Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 4

Pastor Fromblad tittade förvänatpå den långa smala mannen, som stod där i trapphuset. Mannen rörde sig mot lägenhetens innandöme. Inte hotfullt på något vis, men påträngande. Pastor Fromblad kände ingen rädsla, men lite obehagligt var det. Han tänkte precis bjuda in mannen, då han kände ett varmt vindrag smeka hans kind. Han tittade förvånat. mannen var ej längre kvar i trapphuset. Fromblad stängde dörren och gick in i vardagsrummet. Där, på bästa platsen i soffan, satt den långe mannen.
- Som jag sa, så heter jag Sam Larén, sa han med en mörk behaglig röst. Jag har inget med din hustrus död att göra, det vill jag kraftigt betona. Min uppgift börjar först efter det att ett liv tagit slut.
Pastor Fromblad såg förvånad på mannen. Tankar om häxeri och annan svartkonst for som skållade råttor runt i hans hjärnvindlingar.
- Förlåt, vem är du? Vad hade du för uppgift?
- Sådant är alltid svårt att förklara för en vanlig dödlig. pastorn förstår att det finna olika dimensioner av livet. Det är inte bara lodrätt, som dagen människor gärna tänker sig livets skede. Himmel och underjord, nädet finns en vågrätt dimension med, som alltför många ser förbi och skulle de uppleva den spottar de ofta avvisande tre gånger över axeln.
- Jag kan vagt ana vad du försöker säga.
- Min uppgift,saSam, är att guida de själar, som varit oförberedda på att det fysiska livet tagit slut. Det var av den anledningen, som jag befann mig i kyrkan, kvällen då din hustru dog. Var inte orolih hon har sett ljuset och är i ro på andra sidan.
- Så, din närvaro här, handlar om mitt plötsliga uppbrott, frågade pastorn nästan längtande.
- Nej inte alls, jag är härför att ge dig tips om vem som tog din hustru av daga. Du ska veta att jag gör detta på eget initiatyiv och det kan ge mig en del problem, om mitt initiativ blir allmänt, eller ska jag säga dimensionellt känt.
- Nu är jag idel öra, sa pastorn. Jag vill gärna ta fast den som utförde detta gemena brott.
- Nu kan jag inte ge namn, det vore mot min uppgifts etik och regler.
- Jag är ganska klurig av mig, så ge mig ledtrådar, så ska jag nog klara resten.
- Det första du måste förbereda dig på är din hustru inte var den du tror att hon var. Det kan kännas obehagligt, när du får reda på mer. Grosshandlaren fann ut, vad hon sysslade med. Det var därför hon och han träffades. Grosshandlaren ville ha en finger med i hennes affärer, men din hustru nobbade eller kanske snarare höll honompå halster!
- Menar du att grosshandlaren är inblandad i min hustrus död? vad var det för affärer hon sysslade med?
- Grosshandlaren är inte den som tog din hustru av daga. Möjligen kan kopplingar mellan gärningsmannen och grosshandöaren ändå finnas. Gärningsmannen kan sökas i din hustrus yttre vänkrets. Den krets,som du ännu inte har så stor kännedom om.
- Vaddå för vänkrets?
- Ja det är din uppgift att finna ut! Förstår du sen hur denna krets fungerar, hur verksamhet över gränser ibland kan vara så ekonomiskt fördelaktiga, att ett avslöjande till och med i gärningsmannens ögon kan rättfärdiga våld och ytterst mord!

Pastor Fromblad satt och tänkte på det han hört. Han sökte få de skållade råttorna att löpa strukturerat i hjärnans vindlingar. Han sökte in- och ut-gång i den labyrint tankebyggnad ger, som ej har logik. Han trummade en blyertspenna mot bordkanten i samma takt som de skållade gnagarna löpte i hans hjärnas labyrint.
När han tittade upp var soffan tom. Han tittade förvånat runt i vardagsrummet, men Sam larén stod ej att finnas. Pastorn försökte dra sig till minnes hur mannen såg ut. Men frånsett längden, det långa mörka håret, som skymtat under den vidbrättade hatten, den långa rocken  och den behagliga mörka rösten hade han ingen aning. Hans ansiktsdrag var fortfarande en gäckande skugga.
Pastor Fromblad bläddrade förstrött i församlingens adressbok. Plötsligt såg han namnet på hustruns bästa väninna. En ensamstående kvinna, som hette Kata- Lina. Han tittade prövande på telefonen. Han repade mot och slog numret till Kata-Lina.
- Andersdotter
Namnet skar genom luren. Nu visste han varför han dröjt med, tvekat att ringa. Det var hennes röst. Skarp, gäll och isig. Han stålsatte sig och på började samtalet.
- Kata_Lina, det är Pastor Fromblad. Jag undrar om du har någon kunskap om vad grosshandlaren och min hustru hade för gemensamma affärsintressen.
- Det kan vi inte prata om per telefon, den kan vara avlyssnad. Kan vi ses på Puben Tre Bröder om en timme.
- Nu brukar jag inte besöka pubar, sa pastorn.
- Jag vet, det ärdärför jag valt den som mötesplats. Vi ses om en timme.
Det klickade till i luren. Pastorn tittade med gapande mun på luren, som vägrade ge ifrån sig mer ljud. Han kastade en blick på klockan. Han bytt i hast kläder.
Den kyliga dagen slog emot honom, när han steg ut på gatan.
- Är pastorn på väg någon särskild stans?
Pastorn tittade på röstens upphov och såg en liten svartmuskig man i en sliten vinterparkas.
- Jag tror nog pastorn ska följa med mig.
Pastorn kände hur något vasst pressades mot hans revben. Han fann för ögonblicket ingen annan utväg än att följa med. När de kommit in på en tvärgata såg pastorn att den var folktom. Han tog ett steg till höger. Nästan automatiskt mindes han de gamla brottargreppen. Den lille mannen for i en båge över pastorns höft och landade på rygg. Pastorn snubblade till och föll så att vänster knä träffadeden lille mannens bröstkorg. pastorn hördeett krasande ljud.
Han reste sig upp  och såg en dolk med vackert snidat skaft ligga på marken.
Han skyndade bort mot mötetmed Kata-Lina på puben Tre Bröder!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!

I en vrå med vingar grå

Nattens första mörker föll över den täta bebyggelsen i utkanten av vallbytundran. Skuggorna fann inte längre utrymme för sin lek. Vi var på hemväg efter en längre tur till de norra utmarkerna av vallbytundran. Regnet hade både hunnit börja, pågått och slutat. Sambon var ganska så blöt om pälsen och han längtade hem till den torra värmen i trevna stugan.
Det var ett rent under att vi överhuvudtaget såg henne.
Hon hade krupit ihop iett hörn. Hon doldes nästan av den gröna sandlådan, spm bostadsbolaget st'llt ut. Vi närmade oss försiktigt. Vi ville ju inteskrämma den som som så krupit ihop bakom en grön sandlåda. Vi tittade på henne. Hon hade dragit upp knäna mot bröstet och dolde ansiktet med små nätta vita händer. Hon spretade med fingrarna och tittade förvånat på oss. Ögonen var bruna och utstrålade en nyfiken värme.
- Hur är det fatt? Varför sitter du här i det begynnande mörkret?
När hon pratade var det inte prat, hennes röst nästan sjöng fram de ord som lämnade hennes mun. En melodisk röst med nästan blåa toner. Hon strök det bruna håret från ansiktet.
- Jag är en trasig ängel, jag döljer mitt öde i en vrå. Jag kan inte längre hjälpa andra, när vingarna är grå.
Vi tittade förvånat på denna lilla kvinna, som bar en klädnad i beigt och brunt. Sambon viftade vänligt på svansen.
- Så säg nu vad som felas dig, inte är du en ängel, tala nu om vad som felas dig!
- Människor känner oftast inte igen änglar, när de ser dom. De flesta av oss har varken vingar eller gloria. Vi bara finns här för att hjälpa, fast det är sällan vi syns.
- Du får sluta prata så. Folk kan ju tro du är inte tillräknelig! Berätta nu vad som felas dig. Varför gömmer du dig här?
- Jag sökte den hand som sträcktes mot mig ovanifrån, men knäna bar mig inte! Jag väntar i denna vrå på det öde som väntar en ängel med gråa vingar.
- Ta min hand, så får jag hjälpa dig.

Hon fattade min hand och med möda reste hon sig upp. Sakta, stödd på min arm, så gick vi den korta biten hem. Hon satte sig på en stol i köket. Jag gav henne ett badlakan av bomullsfrotte. Hon torkade tankfullt håret och torkade regnvätan från de bleka kinderna.
Vattenkokaren puttrade. Vi erbjöd henne en kopp med varmt te. Te från rubois-buskens blad. Hon drack och utstötte små belåtna ljud.
-Jag är en trasig ängel, som sitter i en vrå. Mina vingar är sargade och ack så grå.
Jag skakade på huvudet, Hennes språk var så annorlunda. Satsmelodin så blått sjungande. Tittade på henne och såg färgen återvända till kinderna. Sambon sjöng med på sitt sätt. Han sjöng som han brukar, då han träffar någon har verkligen gillar. Kvinnan klappade sambon på huvudet. Fingrarna dansade masserande på hans skallben.
- En trasig ängel är inte till mycken hjälp, sa hon. Men hjälpen kommer från ovan och du ska se det ljusnar snart! Vet att inte många vet om när en ängel gästar deras hem!
Hon reste sig och gick ut i hallen. Då såg jag att hon hade vingar!!! De var trasiga och grå. Hon svepte vingarna om sig, när hon vek av till höger in mot vardagsrummet.
Jag skyndade efter.
- Varför är dina vingar trasiga?

Frågan mötte tomhe t! Frågan mötte inget!
Vardagsrummet var tomt. Sambon satt och stirrade snett uppåt. I vardagsrummet anades en en blå melodi som omfamnade ord som blev allt svagare.
- Jag är en trasig ängel, mina vingar de är grå!

Sådana besök hör inte till vanligheterna!

BANG
BANG

Knackningarna hördes tydligt. Den äldre mannen tänkte nu är det bus på gång. Han smög fran till altandörren och vippade kvickt persinnerna till öppet läge. Den tidiga morgonen mötte honom med överväldigande tomhet. Det fanns ingen där.
Nåväl, tänkte han, ungdomarna är snabba idag. De står säkert bakom närmsta husknut och fnittrar förtjust över sitt busstreck.
Han ätervände till sysslorna. Frukost förbereddes. Kaffemaskinen laddades och började puttra hemtrevligt.
Han hade precis satt sig vid bordet- Kaffe muggen välfylld och väldoftande. Smörgåsen med skinka och ost väntade tåligt på att införlivas med mannens näringsupptagningsmaskin. Ett immigt glas med välkyld apelsinjuice stod lite för sig själv. Tidningen uppslagen. De senaste nyheterna skulle läsas.

BANG
BANG

Igen hördes de två knackningarna tydligt. Ett knackljud som uppstår då man knackar på den bleckplåtsbeklädda altandörrskarmen. Nu sparade den äldre mannen inte på krafterna. Han rusade mot altandörren. Tittade ut. Det fanns ingen där. Han öppnade dörren och gick ut för att se efter bättre.
Obehaglig kyla passerar honom, passerar delvis igenom honom. Han ryser och känner  obehag,
Obehag mer av att han inte kan relatera till något han upplevt.

Sambon gläfser till. Han reser sig upp och viftar försiktigt på svansen.
Utan han kan se någon, ser han hur de generösa kuddarna i soffan, nästan omärkligt, sar konturen av en smal ganska lång varelse. Han ser hur ett kort av yngsta barnet liksom får en gloria. Hjärtat bultar. Ögonen fladdrar. Blicken söker något verkligt att fokusera på.
I tankarna formulerar han sig.
- Om du nu är en ande, så behövde du väl inte knacka. Då vore det väl bara att passera rakt igenom!
Nästan samtidigt får han i sina hjärna ett svar!
- Jag ville inte komma in, om du inte släppte in mig!
- Men varför har du hit ?
Tystnaden blev än mer tystnad. Sambon la huvudet på sned och tittade konfunderad på den plats i soffan, som nästan omärkligt lämnar avtryck efter en  lång tunn varelse.
- Min närvaro är här och nu! Vill bara förmedla att du ska inte känna skuld, för det som hände! Jag   har ro nu.
- Kan du komma och gå.. besöka här som du vill?
- Nej inte riktigt, men när du behöver styrka så finns jag nära!
- Känn dig välkommen! Men du knacka inte! Du skrämmer ju oss!
- När du ser solen reflekteras i fotografiet så vet du jag finns här!


Plötsligt infann sig ett otrolig frid i rummet! Sambon lade sig ner och jäspade ljudligt!
Den gamle tittade på soffan, där inget syntes! Ingen lång tunn varelse gav avtryck!