Sådana besök hör inte till vanligheterna!

BANG
BANG

Knackningarna hördes tydligt. Den äldre mannen tänkte nu är det bus på gång. Han smög fran till altandörren och vippade kvickt persinnerna till öppet läge. Den tidiga morgonen mötte honom med överväldigande tomhet. Det fanns ingen där.
Nåväl, tänkte han, ungdomarna är snabba idag. De står säkert bakom närmsta husknut och fnittrar förtjust över sitt busstreck.
Han ätervände till sysslorna. Frukost förbereddes. Kaffemaskinen laddades och började puttra hemtrevligt.
Han hade precis satt sig vid bordet- Kaffe muggen välfylld och väldoftande. Smörgåsen med skinka och ost väntade tåligt på att införlivas med mannens näringsupptagningsmaskin. Ett immigt glas med välkyld apelsinjuice stod lite för sig själv. Tidningen uppslagen. De senaste nyheterna skulle läsas.

BANG
BANG

Igen hördes de två knackningarna tydligt. Ett knackljud som uppstår då man knackar på den bleckplåtsbeklädda altandörrskarmen. Nu sparade den äldre mannen inte på krafterna. Han rusade mot altandörren. Tittade ut. Det fanns ingen där. Han öppnade dörren och gick ut för att se efter bättre.
Obehaglig kyla passerar honom, passerar delvis igenom honom. Han ryser och känner  obehag,
Obehag mer av att han inte kan relatera till något han upplevt.

Sambon gläfser till. Han reser sig upp och viftar försiktigt på svansen.
Utan han kan se någon, ser han hur de generösa kuddarna i soffan, nästan omärkligt, sar konturen av en smal ganska lång varelse. Han ser hur ett kort av yngsta barnet liksom får en gloria. Hjärtat bultar. Ögonen fladdrar. Blicken söker något verkligt att fokusera på.
I tankarna formulerar han sig.
- Om du nu är en ande, så behövde du väl inte knacka. Då vore det väl bara att passera rakt igenom!
Nästan samtidigt får han i sina hjärna ett svar!
- Jag ville inte komma in, om du inte släppte in mig!
- Men varför har du hit ?
Tystnaden blev än mer tystnad. Sambon la huvudet på sned och tittade konfunderad på den plats i soffan, som nästan omärkligt lämnar avtryck efter en  lång tunn varelse.
- Min närvaro är här och nu! Vill bara förmedla att du ska inte känna skuld, för det som hände! Jag   har ro nu.
- Kan du komma och gå.. besöka här som du vill?
- Nej inte riktigt, men när du behöver styrka så finns jag nära!
- Känn dig välkommen! Men du knacka inte! Du skrämmer ju oss!
- När du ser solen reflekteras i fotografiet så vet du jag finns här!


Plötsligt infann sig ett otrolig frid i rummet! Sambon lade sig ner och jäspade ljudligt!
Den gamle tittade på soffan, där inget syntes! Ingen lång tunn varelse gav avtryck!

Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och vallbybloggaren har fortfarande svårt att fatta att det hänt,  det som inte kan hända. 

Hela söndagen uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik?

Som vanligt gick vallbybloggaren  och sambon en tidig promenad, för att sambon skulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar vallbybloggaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. 

Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens sambons stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.

Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.
Vallbybloggaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Dungen av späda kortvuxna björkar, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman, försvann då de rundade dungen.

Då såg han... i morgondimmans ljus.. såg  det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.

Där framför honom och sambon gick vallbybloggarens mamma i den mockajacka hon inhandlat samma år som han fyllde elva år. Till vänster om henne gick vallbybloggarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Vallbybloggaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. 

De tre försvann bakom ett fallfärdigt skjul. Vallbybloggaren ökade stegtakten. Han vill se mer, gärna fråga varför, hur är det.....
När han och sambon nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Sambons gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte vallbybloggaren att ett förvånande uttryck fanns i sambons ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända, faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.