I år var MINI-POWER MEET på Vallby verkligen Mini

Sedan jag och luden sambo började bevandra Vallbytundran har vi varje år märkt ett ökat antal bilar parkerade vid Vallbyhotellet under Power-Meet-helgen. Som mest, om jag minns rätt, var det över 50 bilar, som man kunde beskåda. I år har det varit en halvering. Bästa siffran under årets promenader var 27 bilar.
En av anledningarna sägs vara att det område där camping är tillåten har utökats.
En annan anledning kan nog vara att  tidigare besökare med medhavd dollargrin ändrat sig. De är numer välbeställda gifta personer, som besöker Power Meet med hustru och barn. Bilvalet är då stora stadsjeepar, stora sk Trucks, ofta med firmatryck och/eller Mercedesbilar med utrymme för hustru, barn och hund.
Även antalet husbilar har säkert ökat och då känns det kanske mer naturligt att härbärgera dessa på campingplats än på hotellparkering.
Denna förändring har medfört att Vallbytundran är mindre miljönedskräpat. Tomburkar från taxfree-inköp har minskat betydligt. Halvätna hamburger-take-away-påsar låser nästan mangrannt med sin frånvaro.
Samtal med företrädare för hotellet visar att det likt tidigare år är fullbelagt. Det tycks vara transportmedlen som helt ändrats.
Att besökarna till Power Meet är internationell understryks av att på parkeringsplats fanns 8 olika nationer representerade. Längst hade nog mercedesbilen från Portugal kört. Mest frekvent tycks bilar från Finland och Norge vara. Norge var nog också den nation , som hade flest bilar på släpvagn efter stora Trucks.
Måhända förändras nästa års besökare igen, då, den av hotellet ivrigt efterfrågade busslinje, busstrafiken ska angöra hållplats utanför hotellet. Eller nära hotellet.
Vi får genomlida ännu en vinter och uppleva ännu en spirande grönska innan vi kan ge svar på det spörsmålet.
Nu återgår livet på Vallbytundran till sitt vanliga slumrande stadsdelslugn.
För vallbybloggaren, som inte skall ha resa-bort-semester förrän slutet av augusti, väntar en tid då man måste vara lite påhittig för att få dagarna att gå. Man får vara tacksam för att det snart är dags för fotbollsEM för kvinnor, så del av dagen kan tillbringas framför teven.
På tal om teve, så kan det inte gå spårlöst förbi hur tevekanalerna ägnar sig åt bedrägligt beteende. Det finns en kanal som kallar sig TV4 sport, som en gång i tidernas begynnelse visade ett antal tittarupplevelser inom sport. Där visas, trots namnet, mest Realityserier om polisens vardag i England eller USA. Sporten har man flyttat till TV4 Sport EXTRA. En kanal som väl mer är en marginalkanal. Tennis från Wimbledon har flyttats till någon obskyr betaltevekanal. Inte undra på att lusten att tevetittandet blir mindre och mindre.
Genast frågar vänner man möter om jag inte har skaffat en smart-telefon med appar för alla dessa tevepublika sändingar.
- Jag har ingen smart telefon, jag föredrar att vara smart på egen hand, brukar Vallbybloggaren svara.
Nu ska vi ut och dräneringspromenera och vifta adjö till dollargrin, som ska skynda mot färjeförbindelser till Finland och europeiska kontinenten.
Lev väl och må denna dag ge er minnen som värmer under den långa mörka kalla vintern!

Möte med PowerMeet

Med vaggande stjärtvingar stannar en Buick på planen framför hotellet på Vallbytundran. Strax efter föler en helt vanlig Chevrolet. Vilande ansträngande stötdämpare vilar en rostig Pontiac i en parkeringsruta. En Ford som sett bättre dagar låter sin matta lack värmas av morgonsolens strålar. De få strålar som letar sig igenom ett alltmer uppsprickande molntäcke. En rödrostig Plymoth anstränger sig att tävla med den nogsamt polerade grannen, en kromglänsande Cadillac.
Ur en en Volvo SUV väller en familj från Norge ut. Mannen iförd typisk raggarkostym. Raggarfrun ser mer ut, som någon fru från Desperat Housewifes. Barnen tävlar om att hålla den medföljande svarta Labradoren borta från svenska hundar.
- Vi har kört hela vägen från Bergen, säger mannen, nu vill jag bara vila!
En bilturist som under Power Meet-helgen kan drömma sig tillbaka till den ungdom han minns, så klart befriad från räntor, amorteringar, krävande fruar och än mer krävande barn. Att för bara några få timmar igen få vara den rebell han en gång tyckte han va.
Andra besökare kommer med jättelika japanska och amerikanska trucks med amerikansk dollargrinraritet på släpvagn. Välputsade, välmekade femtitalsbilar, som ej tål att köras, utan bara finns för beskådande behagfullt vilande på ett släpvagnsflak.
Redan har gräsmattors avlägsna vrår möblerats med tomma kartonger märkta Heineken.
Ännu arbetar vägarbetare med att göra kommande bussled redo för häckande dollargrin.
- Vi måste göra vägen hård och utan gropar! Ett underlag som inte skadar känsliga amerikanska vrålåk!
En representant för hotellet försöker , med uppgivande gester, uppvisande parkeringslokaliteter.
- Det har varit ett bra samarbete med vägarbetarna. De har lyckats göra vägen åkbar för våra gäster.

Snart har nattfärjan från Finland spytt ut sitt bilinnehåll och karavanen mot Västerås kan börja. De flesta söker tältlogi på vidsträckta slätter med sjönära belägenhet. De mer bekväma letar sig till hotell och vandrarhem. På vägen till vallbytundran inhandlas hamburgermåltid i papperskasse. Konkurerande hotelmatsal får stryka på foten. personalen frigöres för städande uppgift av grönytor på tundran. Svarta plastsäckar kommer att ivrigt svälla av upplockade hamburgermåltidsrester.

En cerisfärgad amerikansk bil, vars märke ej går att bestämma, vivkar bilförföriskt på stjärtfenorna. Inbyggd pneumatik får bilen att trotsigt resa framvagnen. Uppnosigt ljuder signalhornet. En obstinat melodi från amerikanska södern förverkligas i gälla digitala trumpetljud. Passagerare hälsar morgontrötta på felfri danska.
- Nu ska vi ha en gammeldansk!
Bilcirkusen på Vallbytundran ska förnöja en uppslagsjagande Vallbybloggare ännu några dagar. Hittils har runt 20 ekipage letat sig Vallby. Ekipage som klart kan definieras som dollargrin. dessutom har bilturister, ungdomsdröms jagande anlänt i bilar av modernare sort från ett flertal länder. Det är nu det händer!

Vallbybloggaren med luden sambo skyndar hemåt för att inta en andra frukost. Kaffetåren lockar och skall avnjutas i de uppstigande solens värme i lummiga täppan!

Tut Tur!
Må dagen bara ge alla underbara minnen!

Resan hem börjar borta. (del30 )

Saed var både svettig och trött när han steg in i hotellreceptionen.
I ett moln av dofter från svettig kropp och frityrdoft från den inhandlade och medhavda hamburgermåltiden kände han sig allt annat än fräsch, när han steg fram till receptionsdisken.

Med förvåning tittade han på kvinnan i receptionen. Det var något bekannt med hennes utseende.
Den unga kvinnan i receptionen gapade förvånat. Det var något bekannt med denna gästs utseende.
De tittade på varandra och långsamt möttes de i igenkännandets leende.
- Men god eftermiddag på dig. Visst är du den iranier, som jag träffade i matsalen på Migrationsverkets anläggning i Märsta?
- Ja, det stämmer, sa Saed när minnet hann ikapp honom. Du är den kvinna, som sa att du skulle be för mig och mitt liv.
- Det gjorde vi med!
- Jag är tacksam för det och se, nu är jag tillbaka i Sverige.
- Har du fått uppehållstillstånd?
- Nej, jag kommer just från MIgrationsverket, där jag bett dem fatta ett nytt beslut.
- Hoppas att det går bra. Det vore trevligt om du fick stanna, sa hon med ögon, som nästan flirtade.
Saed skruvade lite obehagligt på sig, men han var inte alls oberörd av den unga kvinnans sätt att vara eller se ut.
- Saed heter jag. Jag kommer inte ihåg om vi sa våra namn.
- Jag heter Rebecca. Jag slutar klockan halv elva; vill du möta mig då; så kan vi ta en promenad och prata om vad du varit med om; sedan vi sit sågs:
- Det kan vi göra. Jag möter dig utanför ingången strax efter halvelva.
Rebecca log varmt mot honom. Han kände hur magen liksom fylldes av oroliga fjärilar, som flög både hit och dit.
- Förresten jag vill köpa de båda kvällstidningarna.
Han letade efter pengar i den plånbok han fått av Raffo och Elisabeth. Han betalade och gick till sitt rum.
Han slog upp Expressen och läste, medan han åt på en hamburgare. Han plockade pomme frites med fingrarna. Tidningssidan fylldes av flottiga avtryck. Han stavade sig igenom artikeln. Så vitt han förstod hade man funnit, att flera personer med direkt eller indirekt koppling till högerextrema organisationer anställts, som handläggare på Migrationsverket. Ingen av cheferna hade reagerat, så då visat prov på effektivitet när de gällde avslagsbeslut. Det gjordes en stor affär att en iransk polischef varit anställd. En man, som försvunnit i samband med en transport av en utvisad iranier till teheran. Tidningens grävande journalist, hade på internet funnit en artikel i en turkisk tidning. Där det berättades om att turkisk polis skjutit en iranier, som vid kontroll hade både ett svenskt och iranskt pass på sig. Dessutom hade de funnit en polislegitimation bland de saker de funnit i hans kläder.
Tidningen krävde att Migrationsverkets ledning och ansvarig minister skulle avgå.
Saed begrundade det han läst. Han tog en klunk från bägaren med kolsyrad apelsindryck.
Han slog upp Aftonbladet, som berättade om infiltreringen av Migrationsverket. De hade mer precist fastslagit att det var personer med koppling till den lösliga partibildning Svensk Demokrati, som infiltrerat myndigheten. De hade också citat från en bandupptagning där företrädare för Svensk Demokrati kommit överens med en islamistisk grupp, att speciellt konvertiter skulle sättas åt. Även aftonbladet nämnde den iranske polischefen, som varit anställd på Migrationsverket. Avslutningsvis hade reportern nämnt att detta skulle aldrig kunna ske, om sverige haft en annan regering. Därför krävde de hela regeringens avgång och nyval.
Saed avslutade sin måltid. Han lämnade de uppslagna tidningarna på det smala skrivbordet och la sig med en belåten suck på hotellsängen.
Det knackade på dörren
Saed for upp ur sängen. Han undrade vad var det nu på gång. Vem kunde knacka på hans dörr?
- Vem är det? frågade han.
- Din vän grönsakshandlaren, hördes en stämma från andra sidan dörren.
Saed öppnade och de två vännerna hälsade varandra med en varm kram.
- Här har du din väska, sa grönsakshanlaren.
Saed kände igen den blåa bagen med de vita linjerna, även om de inte var så vita lägre.
Saed berättade i korthet om vad som skett, sedan de sist sågs. Han uppehöll sig lite längre vid dagens incident, med tolken.
- Jag vet vem du menar, sa grönsakshandlaren. Han dök upp här i Västerås för en fyra månader sedan. Vi var förvånad över hans språkkunskaper. Han kom ju direkt från Iran och pratade nästan felfri svenska.
Grönsakshandlaren berättade om hur tilken gripits av svensk polis. Han hade då visat upp ett iranskt diplomatpass. trolin befann han sig nu på Irans ambassad i Stockholm, om han inte redan försvunnit ur landet.
De två vännerna tillbringade ett par timmar tillsammans. De hade skrattat och haft det trevligt. När grönsakshandlaren sa adjö avtvingade han Saed ett löfte att komma till butiken dagen därpå. Kanske kunde han arbeta lite, han var ju trots allt son till en grönsakshandlare i Teheran.
Halvelva på kvällen stod Saed utanför hotellet och väntade. Han noterade att det fortfarande inte var mer än skymmning. Även, tänkte han, om detta inte är midnattssol, så leds tankarna åt det hållet. I vart fall för en som är van vid att är det natt så är det mörkt.
- Hej Saed!
Saed tittade på Rebecca och han tyckte att hon var väldigt vacker.

De började gå på en gång och cykelväg. Saed berättade sin historia. Han berättade om förhör i iransk domstol, om piskstraff, om skottincidenten. Han berättade om flykten över bergen till Turkiet. Han berättade om skotten på järnvägstationen. Han berättade om Elisabeth och Raffo, om hans misstankar att de var änglar. Han undvek dock ämnet fisk och fiskbåtar!
Det var någonstans under berättelsen om änglarna, som hjälpt honom på vägen, som deras händer möttes. Händer som ömt tvinnades kring varandra och inte ville släppa taget.
Rebecca berättade o hur hon gifts bort som tonåring i Teheran. Hur hennes man fängslats av gardister och dödats. Hon berättade att hon inte hade några barn. Hon berättade om hur hon hjälpts av släktingar att fly till Sverige. Hur hon fått arbete på Migrationsverket, som lokalvårdare. Hon berättade om KOMVUX och utbildning inom turism. Hur hon sedan en månad tillbaka fått arbete som receptionist på det lilla hotellet i Västerås.
Medan den ljusa majkvällen övergick i verkligt mörker kände de två hur en De kom att gå ännu mer tätt tillsammans. Hemvägen till hotellet var fylld av glädje. Skratten klingade ekande mellan cykel/gångbanans trädridåer.
- Jag är så glad jag träffat dig igen, sa Saed. Hans leende lyste upp natten. Eller var det möjligen så att hotellingångens ljus reflekterades i hans leende.
- Jag är glad att jag träffat dig också, sa Rebecca. Hon log varmt mot honom.
Hon böjde sig mot honom. Deras läppar möttes i en försiktig, men längtande, konfirmerande kyss.
Hon skrattade blygt till och skyndade mot cykelstället.
Saed stod kvar förlamad av lycka, ja av förälskelse. Han såg henne cykla iväg. Hon vinkade bakåt och sa med hög röst.
- Vi ses imorgon!

Vi går över daggstänkta gräs fallera

Ännu är gräsmattorna daggstänkta, när sambon och vallbybloggaren genomkorsar Vallby i sökandet efter punkter, som sambon gärna vill begjuta. En taltrast har under natten nått sitt livs slut och det är med stränga förmaningar, som sambon ombeds inte undersöka detta grundligt. Som daggen är förgänglig, menar många att livet är det samma. Nu gäller detta förståss inte Vallbybloggaren och sambon, för oss är bara morgonen en försmak på morgondagen.
En äldre herre  kommer cyklande med piasavakvasten  på styret. Troligen på väg till något ej avlönat entreprenöruppdrag. Han ler mot oss och säger, något förvånat:
- Jasså, är du ute med hunden?

Vallbybloggaren tittar nogsamt efter och finner en hund i ändan på kopplet. Han undrar för sig själv, vad den äldre mannen förväntat sig att det skulle finnas för något i ändan på kopplet! Måhända en tiger med kuperad svans eller kanske en en leksakslastbil med nötta trähjul?
Att det helt enkelt bara skulle vara en replik av artighet, föll aldrig Vallbybloggaren in. Det skulle vara att göra morgonens filosofiska funderingar alltför triviala!
Då vi passerat Vallby Centrum, står det inte på förrän vi når Hotellets förgård, där en stor samling människor samlats för att, med stor sannolikhet, deltaga i någon planeringsdag... hmm processdag heter det visst numer, eller annan konferenstyp. En person i den stora skaran var bekannt med Vallbybloggaren sedan tidigare och hälsade glatt med:
- Hej du det var längesedan! Har du klippt dig?
Att denna fråga ställes till Vallbybloggaren är måhända fullt adekvat, då han brukar sköta den detaljen själv. Men denna morgon kunde han med emfas svara:
-Nej! Det är inte jag som klippt mig utan frisören!
Hotellet uppslukade den stora skaran dagbesökare. Nu skulle de peppas med nödvändig införmation för att planeringen skulle bli verklighet, så att processerna skulle bli en del av det framtida värvet!
Vallbybloggaren  och sambon avslutade den tidiga daggstänkta promenaden. Väl hemkommen så företas en genomgång av sambons päls och se... där djuptsitter en fästing. Denna totalt onödiga insekt bortplockas och nedspolas...må den aldrig komma tillbaka!
Resten av förmiddagen funderas dte på vad ... har fäöstingar egentligen för existensberättigande!
De är ju ÄCKLIGA!

Ensam på morgonkylig stenbänk ångrar hon natten!

Vallbybloggaren och den ludne sambon inträdde tidig söndagmorgon i den ljumma luften. Bortkastade dryckesbehållare skramlade övergivet på asfalterad gångbana. Solen gömdes av tunna nyvaknade moln. Uppsprickande revor i den tunna molnkoftan gav  hopp om sol längre fram på dagen.
Fastighetskötarna rensade  citytorgets yta från urdruckna dryckesbehållare och kladdiga pizzakartonger.
På håll skällde en frihetslängtande pitbull. Matte släpades runt på gräsmattan.
Allt var som det brukade denna morgon konstaterade Vallbybloggaren. Sakta vaknade bostadsområdet. En äldre kvinna hängde sängkläder över balkongräcket.
Den ludne dränerade system och gladde någon  näringstörstande växt. Nosande sorkgångar sprang han kors och tvärs över nymornade gräsmattan.
En stilla snyftning nådde sorgesamt Vallbybloggarens öron.  När han och den ludne rundade nyponhäcken, såg han henne. Hon satt med knäna uppdragna mot bröstet. Hennes kläder verkade vara från ngn av de modebutiker, som utropar att deras kläder gör dig unik. Våra blickar möttes. Skriftställaren förtärdes av den sorg som hennes ögon reflekterade.
Han undrade stillsamt om allt var som det skulle.
Han möttes av en uppgiven kommentar, vem han var som brydde sig.
Den ludne närmade sig flickan såg på henne  la huvudet på sned och gnydde lite.
Kontakt var etablerad och så berättade hon med ord som hela tiden avbröts av djupa snyftningar.

Hon hade en natt på det decentraliserade konferenshotellet tillsammans med en medelålders man. Inte för att hon egentligen ville det, som hon sa. Men  hon ville ju så gärna kunna köpa en märkes jacka. Hennes föräldrar hade inte råd, sa hon. Det var ingen natt hon var stolt över. Hon ville inte gå hem. Hon ville inte gå till skolan. Hennes skolkamrater kallade henne "HH".
- HH, undrade Vallbybloggaren nyfiket.
- Ja, HotellHoran, sa hon med tårar rinnande ner för de tonåriga kinderna.
Vallbybloggaren  kände att det inte var läge för någon moralpredikan. Han la sin hand över hennes och sa, att de val vi gör här i livet får alltid konsekvenser. Han ville inte fördöma eller trycka ner, men hans hjälplöshet var kanske lika sorglig som hennes sätt att leva.
Det bästa sa han tapper försökande ingjuta hopp. är att du har livet framför dig och du har kan göra det till ett bra liv!
Han kände själv hur patetiska hans ord var, men det är inte lätt vara rådgivare, när verkligheten träffar en som en stormvind på oroligt verklighetshav.
De skildes åt och trots allt syntes ett litet, om än sorgset, leende på hennes läppar !

Ensam på höstkylig stenbänk ångrade hon natten!