Dagar före jul

En gång för mycket länge sen, just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt, fanns det ett litet värdhus. Ett värdshus, som dagarna före jul levde upp. Dit kom då människor från bygden runt omkring. De var klädda i vackra kläder. De hälsade vänligt på varandra och önskade varandra en fridfull jul. Gammalt groll var borta, gamla oförrätter var glömda. De tittade vänligt på varandra och lyfte bägaren med juldricka och log mot varandra.
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.

Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.

Just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt låg ett litet värdshus, som levde upp dagarna före jul. I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. 

Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som v

I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som var lika.
- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga  och bullriga julönskningar!

God Jul till er alla!

Kvällen då solen lyser röd.

Kylan, som lömskt fanns sin väg genom lager av ylle, gore-tex och dun, påminde vandraren om, att än är det vinter. Med frusna steg närmade han sig den plats, som om sommaren är en prunkande lövsal. Han satte sig försiktigt ner i en driva av is, grus och snö. Han kände kylan genom täckbyxans påstådda isolering. Brydde han sig? Icke! Han lät den isande kylan från drivan bedöva de aktre delarna av kroppen. Han tittade ut över de frusna som samlats. Den månghövdade skaran tittade på honom kallt välkomnande. Stela masker av påtvingat intresse. Han undrade över hur tina dessa frusna själar. Måhända kunde en av neongas glittrande skylt ge inspiration och värmande gemenskap.

Han höjde sin vandringsstav, nött av livets törnar, och sökte uppmärksamhet av de många, som stelfrusna avmätt önskade lyssna. Han andades in den frusna luften och kylig luft näringsfyllde längtande lungor.
- Av allt det jag sagt till er under min långa vandring är det något ni minns. Är det något, som stack ut? Av allt det jag lärt er under vår gemensamma vandring, är det något ni minns? Är det något, som fick er att se annorlunda? Av allt det jag sjungit till strängad gitarr, är det något ni minns? Är det något, som skapat er egen sång?

Han tyckte själv att inledningen var intresseväckande. Han såg ut över sitt frusna auditorium. Ingen reagerade. Inte någonstans fanns det sprickor i ismaskerna. Inte en glimt av intresse lyste ur den frusna gemenskapens stela ögon.

Han slog med sin nötta vandringsstav mot frusen mark.

- Nu kommer den kväll, då den eviga natten kan anas. Trött av kamp mot det som förstör. Trött av strävan, att göra det vi trodde var gott. Se, aftonen då solen blir röd är snart här. Då ska vi alla lägga ner den stav, som stöttat oss på vandringen. Ej mer ska slipprig vandring förhindras av  den nötta staven. Se solen blir röd den sista aftonen! Då solen ej längre kan värma er vandring, då hjälper ej heller ylle och dun. Den kvällen ska ni ropa genom istäckt ansikte. Den aftonen är värmen ej längre här.

Ett stilla rasslande hördes från frusen gemenskap. Frusna längtande armar sträcktes mot den sol som doldes bakom täta moln. Ur frusna ögon tändes längtan efter värmande vind. En vind, som på nytt skulle blåsa värmande liv i frusen gemenskap.

- Se den afton, då solen lyser röd är snart den eviga natten här. Sök i ert minne. Läs i er bok. Kan ni minnas den tid, då solen var gul och värmande vind fyllde er med sprudlande glädje Det är där ni måste leta. Det är där i historiens begynnelse, när solen lyste ni finner den källa, som tinar era frusna kroppar. Det är där vid livets träd, som källan till värme finns. Det är där, där livets vatten flyter ofryst, som ni finner värmen.

Han såg ut över frusen gemenskap. Frysta tårar trillade nerför frysta kinder. Frysta tårar, som bar på längtan om värmande gemenskap. Frysta tårar, som sjöng sången om en tid, där våld och svek ej längre finns. Sången om glädje. Sången om värme.
- Inte kan yttre ting ge er den värme, den kraft ni söker. Denna  kväll när solen lyser röd, måste ni finna den källa, som en gång gav er liv, gav er kraft, gav er gemenskap, gav er värme.

Frusna kroppar rörde sig klirrande den kväll, när solen lyste röd!

Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Resan hem börjar borta. ( del 31 )

Saed vaknade tidigt denna torsdagsmorgon. Han hade lämnat fönstret lite på glänt och fåglarnas morgonkonsert kunde ofiltrerat omsluta den nyvaknade. Saed drog på sig jeansen. Han knäppte på den lilla teven, som ensam tronade på en låg bänk.
- Vi befinner oss utanför Migrationsverkets lokaler. Migrationsministern har haft ett möte med verksledningen tidigt denna morgon. Orsaken är de skandaler, som de sista dagarna skakat Migrationsverket. Enligt vanlighetsvis välunderrättad källa kommer flera personer ombes lämna sina poster. Huruvida detta bara gäller tjänstemän eller också gäller politiker vet vi just nu inte.

Ett hastigt bildklipp och ledaren för Svensk Demokrati zoomas in.
- Vad är din kommentar till det som skett?
- Den hade aldrig inträffat om vår ansvarsfulla politik varit rådande, sa den välklädde ledaren och rättade till glasögonen. Med vår politik hade Migrationsverket aldrig funnits. Vi hade då kunnat satsa mer pengar på att ge svenskar en trygg ålderdom. Jag finner att detta äör resultatet av att andra partier inte bedriver en ansvarsfull politik.
- Men vad säger du om att ditt partinärstående personer träffat överenskommelse med fundamentalistiska islamister för att hindra asylsökande få uppehållstillstånd?
- Det är en pragmatisk lösning på vår ansvarsfulla politik och i övrigt har det inte bevisats, så vi förnekar att det funnits sådan överenskommelse och har det det, så är det en ansvarsfull politk.
Kameran panorerar över Migrationsverkets byggnad och zoomar in en slipslös och något sliten migrationsminister.
- Vad säger du som ansvarig minister om det som inträffat?
- Vi har uppmärksammats på att något har inträffat och tills vi vet om något inträffat har jag ingen kommentar. I övrigt vill jag understryka att jag följer det som eventuellt har inträffat nära och noga!
- Det ryktas om att flera personer inklusive du själv kommer att lämna era uppdrag?
- I det fall omplacering är nödvändiga på grund av det som eventuellt inträffat, så kommer sådana att ske i god ordning.
Ministern trängde sig igenom den samlade journalistkåren och med lite besvär steg han in i en väntande bil.
- Det var allt för tillfället från Migrationsverket nu åter till morgonsoffan ochhur man gör frasiga frukostvåfflor!
Saed skakade på huvudet. Han ägnade tid åt morgonens hygieprogram.

I ett konfernesrum på Migrationsverket satt generaldirektören, rättschefen och några överdirektörer.
De var klart påverkade av situationen.
- Som ni förstått har ministern bett att jag och ni ska lämna våra poster. Vi har bedömts inte vara lämpliga att leda myndigheten. Jag kan bara beklaga att vi inte varit mer noggranna och att vi inte gjort bättre personsundersökningar.
- Jag tänker då inte avgå, sa en överdirektör, vi har nyss köpt ett fritidshus i St Annas skärgård. Nej nej, avgå är väl de på personalenheten som ska göra.
- Tyvärr, sa rättschefen, vi kan nog inte undkomma ansvar i detta fall. Att vi så lättvindigt delegerat personalfrågor  ligger oss till last. Jag ser nog ingen annan utväg än, att vi får bita i det sura äpplet.
Den fastighetsköpande överdirektören suckade tungt och tittade chockad ner i golvet.
- Du behöver inte vara rädd  för din ekonomi, sa generaldirektören, det blir stora avgångsvederlag och eventuellt en väl tilltagen pension. Nä, det är väl den personliga skammen över att andra säger att vi misslyckats, som är värst.
Dörren till konferensrummet öppnades och en för dem okänd person kom in i rummet.
- God Morgon, mitt namn är Stellan Jurander, jag har ombetts av regeringen att omgående pröva ett antal fall, som fått avslag under det sista året. Jag har här en fullmakt från regeringen. Hoppas att vi ska kunna samarbeta på ett bra sätt.
- Ursäkta, sa rättschefen, vad gör dig mer lämplig än oss, som trots allt har flera års erfarenhet ?
- Jag förstår din frpga, sa Jurander, förstår att det kan kännas provocerande. Jag är juridisk doktor och min doktorsavhandling behandlade folkrättsliga frågor då det gäller asyl och migration. Jag har dessutom arbetad med dessa frågor åt FN under de sista tio åren, så du kan var lugn.
Rättschefen tittade skamset ner i konfernsbordet.
Redan samma dag hade Stellan Jurander JD, undersökt fyra fall och beslutat att tre av dem var berättigad till uppehållstillstånd i Sverige. Han var effektiv. Han hade med sig en stab av medarbetare som i PM påpekade generaliseringar, okunskap, slarv med mera. PM som bifogades varje akt, som Jurander senare fattade beslut  om.
Tre dagar senare avgick Migrationsministern och Generaldirektören, samt ett tiotal högre tjänstemän i så väl regringskansliet som på Migrationsverket.
Svensk Demokratis företrädare rasade över att denna personalavgång allvarligt skadat landets strävan att uppnå en nationell identitet.

Att vänta är en plåga, tänkte Saed. Han had evarje dag i en veckas tid ivirgt frågat om han fått brev från Migrationsverket. Varje gång hade han fått nekande svar.
Hans relation med Rebecca utvecklades och hennes trosvissa och optimistiska attityd hjälpte honom att utstå väntan. De hade promenerat mycket. De hade varit på hamburgerrestaurang tillsammans. De hade delat varandras liv, både det som varit och det som är. Att känna hennes beröring värmde Saed's hjärta varje gång. Hennes mjuka händer. Hennes fylliga läppar. Hennes varma ömma ögon, som med kärlek såg på Saed, fullde honom med kraft. Flera gånger hade deras promenader slutat med att de bett tillsammans. De hade upplevt glädjen att dela en tro. Nära varma omfamningar, mjuka ömma kyssar hade skänkt Saed ro inför natten. Han började sova bättre. Det var alltmer sällan som han vaknade av plågsamma drömmar.
Han hade tvingats flytta från hotellet och bodde nu hemma hos Rebecca. Han försökte vara till nytta. När Rebecca arbetade hade han städat och diskat. Att dammsuga och damma, diska och torka disk blev hans terapi under de ensamma timmarna, då Rebecca var på arbetet. De hade besökt en församling tillsammans, som hade gudstjänster på persiska. Rebecca hade hjälpt honom att handla nya kläder. Han var speciellt stolt över de fina joggingskorna, som hade luftkuddar i sulan. De hade nästan gjort slut på det kapital, som han fått av Raffo och Elisabeth.

- Saed, Saed, du har fått post!
Saed skyndade ut i hallen, när han hörde Rebeccas rop. Han nästan slet brevet ur hennes händer. Han tittade på kuvertet. Han luktade på det. Han bar det nästan högtidligt in i det kombinerade vardags- och sovrummet.

Han lade försiktigt kuvertet på bordet. Han tittade på det igen. Där, dolt av nåon enstaka millimeter papper låg beslut om hans framtid. Han kände hur nevös han var.
- Ska du inte öppna det, frågade Rebecca nyfiket.
- Jag vågar inte, sa Saed. Så länge det är oöppnat, oläst finns fortfarande hoppet kvar. Men öppnat och läst kan hela mitt liv vara förspillt. Nu gäller det inte bara mig, det gäller ju oss!
- Saed, du har fått så många bevis på att Gud på ett speciellt sätt ingripit i ditt liv. det har du själv berättat för mig. Så öppna brevet i Jesu namn och tro att Gud vill dig väl. Skulle det inte vara så, så är vi två som ska hjälpas åt. Se så, öppna brevet nu!
Saed tittade på brevet. Han tittade på Rebecca. Hennes leende rörde honom. Han visste nu att vad som än händer, så var det de två för alltid. I Sverige eller någonannanstans.
Med darrande händer tog han brevet. Han fann en strumpsticka och sprättade försiktigt upp brevet. Luften i vardagsrummet/sovrummet var fylld och darrade av förväntan. Hans darrande fingrar sökte försiktigt  efter kuvertets innehåll. Han fann det hopvikta pappret och frigjorde det långsamt från sitt omslag.
Rebecca tittade på hans förehavande och önskade att han skulle skynda på. Det dög inte, tänkte hon, att han skulle vara så saktfärdig.
- Nej, sa Saed, jag klarar inte detta. Du får läsa det!
Han räckte brevet till Rebecca. Rebecka vecklade upp brevet.
- Det är ett beslut, sa hon.
- Vad har de beslutat? Saed tittade ivrigt på Rebcca.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, ......

Vallbykråkan

Högt, på toppen av en lyktstolpe, sitter kråkan med ny vårfrisyr. Hon tittar nyfiket ut över vallbytundran.

Hon ser besvikelsen i ögonen på barnen, som med nyfådda skidor och pulkor besviket tittar på den gröna gräsmattan. Barhuvade barn styltar fram på alldeles nya skridskor, skyddade av de senaste skridskoskydden.
Vallbykråkan höjer blicken och tittar förvånat på en man, som med viss besvär tar sig ur taxibilen. Något rund inderfötterna tar han ut riktningen mot vallbyskrapans entredörr. I hans ögon finns ännu minnet av julkalaset.

Kvinnan, som besviket ruskar i kyrkolokalens dörr. I sin tunna kappa söker hon gemenskap.
- Fy, kom inte nära. Jag hatar hundar!
Vallbybloggaren, som ju är en fridens man, väljer en alternativ väg förbi kvinnan.
Hotellets entréyta ligger öde. Resandefolket är hemma och firar julledighet. Några goda förtjänster lär inte hotellet få förrän efter trettonhelgen. Några exemplar av ortens gratistidning prasslar i blåsten. Olästa väntar de fladdrande i vinden på sina läsare.

På hemvägen, som går längs Loftbodsvägen och förbi Vallbykyrkan möter Vallbybloggaren och sambon ingen. Annandagsfriden är påtaglig. Skinka, grisfötter, julglögg  och jultoddy  är ett minne blott. 
På håll ser de den äldre invandraren, med den stora välansade mustachen. Han går med uppknäppt rock. På väg mot gemenskapen i kyrkan vid korsningen Vallbyleden och Narvavägen. På respektfulltavstånd vandrar kvinnan i sin mans fotspår, på väg mot samma kyrkogemenskap.

Annandagens vårliknande värme är varken hård eller kall
och endast Vallbykråkan är vaken.
Kråkan tittar nyfiket spejande ut över Vallbytundran.
Också för kråkor är julen nu ett minne blott!

Det lackar mot jul, väldigt fort nu

Julfirande är av tradition en stor familjehögtid.
En helg då familjer samlas kring matbord och julklappar.
Gemenskapen står i centrum. Inte minst för barnen, de unga, har väntan varit lång.
De har letat i gömslen och vrår efter platser där julklappar gömts.
De har klämt försiktigt, för att se hur många hårda paket det finns. På form och storlek harde försökt avgöra huruvida deras önskningar nått jultomten.
På sjuttiotalet startades en rörelse som ville ge alla de, som inte hade familj samma känsla av gemenskap och trevnad under julen.
Ensamhetens dunkel utmanas under julen av drömmar och förväntningar, minnen och bilder från en svunnen tid. Alla har vi nog minnen av dofter, färger, smaker av en jul som var fylld av gemenskap.
Man kan undra hur det är i den virtuella världen.
Hur många ensamma i ensamhet, tvåsamhet och/eller flersamhet tillbringar julen framför datorn och i olika sociala medier sökt ersättning för gemenskap de förlorat.
Vallbybloggaren har nyss kommit hem till trevna stuga, efter en promenad med sambon. Luften nollgradigt krispig. Vassa låga snöformationer bebygger Vallbytundran. Få har tid stanna prata. Det rusas med stora kassar fyllda med saker, man hoppas ska glädja mottageren. Överfyllda kassar med föda bäres från den lokala ICA-handlaren. Oftast mat som i juligt frosseri ska förtäras under en kort tidsperiod.

Vallbybloggaren mindes plötsligt en jul kring milleniumskiftet, då han på 24 timmar serverade tre julbuffeer i två olika kommuner. Det var nog sista gången han ansträngde sig så mycket! Men det gladde inta bara den kvarvarande egna familjen, utan också två asylsökande familjer, som fann julen enormt ensam.
Nu har han filat färdigt på den julhistoria som ska publiceras på denna blogg i morgon och på julafton. Vallbybloggaren är fortfarande övertygad om att han hört något liknande, men det blir nu hans version!

Till er alla önskar Vallbybloggaren några goda dagar i julstöket!
Nu blir det ljusare och ljusare, snart är sommaren här!