bussar. Med stor möda har de asfalterat vägbanan. Men tydligen har något gått snett. Vöägbanan är kritat med stryck och mystiska koder. Läsande upp och ner tycker jag det står "1 kopp latte", men det kan väl inte stämma. Breda sår  i den asfalterade vägbanan har brutits upp.

För vägarbetarna tog arbetsveckan slut redan på fredagförmiddag. Vet inte varför just dessa arbetare har förkortat arbetsvecka. Det är säkert något finstilt i kollektivavtalet. Är det badväder dag före lördag äger arbetstagaren rätt att avbryta arbetet i syfte att via fruiluftsbad sköta den egna hygienen. Är det fradag före lördag i aktuell vecka äger arbetstagaren rätt, att om arbetet så tillåter, göra helg klockan 11.00.
Nu får vi vänta till måndag, för att konstatera vad som ska hända, om det inte är badväder och ännu mer finstilt paragraf i gällande avtal kan åberopas.
Vid hotellet är parkeringsplatsen fylld med bilar. Kanske inte fylld, men för att fira det är söndag, har man parkerat lite kors och tvärs. 15 bilar har genom bred parkering lyckats fylla parkeringsplatsen. Tydligen en hel del gästarbetare från Slovakien och Tjeckien. ( bilar har registreringsskyltar, som berättar om ursprungsland. De firar också söndag. De syns sällan utanför hotellet, så man kan ju ubdra om de finns överhuvudtaget.
Vid Vallbytundrans så kallade upplevelsepark, sitter en bekant i yogaställning. Kvinnan från främmande land, som varje morgon brukar sitta i uppförstorade sofforna och meditera. När vi kommer mer nära hör vi henna sjunga mjukt stilla. Melodin är välkänd "O Store Gud", men orden är på främmande språk. Med jämna mellan rumm böjer hon sin överkropp mot marken och sången blir mer tydlig.
"Allah Ahkbar"
är orden hon sjunger till den svenska väckelsemelodin.
Hennes fromhet i stilla söndagsmorgon harmoniera med fåglarnas morgonsång. Hennes tillbedjan inbegriper i tacksamhet   alla, som söker fred. Hennes vänliga varma uppmanande såg manar alla de som inte är på vägen mot fred att fatta grannens hand och följa med på vandring mot fred.
Hon avbryter tillfälligt sin morgonbön och på stapplande sv enska berättar hon:
- Jag tänker på folken i de länder där män, det oftast, ja nästan uteslutande män, som använder religionen för att skaffa sig makt och rikedomar. Religion ska aldrig få styra ett land! För mig är religion en bro mellan människors hjärta, en vandring tillsammans i kärlek, inte i hat och hot!
Sen vände hon sig om och fortsatte sin morgonhyllning till sin Gud:
Allah Ahkbar!
Vallbybloggaren vänder hemåt med trigen sambo, hem till förmiddagskaffe, gnolande:
- O Store Gud, när jag din värld beskådar!

Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Resan hem börjar borta (del4)

Saed satt i egna tankar. Hans blick sökte sig genom fönsterrutan ut mot naturen, som började spritta av vårkänslor. Hans tankar gick till föräldrarna i Iran. Hur besvikna de blivit, när han berättade att han anammat den kristna tron. Han hade förståelse för sin fars beslut, att inte längre kännas vid honom. Det var ju så han blivit fostrad och försökt fostra Saed. Han påminde sig några ord han snubblat över i sin bibel. Att Herren såg gott på att man övergivit föräldrarna för Herrens skull. Ja kanske stämde det inte riktigt, men han sökte tröst i de orden. Han sökte glädje i de orden. Glädjen ville inte riktigt infinna sig. Bekymren tyngde hans axlar. Svårmodets ok var en börda.
De kraftiga knackningarna på dörrkarmen återförde honom till verkligheten.
- Ska du med ut och och dricka en kopp kaffe!
Mohammods, en afgansk flykting med ett runt godmodigt ansikte, fyllde dörröppningen. Han var muslim sa alla, men mest var han en god vän, för vilken hudfärg och religion spelade liten roll. De hade förenats i sin längtan att få stanna i Sverige.
- Jo, sa Saed, låt mig bara tvätta ansiktet först!
De hade lärt känna stigen genom skogen väl vid det här laget. Stigen som ledde fram till ett villa område och vidare ner till Arboga centrum. Där vid torget hade de hittat ett cafe, som luktade av gammal cigarrettrök och nybryggt kaffe. De samlad eihop de mynt de hade och beställde varsin kopp kaffe och en kanelbulle, som de broderligt delade.

De talade om sina längtor. De talade om planer för framtiden. Mohammod, ville snabbt lära sig svenska och försöka fortsätta sina läkarstudier. Saed hade inga sådana planer, han berättade att nog ville bli lärare för unga , som längtade att få höra om Jesus.
- Ja, sa Mohammod, jag bryr mig inte om det där med religion. Gör det dig lycklig, så tycker jag du ska satsa på det!
Saed berättade att han bett sin vänner i den svenska församling han besök om intyg, på att han numer var en bekännande kristen. De skulle skickas till advokaten, som skulle komplettera hans ansökan inför de nya förhör som han hoppades skull äga rum.
Cafevärdinna fyllde på med mer kaffe.
De märkte att det började skymma ute. De avslutade skyndsamt sitt kaffe. När de kom ut tände Mohammod en Marlboro. Han bjöd Saed, som artigt tackade nej. Han hade aldrig varit lockad av tobaksbruket.
De vek av mot villaområdet. De såg hur man började tända lampor i de hus som de passerade.
- Satans muslimbögar!
De  vände sig om och såg fyra unga pojkar komma ut från ett av husen.
- Stick hem till era apföräldrar!
De försökte överträffa varandra i vad det tyckte fyndiga tillmälen.
Saed tog Mohammod i armen och sa tyst:
- Vi bryr oss inte vi bara fortsätter gå!
Mohammod nickade instämmande. Visst skyndade på stegen. Då kände Saed hur något träffade honom i bakhuvudet. Han kände efter med hande och något kallt klibbigt fyllde hans hand. Det rann nerför innanför kragen. Han tänkte nu rinner hjärnan ut. Han tittade i handen och förstod att det var ett ägg som träffat honom.
- Vi vill inte ha er här. Ni bara våldtar och stjäl. Stck hem!
De fyra unga pojkarna närmade sig hotfull. Flera ägg kastades mot dem. Saed och Mohammod började småspringa. De hörde ljudet av en bil som närmade sig hastigt. De vände sig om och såg hur bilen passerade de fyra ynglingarna, som med knapp marginal undgick att bli träffade av bilen.
Bilföraren stannade fordonet, när det nått fram till Saed och Mohammod.
Kvinnan i biulen öppnade bakdörren och bad dem stiga in.
Under tystnad körde hon dem till asylboendet. Hon log vänligt mot dem, när de tackade för skjutsen.
De gick mot entren och vände sig om för att vinka ett sissta tacksamt farväl.  Bilen var borta, men ännu vibrerade luften av ett stilla motorsurr.
När de satt i samvarorummet sa de till varandra att detta var första gången de upplevt rent hat under sin tid i Sverige.
När Saed kom till sin sängplats böjde han knä och tackade sin Herre för beskydd.

Resan hem börjar borta (del 3)

Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre

Saed läste kallelsen och kände hur skräcken grep honom. Det stod att han skulle få en advokat som skulle se till att allt gick rätt till. En lagens man, som skulle se till att hans synpunkter och skäl kom fram.
Han la kallelsen i det nya testamente han fått, när han besökte en sångstund för så länge sedan. Han knäppte händerna och bad. Bad att svenska myndigheter skulle se den fara han befann sig i. Att svenska myndigheter skulle ge honom en fristad i Sverige.
Saed stod i hallen på MV's mottagningscenter. Han ittade runt och såg många människor. En äldre man, som satt och höll en ung kvinnas hand. Tårarna rann nerför det fårade ansiktet. De pratade sorani, ett språk som Saed hjälpligt förstod. Han begrep att mannen skulle förhöras. Han ville inte lämna sin dotter. Alla hans andra barn var döda. I hemlandet väntade ensamhet och utstötthet. Dottern i Sverige var den enda han hade var.
I ett hörn satt en medelålders man och stirrade tomt framför sig. Han fumlade med ett cigarettpaket. Mindes plötsligt att han måste gå ut för att röka en lgnande cigarett.
Saed undrade hur många som var där av samma skäl som han. Hade han några kristna trossyskon i denna ankomsthall.
Han rättade till pressveckan på kostymbyxorna. Han hade klätt upp sig. Mörk kostym och vit skjorta. Han ville ge ett gott intryck.
Han hörde sitt namn ropas upp. Han såg en ung kvinna, med jeans och farligt uppknäppt blus. Hon bar en tjock mapp och sade hans namn igen. Saed gick fram till henne och presenterade sig. Han undvek att möta hennes blick. Inte ville han vara så respektlös att han såg den unga kvinnan i ögonen.

Saed följde kvinnan till ett litet rum. där hans advokat redan väntade tillsammans med tolken.
Kvinnan sträckte på sig och hennes kvinnliga former fick Saed att rodna. Hon lutades ig fram över det lilla skrivbordet och öppnade mappen.
- Du kanske själv vill berätta varför du söker asyl i Sverige.
Saed berättade om studierna. Hur han avstängts pga att han ansågs ha tankar som hotade den iranska statens säkerhet. Han berättade om hur han fängslats. Hur han blivit slagen med grova träpåkar. Han berättade om de hot hans familj fått om ytterligare repressalier, om de inte lyckas få Saed upphöra med sin aktiviteter.
Berättelsen hade tagit lång tid och Saed hade vid flera tillfällen noterat hur den unga kvinnan drömmande tittat upp mot taket.
- Det är dina skäl, sa hon, du tror du ska fängslas, torteras om du återvänder till Iran. Har du varit aktiv i någon politisk sammanslutning?
- Nej, svarade Saed, mina handlingar är helt och hållet mina egna. Jag har ett behov av att få uttrycka det jag känner och vet.
- Det hade varit lättare om du hade varit med i någon politisk grupp, sade kvinnan.
- Jag tror inte på partipolitik, sa Saed, det leder bara till sekterism, när den första euforin av politisk gemenskap lagt sig.
- Har du några andra skäl än de, som du angett i din första asylansökan?
- Ja , svarade Saed och tvekade lite. I Sverige har jag blivit kristen. I Iran var jag inte alls religöst intresserad, men här i Sverige har jag förstått, att alla individer, är betydelsefulla för Gud. Så betydelsefulla, att han gett oss ett personligt egenvärde och ett personligt ansvar inför hans ansikte.
- Nu ska vi inte ha något religöst möte här, sa den unga kvinnan, subjektiva upplevelser kan aldrig ge några skäl för asyl. Förresten så är det väl inte förnjudet vara kristen i Iran.
- De som redan är kristna får fortsätta vara det, även om jag förstått att det blivit svårare. För mig är det dock annorlunda. Jag har lämnat Islam och blivit en kristen.
- Jaha, sa den unga kvinnan och fingrade neröst på en knapp i blusen, men du är en kristen och det är ju tillåtet?
Saed tittade på advokaten, som uppgivet ryckte på axlarna.
- Jag antecknar att du har blivit en kristen och du vill anföra det som skäl för din asylansökan.
Då tror jag vi är klara för idag! Du kommer att få en ny kallelse, om vi behöver fråga något mer. Behöver vi inte få ytterliggare klargörande, så kommer Migrationsverkets beslut till dig inom de närmasta månaderna.
Tolken såg med förakt på Saed, fnyste och lämnade dem hastigt.
Advokaten ursäktade sig, han var sen till nästa förhör.
Plötsligt var Saed ensam. Ingen feedback från advokaten. Han kände att den unga kvinnan inte förstått. Han kände sig väldigt ensam.
På tåget hem till asylboendet i Arboga, läste han sitt nya Testemente på persiska.
"Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver och vinlägg er om gästfrihet."

Bäva månde USA och världen med ...

Nu är det snart dags igen!
Om en knapp vecka har innevånarna (i vart fall de som registrerat sig) i de olika staterna röstat om vem som ska leda det pågående samarbetsprojektet, som vi plägar kalla USA!

Det skrämmande med årets val är att man kan rösta på en kandidat, som enligt sin religion hyser uppfattningen att "förlorade stammar" från Israel kom till Amerika  resande i en träubåt! Mna kan rösta på en kandidat som enligt sin religion hävdar att dessa stammar..., var det Ephit och Laman de hette, utgör roten till de olika indianstammarna! Detta trots att modern forskning medels DNA säger att indiuanerna har mer gemensamt med nordasiatiska folkgrupper än med folkgrupper från mellanöstern.

I år kan man rösta på en kandidat, som enligt sin religion hävdar att människan var andebarn hos Gud före sin jordiska existens! En kandidat, som enligt sin religion hävdar att människans ursprung inte var i tvåflodsområdet ( Eufrat och Tigris) utan snarare en äng någonstans i den amerikanska mellanvästern. En presidentkandidat, som enligt sin religion ser sig som ryttaren på den vita springaren, som ska rädda USA!
Amerikanerna kan rösta fram en kandidat, som hävdar att miljöförstöringen inte existerar, i vart fall inte orsakd av människors exploatering av naturen och naturtillgångar.
En kandidat, som enligt sin religion är bunden i religöst system, där den verkliga makten ligger hos religionens ledningsgrupp och ytterst hos dess president! Inte USA's president!
En kandidat, som skryter med att kan ekonomi efter mer än 20 år som framgångsrik företagre. Vad han inte förstår är att det är en sak driva företag, som köper upp andra förlustdrabbade företag, tar bort kostnader ( människor och annat) och säler föregen med maximal vinst och en helt annan sak att leda en nation.
Tror det är därför företagsekonomi och nationalekonomi är två olika discipliner!
Den ene kandidaten tillhör en religion som är exkluderna! 
Men i USA kan allt hända!
Bäva månde USA... och världen!

.. å det kan det i gamla svedala med!
Sistlidna helg har garbadinnationalisterna haft  samling i Västra Aros.
Kan bara konstatera att det spelar ingen roll hur välskräddad kostymen än är och hur välknuten slipsen än är, när understället ännu bär en unken lukt från ölhallarna i Bayern.

Farbrors Kapell

Det i den gamla Remingtonen insatta pappret skrattade håfullt åt Vallbybloggaren. Visst längtade det efter att få fyllas av ord, en bild och en skruvad mening. Tyvärr måste Vallbybloggaren göra det vita bleka pappret besviken.
Inte ett vettigt ord läcker från hjärnvindlingarna. Inte en vacker bild komponeras av stela fingrar. Det är tomt och öde i hjärnans kreativa centrum.
De dagliga promenaderna i dräneringssyfte med luden sambo hade inte gett något, som längtade att få formuleras på ett vitt blekt papper. Fantasins källor var snustorra och kreativa tillflöden igenproppade.
Det var i detta vertigotillstånd som det knackade på dörren till, det som utan att leva upp till namnet, skrivarlyan. Det var exprästen Gudmund som visade sin lekamen, när dörren välkomnande öppnades.
Gudmunds ögon lyste av iver. Händerna viftade i sin längtan att få uttrycka tankar.
- Slå dig ner Gudmund och känn dig som hemma!
- Tackar varmast, sa Gudmund, jag har knappt tid att sitta ner. Det är så mycket i görningen.
- Du förvånar mig! Trodde att tid var det enda du hade gott om.
- Måhända har det varit ett signum för mig tidigare, men det var innan synen vid Tänkarens transparanta pyramid.
- Syn?
Vallbybloggaren kliade fundersamt hakan och tittade storögt på Gudmund.
- Låt inte din mun vara stängd, utan låt orden flöda.
- Jo, ser du. Jag satt som vanligt alla morgnar vid Tänkarens pyramid och begrundade dagen och vad den skulle ge för mervärden. Då plötsligt ur en buske, som tycktes brinna steg en bevingad älg fram och sa: Var hälsad Gudmund, du ska bli en stor man! Du ska starta en ny kyrka, ja en fullkomlig religion.
Gudmund tittade med sökande ögon på hur Vallbybloggaren skulle reagera. Det kan inte varit en vacker syn för en man ämnad för storverk. I vart fall i egna ögon. Vallbybloggarens haka hängde halvvägs ner mot de södra regionerna.
Nu har det stora vansinnet brutit ut tycktes han förmedla.
- Du behöver inte se alldeles förstörd ut, sa Gudmund, detta kommer bli så bra. Äntligen kan jag skapa en religion som ger mig allt det jag inte fått genom de gamla religionerna. Med hjälp av två orrar, Humin och Mugin, har jag fått ett uppdrag skriva "Farbrors Testamente". Där skall allt uppenbaras.
- Behövs det verkligen en ny religion, sa Vallbybloggaren undrande.
- Jajemen, sa Gudmund, nog behövs det.
- Jasså och hur skall den skilja sig från de som redan finns?
- Det kommer du bli varse, sa Gudmund, jag har precis börjat. De heliga orrarna ger mig ord dag för dag. Det som är bra i de gamla religionerna ska behållas. Visserligen kommer dte att krävas en ny översättning av de skrifter som redan finns. De måste ju anpassas till det som de heliga orrrarna förmedlar till mig.
- Men det har ju redan gjorts. Massor av udda uttolkningar har ju gjorts för att passa olika potentaters vilja och ideer.
- Jo, sa Gudmund, det kan hända, men du förstår...  Lite kristendom, lite judendom, lite islam och så ska det kompletteras med lite fantasy, strängfysik och lite logik. Det kommer att handla om regler för vad som får ätas och inte ätas, drickas och inte drickas. Sex fruar tror jag blir bra. Kvinnan får ha max tre män, för det har de heliga orrarna klart utsagt att mannen ska ha lite fördelar.
- Jaha, Vallbybloggaren skakade uppgivet på huvudet, och vad ska ni kall er?
- Men det är väl givet, sa Gudmund, Farbrödrarna! Farbrödrarna samlas i Farbrors Kapell
- Ska du inte ha med kvinnor?
- Vi, det vill säga de Heliga Orrarna  och jag, är mycket måna om det kvinnliga inslaget. Vi ska kalla dem Fastrar. De får en egen avdelning i Farbrors Kapell. "Fastrarnas Kitchen", där kan de följa när Farbrödrarna bär fram sin hyllning till profeten.
- Jasså och vem är profeten, sa Vallbybloggaren fast han visste redan svaret.
- Profeten Gudmund, sa Gudmund, så ska jag äntligen få min rätta plats i framtiden!

Vallbybloggaren tittade på pappret i den gamla Remintonen. Det var fullt med ord och meningar. Han visste inte hur detta gått till. Men han misstänkte starkt de heliga orrarna!