Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!

En helsvensk dag

Lockad av gryningsljus och solsken vågade Vallbybloggaren och luden sambo att lämna den goa sängvärmen för en bevandring och bevattning av Vallbytundran. Trots soluppgång ses inga svenska fanor vaja på för ändamålet resta stänger. Ska man enbart gå efter flaggstängers fanors budskap kunde detta lika gärna vara ICA-dagen. Vi mötte inga perosner denna tidiga morgon. Och absolut ingen av de vi inte mötte bar tecken för att denna dag var speciellt svensk.
Nu är ju i och för sig nationaldagen inte någon gammal tradition, som kraft av generationers firande hämtar styrka.

Vallbybloggaren tänkte tillbaka, drabbad av plötslig nostalgi, på de gator och fotbollsplaner där bvarn han vunnit segrar och försmädliga förluster genomlidit. Då på den tiden hette det inte ens  nationaldag utan "svenska flaggans dag". Alla arbetade på denna dag, i vart fall de som hade arbete och dagen inte inföll på en söndag. Möjligen kallades alla elever ut på planen framför rektorsexpeditionen för att sjunga "Du gamla du fria", men därvidlag sviktar minnet. Det kan ha varit så att denna plötsliga iver att få besjunga den "fjällhöga nord" kunde ha skett i klassrummet på Magnus Stenvbocksskolan i Helsingborg. I så fall var det fröken Karin, som ihärdigt trampande klassrumsorgeln, frörsökte få oss barn att besjunga stället, "där vill jag leva och där vill jag dö".
Minns dock att raden om fjällhöga nord kändes främmande. Anade nog vagt vad fjäll var för något.
På kvällen den sjätte juni begav man sig till Olympia, där viss festivitas gick av stapeln. Kan inte minnas att detta lockade fram någon feststämning hos oss unga pojkar. Ändlösa parader av föreningar, som skulle få mottaga en svensk fana av någon för sakne betydelsefull person.  I det längsta hoppades vi pojkar att det skulle bli någon uppvisning av de få motorcykelpoliser, som körde några varv på kolstybbsbanorna runt fotbollsplanen.  I det fall polisen hade någon uppvisning med sina fyrbenta kollegor, så var kvällen räddad. Minns hur dessa pälsbeklädda poliser snabbt fångade in en väl madrasserad polis, som för tillfället spelade farlig brottsling. Vi jublade, när den välmadrasserade  föll till marken. Det goda hade segrat igen.
Efter flytten från helsingborg under tidigt sextiotal, så kan jag inte påminna mig att jag frivilligt besökt något firande av den "fjällhöga nord" där man enligt Dybeck så gärna vill leva och dö. Tror heller inte att jag var arbetsför, när man beslutade att sjättejuni inte längre skulle vara svenska flaggans dag uten nationaldag och arbetsbefriad.
Egentligen var väl detta en björntjänst åt svenskarna. Nu funderar vi mer på varför vi inte kan fira denna dag lika bra som nörrmän firar sin sjuttondemaj.
Vi kom hem till trevna stugan efter en fanbefriad morgon.
Kaffemaskinenen bryggde kaffe av bönor som växt på någon bergssluttning i Colombia. På det italieninspirerade brödet  lades skinka från Danmark och ost från Holland. Apelsiner från Spanien pressades till morgonens vitaminkick. Morgonens promenadstass byttes till dagkläder, där jag kunde konstatera att jeansen var från Kina och tshirten producerad i Bangladesh. Skorna var gjorda på någon fabrik i Indonesien.
-Ja, tänkte Vallbybloggaren, en sån här dag ska man i alla fall klä sig svenskt.
Förbereder lunchen denna nationaldag. Observerar att den färdiglagade potatisgratängen är gjord i Holland. Ryggbiffen köpte jag billigt, men hade ingen tanke på att den kom från Irland. Potatisgratängen är inte mycket att göra åt, men biffen den ska jag banka både gul och blå!
- Ja du , sa sambon och vifta på svansen. Det är inte lätt vara svensk idag inte, till och med din sambo har sina rötter från bergen mellan Spanien och Frankrike.
Tog fram en svensk öl, som var bryggt av ett danskt bryggeri!
Under eftermiddagen ska jag njuta av något amerikanskt dokumentärprogram på teve.
Det är inte lätt vara svensk. Frågan är väl om det egentligen är önskvärt!
Minns att barnen en gång sjöng "jorden är vårt hem, vi är en massa människor, som alla tycker om varann" eller något liknande.
Nä, det blir inget firande på Djäkneberget i kväll!
De har ju ingen uppvisning av fyrbenta poliser, som snabbt och effektivt fångar madrasserade farliga brottslingar!
Nu ska jag ha en kaffe från Colombia!

En resa mot ovisshet

Det hade varit en lång dag!
Han satt på Holmas ölhak nära Färjestationen. En immig Tuborg stod framför honom och skummade inbjudande. Han läppjade fundersamt på den kalla brygden.

Egentligen hade allt gått på tok sedan de hade kommit tillbaka till faderns födelsestad. Fadern hade fått ge upp sin karriär inom stadsförvaltningen i Uddevalla, när hans farfar hastigt avlidit och det behövdes någon från familjen, som kunde leda familjeföretaget.
Själv hade han misslyckade gymnasiestudier bakom sig. Det där med pluggande hade inte riktigt varit hans melodi. Efter det han hade avbrutit studierna, så hade han haft några korta jobb som handelsresande. Med tåg hade han farit runt i Bohuslän och Västergötland och försökt förmå livsmedleshandlare involvera rengöringsmedlet "Sommarskur" i sortimentet. Det hade inte gett någon större inkomst, men han hade lärt sig att ta folk!
Pappan, som var en av tre bröder, var den ende som var tillgänglig för uppgiften som chef för familjeföretaget. Under nästan hela 1900-talet hade de sålt kontorsmaterial till företag och till de olka förvaltningarna av län, stad och kyrka. Nu skulle hans fader lära sig sortiment och skapa kundrelationer.  I samband med krigsutbrottet hade han ombetts av fadern att l den stad, där han för 20 år sedan först sett dagnes ljus. Han hade erbjudits en lägre kontorstjänst, med utsikt om att bli kontorschef inom något år. En ung driven försäljare, som senare skulle bli hans svåger,  rekryterades snabbt som försäljningschef.
De hade köpt blyertspennor i lösvikt fårn en firma i Tyskland. Med hjälp av hemmavarande kvinnor runt om i Helsingborg hade pennorna förpackats tio och tio i kartongers, som förkunnade att Persons Pennor kunde man minsann lita på. Nu var det svårare, då kriget orsakat att fabriken , där de köpte pennor, inte längre hade pennor i sin produktion.
Han tog en klunk av ölet och spänt oroligt tänkte han på Vera ute på Råå. Hon hade berättat att hon
var gravid. Det måste till handling tänkte han. Han visste att familjen inte skulle acceptera vare sig Vera eller att han skulle bli far, som ogift. Men ett giftermål, måste det bli. Det krävde hedern, ansåg han!  De  hade gift sig i Raus kyrka och bosatt sig en liten lägenhet i Råå. Det var med spänning han väntade på att Vera skulle visa tecken på att hon bar på ett nytt liv. Månaderna gick, men inte blev Vera gen. Hon var fortfarande efter sex månader lika vidjesmal om midjan.
Han hade varit hemma hos sin farmor i villan ute i Pålsjö. Hon hade ställt frågor om när barnet väntades. Frågor som han försökt att inte besvara. Hennes milda ögon, som tittade mer kärlek på honom, var besvärande, ja rent av obehagliga att möta. Han vände bort blicken och började prata om de inköp de måste göra. Ett nytt barn krävde ju en del inköp.  När de tog farväl, tryckte hans farmor en tusenlapp i hans hand. Hon lät förstå ett det var ett lån, som han kunde betala tillbaka, när han hade råd.
Den hopvikta sedeln brände i kavajens innerficka. Brände av svek och lögn. Under besöket hos farmor hade det långsamt stått klart för honom, att Vera var nog inte alls gravid. När han kom sent den eftermiddagen konfronterade han Vera.
- Du är inte gravid?
- Jag trodde jag var det, sa Vera undvikande, alla tecken tydde på det.
- När förstod du det?
- Det är väl någon månad sen, svarade hon.
- När tänkte du berätta det för mig?
- Jag trodde nog att du skulle förstå det, utan att jag sa något.
Han kände hur vreden växte inom honom. Inte bara över att han kände sig sviken och lurad. Någonstans förstod han också att äktenskapet var över. Det hade bara hållits samman av den förväntan inför ett deras barns födelse. Nu fanns inget kvar, som knöt dem tillsammans längre. Han såg på sin hustru och förstod att den vissheten fanns hos henne med.
- Så detta, sa han med återhållen ilska, är slutet för vårt liv tillsammans.
- Ja så är det nog, sa hon med tårfyllda ögon.
De samtalade sakligt. Så sakligt som bara två kan, när alla källor till kärlek sinat.
Samma vecka ansökte de om skillsmässa. Han behäll lägenheten och Vera flyttade tillbaka till sina föräldrar.
Det var under denna tid, som präglats nederlag, besvikelser och ensamhet, han hade börjat umgåtts med ett gäng unga män. De hade inneslutit honom i sin krets. De hade bekräftat honom. Familjens bortstötande av honom ersattes av innerlig kamratlighet och broderskap. De brukade samlas i en lokal på Karl krooksgatan på Söder.  Visserligen tyckte han det var lite besvärande med dessa, som visade unga ljushyade blonda män, som prydde väggarna. Men snart fann han det naturligt. De diskuterade hur de skulle styra staden, när tyskarna vunnit kriget. Framtiden såg ljus ut. Han började känna sig betydelsefull. De planerade att attackera ett hus på Långvinkelsgatan, där de bodde en familj, som var tattare. De skulle måla nedsättande ord på fasaden. De skulle placera en bensinbomb vid familjens entredörr. 
Attentatet ägde rum en mörk kväll i september. Visserligen hade bensinbomben inte fungerat, men den känsla, som berusade dem efteråt var belöning nog. Skrattande och skrålade hade de återvänt till lokalen på Söder. De sjöng segervissa kampsånger och fyllde på berusningen med öl och snaps.
När han dagen efter kom till kontoret, hade han ett segerlende på läpparna. Han mindes den kittlande känslan av att bära en hemlighet, som ingen annan kände till på kontoret. Känslan av att vara förmer än de andra på kontoret fyllde honom med tillfredställelse.
Det var under krigets sista år, som han hade mött henne. Synnöve från Norge. Hon som hade flytt undan tyskarnas styre i Norge. Det var hon som hade fått honom att förstå. Förstå  nazismens sanna väsen. Ett uppvaknande, som återigen kastade in honom i depression. Känslan av att blivit vilseledd, manipulerad, lurad och sviken. Hade det inte varit för Synnöves stöd och kärlek, hade han nog tagit sitt liv. Det var en djup brunn av mörker, som Synnöve långsamt, tålmodigt, hjälpt honom upp ur.
De förlovade sig på fredsdagen. Familjen var mer possitiv till denna relation än den som så brådstörtat fört in honom i ett kärlekslöst äktenskap. Hösten 1946 hade han blivit Kontorschef och med skaplig inkomst hade han köpt ett litet hus, nära hamnen i Råå. Visst kostade det mycket, men med den nya lönen skulle det nog gå att klara av. Han och Synnöve planerade för bröllop.
Det hade börjat skrivas i Dagbladet om nazistsympatisörer. Att hans namn skulle dyka upp i dessa skriverier, hade han inte räknat med alls. Trots allt hade han ju bara varit med i utkanterna. Det blev en mindre skandal. Han tillhörde ju en familj, som var känd i staden. Hans far tog väldigt illa vid sig. Även om fadern inte var med i någon frikyrklig församling, så omfattade han mycket av de värderingarna. Han hade försökt uppfostra sina barn i samma anda av värderingar. Han kände sig sviken av sonen.
I början av 1947 hade hans farmor avlidit. Tilda, som med järnvilja hållit familjen samlad, var saknad av alla. Begravningen samlade ett stort antal personer. De flesta var från den frikyrkoförsamling hans farmor tillhörde. Begravningskaffet präglades av högtidlig sorg och stillhet. När de lämnade kyrkans festvåning möttes de av två ciclklädda poliser, som överlämnade en kallelse till förhör dagen efter. Han kunde inte undgå att lägga märke till den uppståndelse detta väckt hos de övriga begravningsdeltagarna. Han tolkade det uppkomna sorlet, som anklagande.
Förhöret hade varit på frestande. Det hade pågått hela dagen. Han anklagades för att varit den ledande i den grupp han tillhört. Det var anklagelser om landsförräderi. Det var anklagelser om samhällsomstörtande verksamhet. Han anklagades att ha planerat och genomfört flera attentat under krigsåren.
På kvällen, samma dag som förhören ägt rum, hade hans far och farbror i sällskap med en advokat besökt honom. De hade samtalat om och diskuterat hans situation. Det såg inte så ljust ut. Nu sökte de en utväg, som skulle rädda familjens heder.Han fick flera uppgifter att lösa nästa dag. Han tittade på pappret med uupgifter. Han förstod att det skulle bli en lång dag.
Huset skulle säljas snabbt. Han skulle skaffa pass för både sig och Synnöve. Åtagande i familjeföretaget skulle avvecklas.
Fadern skulle med sina kontakter i Uddevalla skaffa fram biljetter till ett fartyg, som skulle avsegla till Amerika samma vecka.
Det kostade en duktig slant att förmå passpolisen att utfärda pass samma dag. Försälningen av huset påbörjades och en pensionerad akademiker från Lund lovade köpa huset. Han var helt utmattad när han steg in på Holmas ölhak nära Färjestationen.
Det hade varit en lång dag.
Han tittade på den immiga Tuborgen som skummade inbjudande!
En svalkande klunk.
Imorgon skulle han och Synnöve resa till Göteborg.
I övermorgon skulle han och Synnöve gå ombord på båten, som skulle föra dem till Amerika. Bort från förnedring och skam. De skulle gifta sig ombord på båten, när de nått internationellt vatten.
Amerika väntade med ovisshet
Bättre ovisshet i främmande land än skam och förnedring i hemlandet!

Möte i chilensk skymmning

Mörkret var plötsligen bara där.
I den illa medfarna lokalen tände barägaren belysningen.
Det gula skenet från vägglamporna spred ett mystiskt ljus i lokalen.
Skuggorna från de makligt gående servitörerna skapade komplicerade skuggmönster på golv och väggar.

En immig SKOL hälldes upp i glaset framför den exotiska gästen. Han läppjade med njutning på den kalla drycken.
Ännu en dag i den sydligt belägna chilenska staden Concepcion var till ända. Dagens bestyr var avklarade och dagsverkaren njöt sin belöning.
I det gulbleka ljuset såg han tre unga kvinnor komma in i baren. Han kände igen två av dem. Han hade träffat dem tidigare under dagen på en fackförenings lokaler i staden. Mindes han rätt så hette de Miranda och Elsie.
Då han fann ensamheten mindre tilltalande än konversation med tre unga kvinnor, så påkallade han deras uppmärksamhet och bjöd dem sitta ner vid hans bord.
Med vänliga leende tackade de ja till hans inbjudan.
Spanskan var inte hans bästa språk vid detta tillfälle, men han presenterade sig och tackade för eftermiddagens besök på fackföreningslokalen.
- Con mucho gusto!
Mindes han rätt betydde det ungefär "det var vår glädje" eller något sådant.
Med hjälp av ett spanskt konversationslexikon påbörjades en stapplande konversation.
De unga kvinnorna skrattade pärlande åt den svenske besökarens trtevande försök till samtal.
Han lyckades förstå att de alla tre inte skulle säga nej till var sitt glas vin.
Beställningen gjordes och med glädje betalade han deras nota.
Han visste att Miranda och Elsie båda studerat på universitet i Santiago. I efterdyningarna av Pinochets kupp hade de av olika anledningar fått sluta sina studier eller i vart fall göra ett uppehåll. Solidaritetsarbete var det som gällde. De hjälpte nu den lokala fackföreningsrörelsen med ekonomisk administration, men deltog också i olika soldiaritetsaktioner.
De presenterade den tredje kvinnan.
Hon hette Anna och hade arbetat som journalist på en tidining i Valparaiso. Levde nu ett undangömt liv på landsbygden utanför Concepcion.
- Tu eres sueco?
Han kunde inte förneka detta.
- ahhh, mi buello de Suecia. 
Han förstod efter att rådfrågat lexikon att hennes farafar eller morfar kom från Sverige. Han blev förvånad och försökte på stapplande spanska få veta mer.
Jodå visade det sig. Han var en svensk sjöman, som kommit till Valparaiso någon gång i mitten på 1920-talet. Hans fartyg hade blivit liggande i hamnen pga av en skadad propelleraxel.
På en restaurang hade han träffat den unga kvinnans farmor. Hon jobbade i restaurangens reception. Tycke hade uppstått och en romans hade inletts.
Efter tre veckor var fartyget reparerat och den svenska sjömannen seglade iväg med fartyget. Han skulle komma tillbaka hade kvinnans farmor berättat. Å nästa gång skulle de gifta sig! Men han kom aldrig tillbaka.  I början på trettiotalet fick de ett brev från den svenske sjömannen. Han hade blivit sjuk och inte kunnat arbeta på flera år. Han hade gift sig och skulle inte komma tillbaka till Valparaiso.
Svensken frågade varifrån i Sverige sjömannen kom ifrån.
Jo han hade kommit från en stad i södra sverige. Unga Anna trodde att det var Helsingborg.
Den svenske mannen hajade till och sa att han också var från samma stad.
De förundrades över denna tillfällighet. Han frågade vad hon hette mer.
- Anna Elvira  Holmberg-Montoya!
Holmberg låter inte speciellt spanskt.
- Nä, sa hon, min pappa har det namnet efter sin far och jag bär det namnet efter min far!
Svesken såg väldigt fundersam ut. Kunde detta vara en tillfällighet. Eller var det så att mammas morbror sått sin vildhavre på sina resor. Han tittade frågande på Anna.
- Min pappa heter Edwin Jaime Holmberg Almeira!
- Men käre nån, vet du varför han heter Edwin?
- Jo det lär vara hans pappas nam... Edwin Holmberg, en svensk sjöman!
- Men då! Denne Edwin är min mammas morbror. Han fick aldrig några barn trodde vi!
De två föll i varandras armar!
De kramades och tårar föll på deras kinder!

I den mörka chilenska skymmningen fann de släktband!

Vid sundet trivs jag allra bäst

Höstkvällen är närvarande, trots det borde vara sensommarkväll!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.

Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina  väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende  ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!

Det var fyra år sen sist

Vallbybloggaren vaknade tidigt denna sommarmorgon, även om den gav en fadd smak av höst. Nu blir det bara mörkare. Natten kommer inte längre att vara skir och prunkande. Morgnarna kommer allt senare och senare, vilket i sig torde glädja en som har som vana att dröja i sängvärmen till solen kittlar anletet.
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf  Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.
Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry  med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!

Ära vare Gud i höjden, sa prosten!

Vallbybloggaren gick de första åtta åren av sin skoltid i Helsingborg. Såväl Magnus Stenbocksskolan som Högre allmänna läroverket för gossar försökte inpränta kunskap i honom. Detta var säkert inte alltid det lättaste, då fritidsaktiviteter, oftast sportliga sådana, stod mycket högre på intressestegen än boklig bildning.
Så här i adventstider påminde han sig vandringarna från Stenbocksskolan till Mariakyrkan. Under ledning av lärarrinnan Alexandersson skulle vi två och två på led promenera via Pålsjögatan, Hälsovägen och in på den gata som ledde till Mariakyrkan.

Vintrarna i Helsingborg var väl inte så snörika. Men visst hände det att vi kasade på nederbörden. Pjäxor smorda med fett och skidor av märket Mora.Nisse. Dessa kyrkvandringar hade en stor fördel, de passerade Migg Spörndlys konditori. Hans skyltfönster hade alla barndomsjular jag kan minnas, ett spännande upplägg av marsipanfigurer. Det kunde vara en scen från någon saga eller annan berättelse. Fröken Alexandersson tillät oss alltid att stanna till en stund och beskåda de härligheter som fanns i fönstret.
Det var en belöning för den långa vandringen!

Ja värmen i kyrkan var i sig också en belöning. I vart fall skydda den från iskalla vindar från sundet.
Vi skulle sjunga de julpsalmer, som trägets övats på halva höstterminen. Sedan var det dags för prosten Kareld att hålla sitt jultal till oss elever från Magnus Stenbocks folkskola.
Jag kan inte påminna mig vad dessa tal gick ut på. Jag satt nog mest och kikade i smyg på de töser jag hade ett gott öga till. Eller så fördes viskande samtal om fotboll och tvillingdeckarna med bänkgrannen.
Så hände det plötsligt!
Den fylliga stämman från den högt placerade predikstolen fångade vallbybloggarens intresse. Än idag minns jag det prosten sa. Hur det hela började eller hur han kom fram till sentensen, som ristats för livet i Vallbybloggarens hjärna, det har jag ingen aning om.
Men det var första gången jag hörde julklappsrimmet:
"Ära vare Gud i höjden
detta har jag gjort i slöjden"!

Arla om morgonen

Solen har precis förmått natten  att övergå i tvivelaktig morgon.
Med kraftansträngning har kvicksilvret, medels armhävning, lyckats nå elva plusgrader.
Sambon är obeveklig.
Sambon  får med krafs och nafs täcket försvinna. Vallbybloggaren kurar huttrande ännu i horisontalläge.
Otåliga gutturala samboljud manar skriftställaren att på börja dagen!
05.12!
"Slöfocken måste upp nu"
Sambons gutturala kommentarer är otydliga, men glasklara.
Med viss tvekan startar skriftställaren kaffebryggaren.
Vattnet begjuter aromframkallande Zoegas Intenzorostning!
Textteve förkunnar att kronprinsessparet väntar barn. Tronföljden är räddad jublar rojalisterna. Demokratin är mindre demokratisk med tronföljare agiterar icke-rojalisterna.
Vallbybloggaren funderar på vad som skulle ske om Kronprinsessparet adopterar ett barn från avlägset fattigt land. Säger successionsordningen något om detta? Kan ett adopterat barn till kungligheter bäras fram på silverbricka och accepteras av statsminister och talman?
Sambon kopplas och morgonens första promenad påbörjas.
Helt ensamma strävar de två fram i soldismorgon.
Elva plusgrader känns kallt med sängvärmen ännu i minne.
Vallby genomkorsas i hastig takt, med undantag för behövliga, ja för sambos behövliga, dräneringspauser.
Hemkomna i stugvärmen, smakar det nybryggda kaffet gott.
Metros sudoko löses i innan kaffet ännu är urdrucket. Får nog införskaffa ett svårare, rent av utmanande, när vallbybloggaren hunnit i kapp den nyss påbörjade dagen!
Ikväll tevesommarens fotbollsliga höjdpunkt....
Helsingborgs IF ska försöka hävda sig mot belgiens fotbollsstolthet Standard Liege!
För vallbybloggaren känns det mer angeläget än kunglig familjelycka, så hoppa på honom bara....
Idag ännu en glorious day !

Det var bättre på Kalle Svenssons tid.

Vallbybloggaren försjönk i nostalgi.
Med ett leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål, som man kunda nyttja... för att planka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästarna. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.
På den tiden, som flera kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem.
Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullt möjliga att stava till.
De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar. Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan på Tågaborg spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Möller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis . Där fanns Pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lucka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta om jag minns rätt.
Vi spelade oftast mot Skogens IS, IF eller BK. Där fanns  duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid ändhållplatsen för  någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår. När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. Hallonsaft och kanelbullar dög bra även, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
På vintrarna spelades det bordtennis i bröderna Möllers källare, efter ett sinnrikt handicapsystem, som gjorde att till och med vallbybloggaren kunde vinna!