Visar inlägg med etikett återseende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett återseende. Visa alla inlägg

onsdag 29 maj 2013

Resan hem börjar borta. (del30 )

Saed var både svettig och trött när han steg in i hotellreceptionen.
I ett moln av dofter från svettig kropp och frityrdoft från den inhandlade och medhavda hamburgermåltiden kände han sig allt annat än fräsch, när han steg fram till receptionsdisken.
Med förvåning tittade han på kvinnan i receptionen. Det var något bekannt med hennes utseende.
Den unga kvinnan i receptionen gapade förvånat. Det var något bekannt med denna gästs utseende.
De tittade på varandra och långsamt möttes de i igenkännandets leende.
- Men god eftermiddag på dig. Visst är du den iranier, som jag träffade i matsalen på Migrationsverkets anläggning i Märsta?
- Ja, det stämmer, sa Saed när minnet hann ikapp honom. Du är den kvinna, som sa att du skulle be för mig och mitt liv.
- Det gjorde vi med!
- Jag är tacksam för det och se, nu är jag tillbaka i Sverige.
- Har du fått uppehållstillstånd?
- Nej, jag kommer just från MIgrationsverket, där jag bett dem fatta ett nytt beslut.
- Hoppas att det går bra. Det vore trevligt om du fick stanna, sa hon med ögon, som nästan flirtade.
Saed skruvade lite obehagligt på sig, men han var inte alls oberörd av den unga kvinnans sätt att vara eller se ut.
- Saed heter jag. Jag kommer inte ihåg om vi sa våra namn.
- Jag heter Rebecca. Jag slutar klockan halv elva; vill du möta mig då; så kan vi ta en promenad och prata om vad du varit med om; sedan vi sit sågs:
- Det kan vi göra. Jag möter dig utanför ingången strax efter halvelva.
Rebecca log varmt mot honom. Han kände hur magen liksom fylldes av oroliga fjärilar, som flög både hit och dit.
- Förresten jag vill köpa de båda kvällstidningarna.
Han letade efter pengar i den plånbok han fått av Raffo och Elisabeth. Han betalade och gick till sitt rum.
Han slog upp Expressen och läste, medan han åt på en hamburgare. Han plockade pomme frites med fingrarna. Tidningssidan fylldes av flottiga avtryck. Han stavade sig igenom artikeln. Så vitt han förstod hade man funnit, att flera personer med direkt eller indirekt koppling till högerextrema organisationer anställts, som handläggare på Migrationsverket. Ingen av cheferna hade reagerat, så då visat prov på effektivitet när de gällde avslagsbeslut. Det gjordes en stor affär att en iransk polischef varit anställd. En man, som försvunnit i samband med en transport av en utvisad iranier till teheran. Tidningens grävande journalist, hade på internet funnit en artikel i en turkisk tidning. Där det berättades om att turkisk polis skjutit en iranier, som vid kontroll hade både ett svenskt och iranskt pass på sig. Dessutom hade de funnit en polislegitimation bland de saker de funnit i hans kläder.
Tidningen krävde att Migrationsverkets ledning och ansvarig minister skulle avgå.
Saed begrundade det han läst. Han tog en klunk från bägaren med kolsyrad apelsindryck.
Han slog upp Aftonbladet, som berättade om infiltreringen av Migrationsverket. De hade mer precist fastslagit att det var personer med koppling till den lösliga partibildning Svensk Demokrati, som infiltrerat myndigheten. De hade också citat från en bandupptagning där företrädare för Svensk Demokrati kommit överens med en islamistisk grupp, att speciellt konvertiter skulle sättas åt. Även aftonbladet nämnde den iranske polischefen, som varit anställd på Migrationsverket. Avslutningsvis hade reportern nämnt att detta skulle aldrig kunna ske, om sverige haft en annan regering. Därför krävde de hela regeringens avgång och nyval.
Saed avslutade sin måltid. Han lämnade de uppslagna tidningarna på det smala skrivbordet och la sig med en belåten suck på hotellsängen.
Det knackade på dörren
Saed for upp ur sängen. Han undrade vad var det nu på gång. Vem kunde knacka på hans dörr?
- Vem är det? frågade han.
- Din vän grönsakshandlaren, hördes en stämma från andra sidan dörren.
Saed öppnade och de två vännerna hälsade varandra med en varm kram.
- Här har du din väska, sa grönsakshanlaren.
Saed kände igen den blåa bagen med de vita linjerna, även om de inte var så vita lägre.
Saed berättade i korthet om vad som skett, sedan de sist sågs. Han uppehöll sig lite längre vid dagens incident, med tolken.
- Jag vet vem du menar, sa grönsakshandlaren. Han dök upp här i Västerås för en fyra månader sedan. Vi var förvånad över hans språkkunskaper. Han kom ju direkt från Iran och pratade nästan felfri svenska.
Grönsakshandlaren berättade om hur tilken gripits av svensk polis. Han hade då visat upp ett iranskt diplomatpass. trolin befann han sig nu på Irans ambassad i Stockholm, om han inte redan försvunnit ur landet.
De två vännerna tillbringade ett par timmar tillsammans. De hade skrattat och haft det trevligt. När grönsakshandlaren sa adjö avtvingade han Saed ett löfte att komma till butiken dagen därpå. Kanske kunde han arbeta lite, han var ju trots allt son till en grönsakshandlare i Teheran.
Halvelva på kvällen stod Saed utanför hotellet och väntade. Han noterade att det fortfarande inte var mer än skymmning. Även, tänkte han, om detta inte är midnattssol, så leds tankarna åt det hållet. I vart fall för en som är van vid att är det natt så är det mörkt.
- Hej Saed!
Saed tittade på Rebecca och han tyckte att hon var väldigt vacker.
De började gå på en gång och cykelväg. Saed berättade sin historia. Han berättade om förhör i iransk domstol, om piskstraff, om skottincidenten. Han berättade om flykten över bergen till Turkiet. Han berättade om skotten på järnvägstationen. Han berättade om Elisabeth och Raffo, om hans misstankar att de var änglar. Han undvek dock ämnet fisk och fiskbåtar!
Det var någonstans under berättelsen om änglarna, som hjälpt honom på vägen, som deras händer möttes. Händer som ömt tvinnades kring varandra och inte ville släppa taget.
Rebecca berättade o hur hon gifts bort som tonåring i Teheran. Hur hennes man fängslats av gardister och dödats. Hon berättade att hon inte hade några barn. Hon berättade om hur hon hjälpts av släktingar att fly till Sverige. Hur hon fått arbete på Migrationsverket, som lokalvårdare. Hon berättade om KOMVUX och utbildning inom turism. Hur hon sedan en månad tillbaka fått arbete som receptionist på det lilla hotellet i Västerås.
Medan den ljusa majkvällen övergick i verkligt mörker kände de två hur en De kom att gå ännu mer tätt tillsammans. Hemvägen till hotellet var fylld av glädje. Skratten klingade ekande mellan cykel/gångbanans trädridåer.
- Jag är så glad jag träffat dig igen, sa Saed. Hans leende lyste upp natten. Eller var det möjligen så att hotellingångens ljus reflekterades i hans leende.
- Jag är glad att jag träffat dig också, sa Rebecca. Hon log varmt mot honom.
Hon böjde sig mot honom. Deras läppar möttes i en försiktig, men längtande, konfirmerande kyss.
Hon skrattade blygt till och skyndade mot cykelstället.
Saed stod kvar förlamad av lycka, ja av förälskelse. Han såg henne cykla iväg. Hon vinkade bakåt och sa med hög röst.
- Vi ses imorgon!

fredag 11 januari 2013

Möte i chilensk skymmning

Mörkret var plötsligen bara där.
I den illa medfarna lokalen tände barägaren belysningen.
Det gula skenet från vägglamporna spred ett mystiskt ljus i lokalen.
Skuggorna från de makligt gående servitörerna skapade komplicerade skuggmönster på golv och väggar.

En immig SKOL hälldes upp i glaset framför den exotiska gästen. Han läppjade med njutning på den kalla drycken.
Ännu en dag i den sydligt belägna chilenska staden Concepcion var till ända. Dagens bestyr var avklarade och dagsverkaren njöt sin belöning.
I det gulbleka ljuset såg han tre unga kvinnor komma in i baren. Han kände igen två av dem. Han hade träffat dem tidigare under dagen på en fackförenings lokaler i staden. Mindes han rätt så hette de Miranda och Elsie.
Då han fann ensamheten mindre tilltalande än konversation med tre unga kvinnor, så påkallade han deras uppmärksamhet och bjöd dem sitta ner vid hans bord.
Med vänliga leende tackade de ja till hans inbjudan.
Spanskan var inte hans bästa språk vid detta tillfälle, men han presenterade sig och tackade för eftermiddagens besök på fackföreningslokalen.
- Con mucho gusto!
Mindes han rätt betydde det ungefär "det var vår glädje" eller något sådant.
Med hjälp av ett spanskt konversationslexikon påbörjades en stapplande konversation.
De unga kvinnorna skrattade pärlande åt den svenske besökarens trtevande försök till samtal.
Han lyckades förstå att de alla tre inte skulle säga nej till var sitt glas vin.
Beställningen gjordes och med glädje betalade han deras nota.
Han visste att Miranda och Elsie båda studerat på universitet i Santiago. I efterdyningarna av Pinochets kupp hade de av olika anledningar fått sluta sina studier eller i vart fall göra ett uppehåll. Solidaritetsarbete var det som gällde. De hjälpte nu den lokala fackföreningsrörelsen med ekonomisk administration, men deltog också i olika soldiaritetsaktioner.
De presenterade den tredje kvinnan.
Hon hette Anna och hade arbetat som journalist på en tidining i Valparaiso. Levde nu ett undangömt liv på landsbygden utanför Concepcion.
- Tu eres sueco?
Han kunde inte förneka detta.
- ahhh, mi buello de Suecia. 
Han förstod efter att rådfrågat lexikon att hennes farafar eller morfar kom från Sverige. Han blev förvånad och försökte på stapplande spanska få veta mer.
Jodå visade det sig. Han var en svensk sjöman, som kommit till Valparaiso någon gång i mitten på 1920-talet. Hans fartyg hade blivit liggande i hamnen pga av en skadad propelleraxel.
På en restaurang hade han träffat den unga kvinnans farmor. Hon jobbade i restaurangens reception. Tycke hade uppstått och en romans hade inletts.
Efter tre veckor var fartyget reparerat och den svenska sjömannen seglade iväg med fartyget. Han skulle komma tillbaka hade kvinnans farmor berättat. Å nästa gång skulle de gifta sig! Men han kom aldrig tillbaka.  I början på trettiotalet fick de ett brev från den svenske sjömannen. Han hade blivit sjuk och inte kunnat arbeta på flera år. Han hade gift sig och skulle inte komma tillbaka till Valparaiso.
Svensken frågade varifrån i Sverige sjömannen kom ifrån.
Jo han hade kommit från en stad i södra sverige. Unga Anna trodde att det var Helsingborg.
Den svenske mannen hajade till och sa att han också var från samma stad.
De förundrades över denna tillfällighet. Han frågade vad hon hette mer.
- Anna Elvira  Holmberg-Montoya!
Holmberg låter inte speciellt spanskt.
- Nä, sa hon, min pappa har det namnet efter sin far och jag bär det namnet efter min far!
Svesken såg väldigt fundersam ut. Kunde detta vara en tillfällighet. Eller var det så att mammas morbror sått sin vildhavre på sina resor. Han tittade frågande på Anna.
- Min pappa heter Edwin Jaime Holmberg Almeira!
- Men käre nån, vet du varför han heter Edwin?
- Jo det lär vara hans pappas nam... Edwin Holmberg, en svensk sjöman!
- Men då! Denne Edwin är min mammas morbror. Han fick aldrig några barn trodde vi!
De två föll i varandras armar!
De kramades och tårar föll på deras kinder!

I den mörka chilenska skymmningen fann de släktband!