Vi måste synas!

Min älskade hustru tyckte om att dekorera. Speciellt glad blir hon då hon får dekorera husets mottagningsrum för fest eller bjudning. Det var därför hon var på så gott humör denna torsdag. Hon glömde helt och hållet av att gnata på sin slarvige man, som gärna lämnade tidningar där han läst färdigt dem. Borta var allt gnatet på barnen, som vanligen hade för vana att ta av sig skorna i tamburen, så att hela tamburen såg ut att vara full av skor. Vi skulle ha hem lite folk på kvällen. Det var reklammannen Nisse och hans fru Stina. Revisorn Åke med hustru Inga samt fritidspedagogen Patrik. Patrik kom ensam för han hade inget fast sällskap. Vi hade alla träffats i kyrkan. Vi var mångåriga medlemmar i " De heligas församling". Fast det var nog ganska länge sedan församlingen varit speciell helig. De sista decennierna hade det väl inte varit så mycket bevänt med heligheten. Vid en kyrklunch hade vi kommit att samtala om hur lätt församlingens budskap försvann i det allmänna mediebruset. Vi hade samtalat om vad vi kunde göra för att församlingens budskap åter skulle bli hört.
Förra veckan hade vi självsvådligt bildat en grupp, som skulle utreda hur bäst synas i samhället. Nu var den stora dagen inne. Vi skulle träffas och spåna idéer. Älskade hustrun skulle bjuda på äpplepiroger med vispat grädde och te. Trots mina egna protester, mot valet av dryck, uthärdade hustrun i sin vilja att bjuda på te.
- Klart vi ska ha te. Vi får ju aldrig användning för den teservis faster Hedda gav oss.
Jag gav med mig, Inte kan det ju vara rätt att gömma faster Heddas teservis under skäppan!
Hustrun hade köpt nya gardiner och matchande matsalbordsduk. Den gröna servisen prydde sin plats på bordet. I mitten av bordet att han lagt ut avlövade kvistar från trädgården och prytt dessa med små änglar i alla de färger. Tända ljus fullbordade dukningen.
- Pappa, vet du vad Bosse Solknut har för yrke. Den femtonåriga sonen älskade för tillfället att leka med olika yrkestitlar och göra namn av dem.
Denna iver, som sonen visade, var emellanåt vansinningt tröttande. Sopm den gode fader jag ärs, så gissade jag på bryggare. Sonen skakakade uppgivet på huvudet.
- Konsult pappa, skrek han skrattande, Solknut är konsult.
Han försvann kiknande av egen förnöjelse upp på andra våningen. Därifrån hördes snart ett förfärligt oljud. Sonen, som i andanom såg sig själv som trummis, som skulle förändra kyrkans musikstil för alltid. Han och några kompisar hade bildat ett band. "Apostlarnas sandaler" kallade de sig. Ännu hade de inte haft någon spelning, men det stod väl inte på förrän kyrkans gäster skulle tvingas höra på dem. Det är ju så härligt med ungdomarna, som pastorn brukade säga.
Våra gäster kom och med stor nöjdhet slukade de den kost, som hulda makan bjöd på. Äpplepiroger försvann in i såväl kvinna som man. Efter att ha njutit bordets gåvor, flyttade vi in vardagsrummet. Snart omslöt bekväma fåtöljer och generösa soffor såväl breda som smala. Vi påminde varandra varför vi samlats.
- Hur ska vi synas bättre? Revisorn tog ordet.
- Jag tror att vi måste se på vad den moderna tekniken kan erbjuda fortsatte han.
. Jag har en vän, sa fritidspedagogen, som kan flyga. Han kan göra några varv över staden med en banderoll efter planet. Det går alltid hem!
-  Nja, e inte det gårdagens  teknik? Jag hade tänkt mig något mer digitalt.
- Vi kanske kan köpa plats på stadens fotbollsklubbs dräkter. "Sätt den i krysset Paulus" En ny målgrupp!
- Nä, tror vi ska sikta på det digitala. Skulle vi inte kunna sätta upp en stor lysdiodtavla på kyrkans norra vägg. Som hälsar de förbipasserande med goda budskap!
- Det sägs att i ett förråds rum hos ett av de stora samfunden finns en tavla med budskapet,
"Gå till kyrkan på söndag annars tar fan dig"
- Haha, så roliga vågar vi inte vara!
- Vi kanske skulle skissa på en handlingsplan, en affärsidé, som de flesta framgångsrika företag gör idag.
- Nu ska vi inte gå utanför vårt uppdrag. Vi skulle se om vi kunde hitta en väg att bryta fram genom det profana mediebruset!
- Jo, men budskapet vi för fram måste ju harmoniera med församlingens vilja, Nä, vi måste nog ha en handlingsplan, så vi vet vad som ska stå på ljusskylten.

De var så upptagna av sin kreativitet att de glömt bort att de inte hade något uppdrag. I vart fall inget annat än det, som de gett sig själva. Inte heller märkte de att dottern i huset satt sig ner och allvarligt lyssnade.
- Jag har inte undgått att höra på era planer, sa hon allvarligt uppriktig men ändå med ett litet gåtfullt leende.
- Jasså, Yvonne, har du suttit länge och lyssnat, sa pappan.
- Jo, jag blev trött på att lyssna till brorsans ändlösa försök till att vara rolig. Inte för att ert samtal spränger någon rolighetsvall, men det är lustigt att höra hur vuxna krånglar till det.
- Nämen, sa revisorn van vid siffrors exakthet, en ungdom, som tar sig ton.
- Ni talar om handlingsplan, sa Yvonne, duger inte missionsbefallningen längre? Evangelisation, undervisning, ritualer!
- Lyssna inte till de unga, de har ännu inte hela bilden klar dör sig, sa fritidspedagogen och fnös i tysthet.
- Låt oss skicka ett förslag till de ledande i vår församling, att vi på kyrkans norrsida låter uppsätta en ljusskylt och att där sprida budskapet om värme, helhet och gemenskap.
Instämmande mummel hördes från de övriga.
Yvonne suckade tungt. De där stofilerna har ju glömt vad det hela handlade om. Gör folk till mena följeslagare. Lär dem vad jag lärt er. Erbjud dem dopet!
I bakgrunden hörde hon moderns röst:
- Någon som vill mer av mina himmelskt goda piroger!

Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Källa till kunskap ?

Det är inte, på något sätt ovanligt , att Vallbybloggaren nogsamt insuper lärdom från televisionens kommersiella kanaler. Där får man veta både det ena och det andra. Lära sig om tandborstar, som svenska tandläkare rekommenderar. Dessa dentala artister tycks också ha förkärlek för vissa tandkrämer.

En helt ny värld av kunskap öppnar sig, då det ges information om diverse feminina nödvändigheter. Något som vallbybloggaren tidigare med varm hand överlåtit till personer av motsatta könet.
Men nu vet han, allt om vilka bindor som begärligt insuper en blåaktig vätska, utan att det på något sätt märks. Detta till skillnad från andra artiklar, som spiller  den blåaktiga vätskan både länge och väl. Måhända är vingarna den stora skillnaden?

Krämer kan införskaffas, som enligt upplysaren vetenskapligt bevisat gör dig, om inte 10 år yngre , så i vart fall betydligt mindre rynkig. Smörj bara på och märk skillnaden redan efter första gången den används. Känd skrynkelfri allvarligt leende skådespelerska lovordar krämen.

Mer näraliggande för vallbybloggarens intresse, är informationen om att man nu kan inhandla bilar, som  har framtidens teknik och material integrerat. Vissa av dessa konsumentupplysare av bilmärken hävdar dessutom att du är mer  miljövänlig än någon annan bilägare. Han undrar lite förtänksamt, hur i all världen kan det vara framtidens teknik och material, om de används idag?
Men det som måste vara helt felaktigt, är de kommersiella konsumentrådgivare, som menar, att deras kapselkaffemaskin är det mest miljövänliga som finns. Vallbybloggaren har aldrig förstått hur det hänger ihop! Hur kan trettio små plastkapslar bli mer miljövänligt än ett kaffepaket i papper!

Usch, nu börjar det ett samhällsprogram... tusan, att det ska avbryta de informativa  upplysningsfilmerna, som andra kallar tevereklam!