Spridda tankar faller som ett lätt sommaregn

Morgonen tundrevandring var  en vandring i saknad av värmande sol och fåglars drill!
Den hederliga vinterjackan hade letats fram!
Vallbytundran var öde. De mer förståndiga kurade med kaffekoppen bakaom värmande gardiner. Tålmodigt avvaktande majsolens värma.
Sambon fick sitt stora nöje tillgodosett. Dränering. Gräs och busknosande. Fortfarande övertygad Sambon är anti-bush, cause he pees on every Bush!

 Snooker, detta ädla spel på den gröna filtmattan , detta den gröna filtmattans sudoko!
Nu får vi, som uppskattar detta spel fyllt med finess, strategi, bollkänsla, vårt lystmäte.
De må heta Carter, O'Sullivan, Macguire, Stevens eller annat, men de bjuder på alla på beundransvärd  exakthet och framförhållning. Ni som glömt läs gärna denna blogg från förra året!

Nu ska snart juryn för Polarpriset kungöra vilka som får årets pris! Man kan undra om de återigen ska blunda. En mer riktig beteckning är "slå dövörat till". Ska man återigen förbise Paul Simon och Brian Wilson. Genast ska framhållas att ingen skugga ska falla på andra pristagare genom åren.
 Good Vibration, säger bara den. Bara arrangemang och nydaning i användandet av ljud borde vara värt ett Polarpris.

Paul Simons musikaliska resa sedan mitten av sextiotalet har fört honom från engelska och amerikanska influenser över sydamerikanska upptäkter och sydafrikanska influenser. 
Stilla lever hoppet vidare att någon av dessa två musikaliska giganter ska uppmärksammas av polarjuryn!

Frustrationen tilltar, då tankarna går till den så kallade  kommersiella konsumentupplysningen i teve. Ett svenskt bolag som riktar sig till svenska konsumenter säljer sitt budskap på engelska. Hur länge ska man tugga på ljudlikheten mella sheep och cheap? Nu har man dessutom låtit fårskallen adopterat en liten fårskalle, som ska tränas i att framhålla telebolagets billighet!
" A little sheep"
Översätt lite billigt! Vilket ju inte är mycket billgare än lite dyrt!
I en annan tevereklam stiger en kvinna fram och erbjuder ekonomiska mirakel. I all sin rödlätta välmående framtoning uppmanar hon tittarna att låna pengar från just hennes bolag.

Vallbybloggaren väljer att inhandla sitt morgonbröd på den på Vallbytundran decentralicerade matbutiken. Att Välja  är i sammanhanget ett något malplacerat ord. Då det inte finns mer än en butik på Vallbytundran, där man kan inhandla sitt morgonbröd. Men det ska inte vidare utvecklas.

Väl hemma i trevna stugan tillreds frukost. Ingen stor måltid i Vallbybloggarens värld. Aldrig under sin levnad har han förstått de som låter magen bli stinna av frukost. Ägg och bacon, flingor och surmjölk, små korvar och råstekt potatis, omeletter och svampstuvning. Sådan vanor är inte hans. En kopp kaffe eller två och en smörgås. Sen är han färdig att:
CARPE DIEM!

I tristhetens händer

Med viss manipulering, av sambons vilja att gå ut. lyckades Vallbybloggaren uppskjuta första dräneringspromenaden med gott och väl 30 minuter. Visst kostade det ett digestivekex med leverpastej och lite dragande i "lektrasan".

Till slut vann dock sambons behov.
Vi lämnade trevna stugan och inträdde i en fuktig morgon. Regndropparna fanns där, men det regnade inte.
Ensam promenad. Ännu sover Vallbyborna. Inte ens de morgonpigga områdesstädarna hade påbörjat sin dag.
Vallbybloggaren och sambon passerade ett tidningsställ med gratistidningen. Kan ju inte påstå att journalistiken når några större höjder i detta tryckalster, men det har ett dagligt Suduko. Trevligt, lite finurligt sällskap till frukostkaffet.
Vid hotellet, det så decentraliserade hotellet, hade tidiga konferensarrangörer ankommit. Ur bilens innanmäte släpades utställningsskärmar och kartonger med förmodade konferensmappar.
Morgonpromenaden gick via Svalgången och ut på Fatbursgatan. Förutom de verksamma vid hotellingången var promenaden mötesfri. Inte förrän vi kom till den malplacerade busshållplatsen vid Servicehusets varuintag  gick det att konstatera att morgonen inte längre var mötesfri.
Vid Servicehuses entre hade den äldre herren, som tidigare mötts som resenär och kontaktköpare med kanelbullare. Han underhäll ganska högljutt en äldre herre med rullator, om hur äldreomsorgen borde utformas i staden. Han visste, för han hade kontakter. Vilka dessa var hörde dock aldrig Vallbybloggaren eller sambon.
Vår promenad fortsatte ner mot Vallbykyrkan, där snart Second Hand-butiken nya lokaler är färdiga.
En grå trist morgon.
Morgonen lika tråkig, som en modern tråkig gudstjänst i någon kyrka!

Inte då, retar det!

Vallbybloggaren och sambon njöt en småkylig promenad på Vallbytundran. På håll såg vi Bertil med Willy. Liksom Vallbybloggaren med sällskap var de ute på dräneringspromenad. Arla om morgonen kan sambos med tillhörande koppelhållare ses på dylika uppdrag. Koppelförsedda sambos haver för vana att uträtta sina behov utomhus till skillnad från koppelhållarna. De koppelförsedda brukar inte vara så bra på flerordiga meningar, därför ges ofta tillfälle för koppelhållarna att försvinna in i sina egna tankar. Måhända är detta mer vanligt hos Vallbybloggaren.
Han hade under morgonen känt en viss frustration över en nyhetsuppläsare på teve. Den kvinnliga nyhetsuppläsaren hade på ett 45-sekundersinslag lyckats få med ordet "alltså" sex gånger. Vallbybloggaren vet ej huruvida detta är ett utslag av den vresighet som vissa äldre exemplar av den mänskliga rasen tycks förses med. För sig själv menar han att det snarare är en frustration över ordknapphet hos det uppväxande släktet.
Själv är han ju helt befriad från den egenheten, som gör att man retar sig på andras ordval och maner.
Han brukar aldrig bli uppretad av att vissa unga herrar bär byxor vars skrev tycks ha hamnat mellan knäskålarna. Aldrig har han retat sig på att unga kvinnor förväxlar bälten med kjolar. Hans föraktfulla fnysande ska definitivt inte tolkas som ett misstyckande och utslag ålderdomens vresighet. Nej han hävdar att det är hans eget estetiska sinne, som är orsaken.
Nu vet ni eventuella läsare vad som rör sig i hjärnvindlingarna en tidig dräneringspromenad på Vallbytundran.
Om det gör er dag bättre har han dock ingen aning om!

En gång är ingen gång

Aldrig har väl det talesättet varit mer på sin plats än efter nattens vandringstävling i Daegu! Under 20 kilometer gjorde att stort antal damer sitt bästa för att hitta den rätta gångarten. Medelst rytmiskt vickande höfter förpassas bålmuskulaturens stryrka till perfekt sträckta ben, för att få maximal fart och ett vägvinnande flyt.
Att denna bedömningssport fortfarande finner sina utövare är för vallbybloggaren en gåta. Man måste nog vara en ivrig utövare för att förstå tjusningen! Den finns säkert, men inte för vallbybloggaren. Han har i och för sig inget emot rytmiskt vickande höfter, men föredrar dessa på andra platser än Daegu!
Då övriga idrottsgrenar för natten lagts i träda, kunde vallbybloggaren återgå till svensk normaltid och tillbringade resten av natten i dvala.
Den tidiga morgonpromenaden med sambon var kylig, inte minst på de platser, som inte nåtts av den uppstigande solen. Det luktade kylig november om morgonen. Vid den lokalt placerade ICA-butiken hade ett antal hungriga gymnasieelever samlats. De köade för inträde i butiken, som ännu var gallerstängd. Verkar som gymnasiekolorna på Vallby får ännu en dag med tonåriga duracellkaniner.
Vid hotellets rökruta hade två ynglingar slagit sig ner och pratade munter med varandra. Vi spenderade en stund tillsammans och samtalade om just ingenting. Vi pratade bland annat om att se sport på teve.
- Jag för min del, sa den ena ynglingen, är en stor beundrare av de , som slår volter och dyker...vad heter det nu...
- Du menar simhopp, sa den alltid uppmärksamme bloggaren.
- Ja just det, när de hoppar från trampoliner... den sporten är jag grymt inne på!
- Jag för min del, sa den andre unge mannen, tycker nog bäst om att titta på vintersport. Det är mysigt sitta hemma och kolla. De är ute i kylan och jag sitter inne!
Vallbybloggaren och sambon lägsnade av sig med instämmande om att tevesport har flera mervärden.
Sambon vände ivrigt hemåt i hopp om att det skulle vankas någon form av morgongodis... lite tidig onsdgsmys! Han hade inte helt fel i sina förhoppningar utan bjöds på tandvårdande tuggpinnar, sådana som är lämpliga för sambos.
Vallbybloggaren satte på kaffet! Snart spred sig den underbara doften i trevna stugan. Dagens morgonmål njöts i tevehörnan. Där förkunnades i nåfot reprisinslag för gårdagen att de två Polarpristagarna festligt hyllats.
Vallbybloggaren vill inte på något sätt förringa vare sig Pattie Smith eller Kronus-kvartetten.
Men...
... han kan inte låta bli att undra vad Polarprisjuryn har emot giganten Paul Simon, som sedan mitten av sextitallet levererat njutbara melodier, inspirerats av musik från flera världsdelar. Klart att Electric Lights Orchestras Jeff Lynne och Beach Boys Brian Wilson också kan räknas bland de som polarprisjuryn förbisett!

Nå nästa är ska någon av dem hyllas...eller hur!

En ny dag

Sambon skrapade lätt med sin högertass på mitt bröst.

Hörde det välbekanta djupa otåliga morrandet. Han låter som startmotorn i min gamla saknade Renaultfyra. Trots halvöppna ögon, ännu fyllda med den halvvaknes sömnlim, förstod jag en ny dag var här. 

Kaffet får vänta en halvtimme till.

Fyllde fickorna med påsar avsedda för de naturbehov sambon planerade lämna efter sig!
Dagen mötte mig med  förhoppning om en sol som ännu skyms bakom regnmoln.
Möter två ynglingar, som jag känner igen. De har flera gånger varit stökiga och muckat gräl med förbipasserande. " Ge mig respkt, va!"
Från höger stormar en brunspräcklig katt in jagande en vilt flaxande sparv. Sparven krockar mot en trädstam och katten tar fågeln. Spatserar stolt iväg med den lilla sparven i sin mun. 

Hör de stökiga ynglingarnas kommentar:
-Fy så äckligt. Hur kan man vara så grym!

Sambon har inte reagerat alls. Totalt upptagen med att luktskanna någon fläck där tydligen en löptik lämnat visitkort, så kallad teakolja! 

Uppmanar sambon att bara lukta på vartannat grästrå, så vi fortare kommer hem till det väntande kaffet och morgonsmörgåsen. 

Verkar som sambon förstår vad jag menar och resten av promenaden går raskare. 

Väl hemkommen! 

Fortfarande är morgonsolens värme bara ett löfte, en förhoppning!

Med förhoppning om värmande sol tar jag kaffekoppen, smörgåsen och morgontidningen och installerar mig på i täppans kaffehörna. 

En ny dag har börjat !
I Libyen har pågår striderna! Mr Gadaffi gömmer sig ännu i någon vrå. Hans kronprins , som sas vara infångad, förkunnar leende att allt är väl i staten!
En ny dag har börjat!

Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och vallbybloggaren har fortfarande svårt att fatta att det hänt,  det som inte kan hända. 

Hela söndagen uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik?

Som vanligt gick vallbybloggaren  och sambon en tidig promenad, för att sambon skulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar vallbybloggaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. 

Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens sambons stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.

Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.
Vallbybloggaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Dungen av späda kortvuxna björkar, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman, försvann då de rundade dungen.

Då såg han... i morgondimmans ljus.. såg  det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.

Där framför honom och sambon gick vallbybloggarens mamma i den mockajacka hon inhandlat samma år som han fyllde elva år. Till vänster om henne gick vallbybloggarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Vallbybloggaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. 

De tre försvann bakom ett fallfärdigt skjul. Vallbybloggaren ökade stegtakten. Han vill se mer, gärna fråga varför, hur är det.....
När han och sambon nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Sambons gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte vallbybloggaren att ett förvånande uttryck fanns i sambons ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända, faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.

Min pappa är rädd för hundar

Vallbybloggaren njöt av de till lunchtimmarna utlovade solstrålarna. Sambon nosade nattregnsblöta grästuvor.
De två hade just passerat bostadsområdets centrum. Utanför ICA-butiken stod två av områdets mer törstiga och inhalerade glödande materia. Den bittersöta tobaksdoften kittlade vallbybloggarens näsborrar.

- Vilken fin hund, sa den av droger hesa kvinnliga rösten, är det en samojed?
Vallbybloggaren tackade för komplimangen och informerade kvinnan med den droghesa rösten, att det var en blandras.
- Det gör inget, sa hon, det är en fin vovve i alla fall!
ICA-butikens utbud av öl lockade mer än en fortsatt konversation. De två uppslukades av ICA-butiken
.
Två pojkar med stadsdelslagets klubbtröjor sparkade en tom aluminiumburk mellan sig.
Av deras konversation framgick att de hyste drömmar att kunna kicka en boll som en Messi eller som en Zlatan
Plöstligt får de syn på  vallbybloggarens sambo.
- Oj vilken stor hund!
- Ja, men jag har sett större. En som var så stor att min mamma blev rädd för den.

- Min mamma är inte rädd för hundar. Pappa är rädd för hundar på kvällen, men inte på morgonen.
- Vad konstigt. Kom det en stor hund på morgonen.
- Nej, han bara är rädd för hundar på morgonen.
Sparkandet på den tomma aluminiumburken fångade åter deras intresse.
Den mindre av de två riktade en spark, som fick den nu tomma dryckesbehållaren att i en parabelliknande båge träffa det vänstra övre hörnet på en grön plastlåda innehållande sand.
Han sträckte jublande händerna mot himlen. Gjorde ett tafatt korstecken och kysste sin träningsjacka.
- Ett noll till Barcelona, skrek han jublande!
I den stunden var han Leo Messi!

Ofrivilligt indragen i annans privatliv

Vallbybloggaren tog,efter en välförtjänt frukost, en promenad med den ludne ! Sommaren hetta omslöt de tu å det mest behagliga! Den ludne förstod att uppskatta de dofter som andra ludna fyrbenta varelser, omärkliga för oss tvåbenta, spred omkring sig!
Det decetraliserade hotellet har bänkar framför sin entre. Vallbybloggaren  satte sig ner och vilade, njutande de värmande solstrålarna. Den ludne sökte skugga bakom de utplacerad i betong gjorda jätteaskkopparna!

Bänken befolkades även av åtta ungdomar, som tydligen, av samtalet att döma, deltog i någon sommarkurs!
Plötsligen tar en av de unga damerna upp en mobiltelefon och helt ogenerad exkluderar hon sig från sina kamrater! Hon ringer hem och frågar, ett syskon om mamma är hemma. Pratar med sitt syskon om hur hennes tilltänkta date till lördagen ska ratas, då han tydligen inte höll måttet. Hon skulle bjuda med Andreas istället, för han är så läcker och så brukar han bjuda på både öl och annat! Nästa samtal går till en väninna och hur man tvättar en solkig vit kavaj avhandlas. Tydligen mycket känsligt material i denna kavaj. då den kan omformeras till dockkläder, om den tvättas fel. Nästa samtal till mamman, som uppmanas ringa den unga damen i fråga.
Via telefon förhörs modern  om en försvunnen rakhyvel! Systern misstänks starkt! Tydligen konfirmeras denna misstanke av mamman, varvid telefonsamtalet avslutas.
Systern upprings! "Jag ringer för att skälla på dig, du har snott min rakhyvel!" Anklagelsen skapar en stund av tystnad. Innan systern får ännu en längre föreläsning om det felaktiga i att bortsnappa en rakhyvel. Den unga damen tvingades ju nu gå orakad till dagens begivenheter.
(Vallbybloggaren försöker sneglande konstatera var denna unga dam är orakad, utan att med säkerhet kunna fastställa specifik kroppsyta.)
De andra som sitter på hotellbänken är lika tysta som skriftställaren. De har också följt denna enmansshow med stora ögon. Två fjuniga pojkar lägsnar av sig fnittrande och lätt rodnande! Den unga damen tar nu upp samtalet om den solkiga kavajen med sina väninnor! Huruvida de kom fram till en lösning, vet ej vallbybloggaren, då han ansåg hemgång var påkallad,för att en tid att avnjuta en kaffe med pekanwienerbröd i lilla täppan!

Ensam på morgonkylig stenbänk ångrar hon natten!

Vallbybloggaren och den ludne sambon inträdde tidig söndagmorgon i den ljumma luften. Bortkastade dryckesbehållare skramlade övergivet på asfalterad gångbana. Solen gömdes av tunna nyvaknade moln. Uppsprickande revor i den tunna molnkoftan gav  hopp om sol längre fram på dagen.
Fastighetskötarna rensade  citytorgets yta från urdruckna dryckesbehållare och kladdiga pizzakartonger.
På håll skällde en frihetslängtande pitbull. Matte släpades runt på gräsmattan.
Allt var som det brukade denna morgon konstaterade Vallbybloggaren. Sakta vaknade bostadsområdet. En äldre kvinna hängde sängkläder över balkongräcket.
Den ludne dränerade system och gladde någon  näringstörstande växt. Nosande sorkgångar sprang han kors och tvärs över nymornade gräsmattan.
En stilla snyftning nådde sorgesamt Vallbybloggarens öron.  När han och den ludne rundade nyponhäcken, såg han henne. Hon satt med knäna uppdragna mot bröstet. Hennes kläder verkade vara från ngn av de modebutiker, som utropar att deras kläder gör dig unik. Våra blickar möttes. Skriftställaren förtärdes av den sorg som hennes ögon reflekterade.
Han undrade stillsamt om allt var som det skulle.
Han möttes av en uppgiven kommentar, vem han var som brydde sig.
Den ludne närmade sig flickan såg på henne  la huvudet på sned och gnydde lite.
Kontakt var etablerad och så berättade hon med ord som hela tiden avbröts av djupa snyftningar.

Hon hade en natt på det decentraliserade konferenshotellet tillsammans med en medelålders man. Inte för att hon egentligen ville det, som hon sa. Men  hon ville ju så gärna kunna köpa en märkes jacka. Hennes föräldrar hade inte råd, sa hon. Det var ingen natt hon var stolt över. Hon ville inte gå hem. Hon ville inte gå till skolan. Hennes skolkamrater kallade henne "HH".
- HH, undrade Vallbybloggaren nyfiket.
- Ja, HotellHoran, sa hon med tårar rinnande ner för de tonåriga kinderna.
Vallbybloggaren  kände att det inte var läge för någon moralpredikan. Han la sin hand över hennes och sa, att de val vi gör här i livet får alltid konsekvenser. Han ville inte fördöma eller trycka ner, men hans hjälplöshet var kanske lika sorglig som hennes sätt att leva.
Det bästa sa han tapper försökande ingjuta hopp. är att du har livet framför dig och du har kan göra det till ett bra liv!
Han kände själv hur patetiska hans ord var, men det är inte lätt vara rådgivare, när verkligheten träffar en som en stormvind på oroligt verklighetshav.
De skildes åt och trots allt syntes ett litet, om än sorgset, leende på hennes läppar !

Ensam på höstkylig stenbänk ångrade hon natten!