I en vrå med vingar grå

Nattens första mörker föll över den täta bebyggelsen i utkanten av vallbytundran. Skuggorna fann inte längre utrymme för sin lek. Vi var på hemväg efter en längre tur till de norra utmarkerna av vallbytundran. Regnet hade både hunnit börja, pågått och slutat. Sambon var ganska så blöt om pälsen och han längtade hem till den torra värmen i trevna stugan.
Det var ett rent under att vi överhuvudtaget såg henne.
Hon hade krupit ihop iett hörn. Hon doldes nästan av den gröna sandlådan, spm bostadsbolaget st'llt ut. Vi närmade oss försiktigt. Vi ville ju inteskrämma den som som så krupit ihop bakom en grön sandlåda. Vi tittade på henne. Hon hade dragit upp knäna mot bröstet och dolde ansiktet med små nätta vita händer. Hon spretade med fingrarna och tittade förvånat på oss. Ögonen var bruna och utstrålade en nyfiken värme.
- Hur är det fatt? Varför sitter du här i det begynnande mörkret?
När hon pratade var det inte prat, hennes röst nästan sjöng fram de ord som lämnade hennes mun. En melodisk röst med nästan blåa toner. Hon strök det bruna håret från ansiktet.
- Jag är en trasig ängel, jag döljer mitt öde i en vrå. Jag kan inte längre hjälpa andra, när vingarna är grå.
Vi tittade förvånat på denna lilla kvinna, som bar en klädnad i beigt och brunt. Sambon viftade vänligt på svansen.
- Så säg nu vad som felas dig, inte är du en ängel, tala nu om vad som felas dig!
- Människor känner oftast inte igen änglar, när de ser dom. De flesta av oss har varken vingar eller gloria. Vi bara finns här för att hjälpa, fast det är sällan vi syns.
- Du får sluta prata så. Folk kan ju tro du är inte tillräknelig! Berätta nu vad som felas dig. Varför gömmer du dig här?
- Jag sökte den hand som sträcktes mot mig ovanifrån, men knäna bar mig inte! Jag väntar i denna vrå på det öde som väntar en ängel med gråa vingar.
- Ta min hand, så får jag hjälpa dig.

Hon fattade min hand och med möda reste hon sig upp. Sakta, stödd på min arm, så gick vi den korta biten hem. Hon satte sig på en stol i köket. Jag gav henne ett badlakan av bomullsfrotte. Hon torkade tankfullt håret och torkade regnvätan från de bleka kinderna.
Vattenkokaren puttrade. Vi erbjöd henne en kopp med varmt te. Te från rubois-buskens blad. Hon drack och utstötte små belåtna ljud.
-Jag är en trasig ängel, som sitter i en vrå. Mina vingar är sargade och ack så grå.
Jag skakade på huvudet, Hennes språk var så annorlunda. Satsmelodin så blått sjungande. Tittade på henne och såg färgen återvända till kinderna. Sambon sjöng med på sitt sätt. Han sjöng som han brukar, då han träffar någon har verkligen gillar. Kvinnan klappade sambon på huvudet. Fingrarna dansade masserande på hans skallben.
- En trasig ängel är inte till mycken hjälp, sa hon. Men hjälpen kommer från ovan och du ska se det ljusnar snart! Vet att inte många vet om när en ängel gästar deras hem!
Hon reste sig och gick ut i hallen. Då såg jag att hon hade vingar!!! De var trasiga och grå. Hon svepte vingarna om sig, när hon vek av till höger in mot vardagsrummet.
Jag skyndade efter.
- Varför är dina vingar trasiga?

Frågan mötte tomhe t! Frågan mötte inget!
Vardagsrummet var tomt. Sambon satt och stirrade snett uppåt. I vardagsrummet anades en en blå melodi som omfamnade ord som blev allt svagare.
- Jag är en trasig ängel, mina vingar de är grå!

Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Resan hem börjar borta. ( Del 21 )

Saed skakade. Han tyckte att varje del av honom skakade. Skelettdelar skallrade mot varandra. Han var förvånad att ingen reagerade på det oväsen han förde. Var det rädsla, nattkylan, ensamheten, som fick honom darra. Han sökte förtvivlat ett svar. Inom honom formulerades tanken att han var övergiven.
- Också min Gud...
- Jasså, det är här du gömmer dig?
Den blida rösten talade på oklanderlig persiska. Saed trodde att nu hade Åke hittat honom. Han kröp ihop ännu mer, ville göra sig än mer osynlig.
Men Åke talade ju inte persiska. Svenska ja. Engelska lite taffligt. Persiska inte alls. Nyfiket tittade Saed upp mot det håll varifrån rösten kommit. hans slutsats var riktig. Det var inte Åke. Framförhonom stod en smärt liten man i tshirt och jeans. Han sträckte vänligt fram sin hand mot Saed.
- Res dig upp min vän! Du är inte ensam.
Saed fattade handen och reste sig upp. Det vill säga resa sig upp skulle han gjort, om han inte glömt bort den trädgren han sökt skydd under. Huvudet kändes som det skulle sprängas i bitar. När han väl kom på fötter snurrade hans värld.
- Se så, det blir ingen omelett om man inte knäcker ägg, sa den smärte mannen med ett varm leende.
- Vem är du?
- Det är inte viktigt vem jag är, sa han, det viktiga är vad jag har för budskap till dig.
- Budskap? Till mig?
Saed var förvirrad. Han trodde att den kraftiga smällen han fått av trädgrenen allvarligt skadat hans verklighetsuppfattning.
- Se, du ska vid utkanten av staden på vägen mot Dubrovnik finna en man som byter olja i sin gamla bil. Du ska fråga honom om skjuts till Dubrovnik. Där ska du uppsöka fiskmarknaden och fråga efter en fiskare som heter Ivanovic. Han vet vilken väg du ska ta!
- Men vadå? Vilken väg? Jag måste hem till Sverige!
- Fiskaren vet vilken väg du ska ta. Ge dig iväg nu. Du har inte lång tid på dig!
Den smärte mannen i jeans och tshirt gav Saed en vänskaplig men kraftfull knuff. Saed var tvungen börja gå, för att inte förlora balansen. Det tog nog en tre fyra meter innan han helt återfått balansen.
Han vände sig om för att fråga mannen om Åke. Men mannen var försvunnen.  Det var som han bara försvunnit i tomma intet.  Saed skakade på huvudet. Det var väl bara att gå då. Det var något välbekannt med mannen. Han letade i sitt minne. Hade han träffat honom tidigare? Var det hans sätt att prata. Dialekten? Ordvalet.

I utkanten av Nis låg ett köpcentrum, med en väl tilltagen parkeringsplats. Det fanns en bil parkerad där. Framför den öppnade motorhuven, stod en man. Han ställde ifrån sig en plastflaska med motorolja. Skruvade på locket till oljepåfyllningen. Han stängde motorhuven. Han tittade förvånat på Saed, som försiktigt närmat sig honom.
- God Kväll, sa saed, ska du åka långt?
- Ja, jag tänkte åka till Dubrovnink. Ska besöka fiskmarknaden där i morgonbitti!
- Kan du låta mig åka med?
- Jag hoppades du skulle fråga. Det är tråkigt köra ensam. Hoppa  in du, så åker vi.
Saed tog plats i förarsätet. Bilens inre luktade fisk. Luktade väldigt mycket fisk. Det var med stort besvär, som han lyckades få passagerardörren att gå i lås.
- Jo, de är lite känsliga dessa gamla bilar. Men du lyckades!
Motorn tände på första försöket.  Saed tänkte att inte var det den trygga gången från de dieselmotorer han fått erfarenhet av de sista dagarna. Nä, här frustade motorn, som den harklat sig under en svår förkylning.
Den gamla bilen tog ett litet skutt innan den bestämde sig för att röra sig framåt.
- Det är kopplingen, sa mannen med hög röst, men det brukar bli bättre när motorn är varm.

Den lilla bensinmotorn frustade besvärat, när de första backarn i bergslandskapet påbörjades. Saed bad tyst att allt skulle gå bra. Inte gick det fort, men det gick framåt uppåt! Natten omslöt dem och billyktorna förmådde kanppt ge upplysning om vart vägen barkade. De samtalade om allt möjligt. Bilägaren sjöng mustiga sånger om ensamma flickor i hembyn. Sådana som troget trånade efter sina älskade män, som utvandrat i hopp om bättre försörjning. Saed var glad att det var mörkt, då han kände rodnaden hetta hans kinder. Det var inte sånger, man sjöng i kapellen, tänkte han.
- Dessa visor får mig att inte somna, sa fiskmånglaren.
- Sjung, sjung för Guds skull, sjung av hjärtat, sa Saed och tittade förfärat ner i bråddjup dalgång.
Du är förlåten för dessa skabrösa visor, tänkte saed, bara du tar mig till Dubrovnik i tid och i säkerhet.
När Saed slog upp ögonen, kände han hur morgonsolen kittlade hans kind. Han nös till. Han såg Adriatiska havet breda ut sig framför honom och snett fram till höger såg han Dubrovnik.
- Du var inte mycket till sällskap, sa bilägaren. Du har ju sovit i flera timmar.
- Jag ber om ursäkt, sa Saed.
De första fiskebåtarna angjorde hamn nästan samtidigt, som Saed och hans chaufför parkerade bilen.
De lämnade bilen och sträckte på leder, som längtade efter att bli uträtade. Saed tyckte det var skönt komma ut i friska luften. Han tänkte för sig själv, så måste Jona ha känt det efter tre dygn i den stora fiskens innanmäte.
- Vet du var en fiskare vid namn Ivanovic håller till?
- Jodå, det är hans båt du ser där.
Han pekade mot en äldre fiskebåt, som trots sin ålder, höll sig väl flytande intill kajkanten.
- Men så här dags är han nog i sitt stånd. Längs in till vänster! Han brukar ha en röd basker på huvudet!
- Då ska jag gå och söka upp honom. Jag får tacka för skjutsen!

Röd basker på huvudet, tänkte Saed, var skulle han annars ha baskern?
Usch här inne luktade det också fisk. En sak vet jag, tänkte Saed, jag ska aldrig arbeta med fisk!
Han fann Ivanovic, iklädd röd basker på huvudet. Han stod och placerade ut olika fiskar på ett stort träbord. Han lutade bessmannen mot väggen och tittade med pliriga ögon på Saed.
- Jasså, det måste var du?
- Det var en man i staden Nis, som sa att jag skulle uppsöka dig. Du ska veta vilken väg jag ska ta!
- Nog vet jag det alltid. Men du får ge dig till tåls. Först måste jag sälja av nattens fångst. Du kan gå in bakom skynket, där finns det te och bröd. Låt dig väl smaka, så gör jag dig snart sällskap.
Saed försvann in bakom skynket. Han hällde upp en stor kopp te. Han la en torkad skinkskiva på brödet.
Detta var en frukost för en ung man som söker sin väg!