Resan hem börjar borta ( del 32 )

Saed höll brevet från Migrationsverket i sin hand. Han räckte det mot Rebecca, som ivrigt nyfiken tog emot det. Saeds händer skakade av förväntan, av rädsla och av någon underlig upprymdhet.
- Läs vad det står!
- Så här står det, sa Rebecka
Rebeccka läste med så stadig röst hon förmådde uppbringa.
- Migrationsverket har efter påbjuden revision beslutat att Saed Dihbajadi, med iranskt medborgarskap, permanent uppehållstilstånd. Beslutet har sänts till Arbetsförmedlingens flyktingmottagning i Västerås.
Hon kunde inte läsa mer. Glädjetårar strömmade ner för hennes kinder. Hon kände hur hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Dett är en glädje, tänkte hon, som är större än, när jag själv fick uppehållstillstånd.
- Betyder det att jag får stanna?
Saed kunde inte ta till sig det hans älskade Rebecca läste. Han var så inställd på att få ett negativt beslut, att han hörde att hans asylansökan avslagits. Långsamt gick det upp för honom att han inte hört  något ej eller inte. Han tittade på Rebecca, som stod på andra sidan soffbordet och storgrät och klappade händerna.
- Rebecca, fick jag avslag igen?
- Nej min älskade, du får stanna i Sverige! Du får stanna! Vi måste tacka Gud för att varit med i detta.
- Amen, sa Saed lite mer from än han kände sig.
Han ville rusa ut på gator och torg och kungöra att han nu hade tillstånd att stanna i Sverige. Det fanns i hans tanklar inte en tanke på att tacka Gud. Det var ju rättvisan, som segrat till slut !
- Saed, sansa dig, sa Rebecca, nu är inte tid att naivt ropa ut sin glädje. Vi måste be tillsammans, be i tacksamhet för att Gud lett dina steg till Sverige, till mig!
Saed mindes Elisabeths ord om att inte förhäva sig, att inget i den resa han gjort varit utan Guds ingripande.
De böjde knä vid soffan i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det lev ingen himlastormande bön. De knäppte händera. Fyra händer sammantvinnade i bön. I tyst bön Stillheten i rummet överväldigade de två. Tystnaden avbröts då och då av ett stilla "halleluja".  I stillheten nådde sde båda av en förvissning.
Saed tittade på Rebecca, som kärleksfullt tittade tillbaka.
- Hörde du också rösten?
- "Ni är givna åt varandra och det Gud förenat ska ingen människa göra upp och ner, bryta itu!"
- Du hörde den också, sa Saed. Exakt de orden hörde jag med! Jag kände igen rösten, det var en av mina hjälpare.
- Kände du igen rösten?
- Ja samma röst som min vän Raffo, samma konstiga ordval.
Den kvällen sov de för första gånen i samma säng. De hade pratat mycket. Planerat vad som skulle hända. De hade somnat med händerna i gemenskap.
Påföljande söndag gick de till gudstjänsten i en krka, som Saed  besökt flera gånger tidigare.
De deltog med glädje i tillbedjan och lovsång. De lyssnade till predikan och undervisning. Rebecca översatte viskande några svåra passager i predikan.
Så började Saeds och Rebeccas gemensamma liv i Sverige!
Saed tänkte på hur allt i hans resa samverkat till det bästa.
Resan hem började borta, viskade han till Rebecca!





Raffo satt osynlig för församlingen och log sitt varma leende.
- Undra om församlingen är utrustad att ta emot dessa två?

Resan hem börjar borta. ( del 8 )

Saed vaknade med känslan att ett flugplan landad i rummet.

Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott.  Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.

- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land  än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost  och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.

En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.

I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.

" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."

Min pappa är rädd för hundar

Vallbybloggaren njöt av de till lunchtimmarna utlovade solstrålarna. Sambon nosade nattregnsblöta grästuvor.
De två hade just passerat bostadsområdets centrum. Utanför ICA-butiken stod två av områdets mer törstiga och inhalerade glödande materia. Den bittersöta tobaksdoften kittlade vallbybloggarens näsborrar.

- Vilken fin hund, sa den av droger hesa kvinnliga rösten, är det en samojed?
Vallbybloggaren tackade för komplimangen och informerade kvinnan med den droghesa rösten, att det var en blandras.
- Det gör inget, sa hon, det är en fin vovve i alla fall!
ICA-butikens utbud av öl lockade mer än en fortsatt konversation. De två uppslukades av ICA-butiken
.
Två pojkar med stadsdelslagets klubbtröjor sparkade en tom aluminiumburk mellan sig.
Av deras konversation framgick att de hyste drömmar att kunna kicka en boll som en Messi eller som en Zlatan
Plöstligt får de syn på  vallbybloggarens sambo.
- Oj vilken stor hund!
- Ja, men jag har sett större. En som var så stor att min mamma blev rädd för den.

- Min mamma är inte rädd för hundar. Pappa är rädd för hundar på kvällen, men inte på morgonen.
- Vad konstigt. Kom det en stor hund på morgonen.
- Nej, han bara är rädd för hundar på morgonen.
Sparkandet på den tomma aluminiumburken fångade åter deras intresse.
Den mindre av de två riktade en spark, som fick den nu tomma dryckesbehållaren att i en parabelliknande båge träffa det vänstra övre hörnet på en grön plastlåda innehållande sand.
Han sträckte jublande händerna mot himlen. Gjorde ett tafatt korstecken och kysste sin träningsjacka.
- Ett noll till Barcelona, skrek han jublande!
I den stunden var han Leo Messi!