Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Resan hem börjar borta. (del 6)

Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv

Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!

Han måste ut. Andas frisk luft. Se andra människor.
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt  din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.

- Är du Saed Dihbajadi, sa den kvinnan och tittade på honom med hårda blå ögon.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!

Resan Hem börjar borta (del 5)

Han stod ensam på perrongen.
Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade  att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.

Försiktigt öppna han dörren till toaletten och såg sig omkring. Vänthallen var nästan tom. Inte en skymt av polis. Han passerade genom vänthallen och steg ut på trottaren framför järnvägsstationen. Snett fram till höger såg han en gammal buggnad, med ett torn som längtande sträckte sig mot himlen. Han undrade vad det var för kyrka.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.

Han kastade oroliga blickar runt omkring sig. Ensamma män, som stod i gathörnen, betraktade han prövande. Var de polisspanare, angivare!
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!