Bertil Resare

Den här historien handlar om Bertil med tillnamnet Resare. Han var länge en helt vanlig ung man, som kämpat sig igenom skolan. Han hade väl inte ett gott läshuvud. Därvidlag skilde han sig inte på något sätt från sina föräldrar. Det var inte det att han var ointelligent eller ointresserad av skolarbetet. Det var bara det att han fann så mycket annat mer intressant. Modala hjälpvarb i tyskan och täljare och nämnare intresserade honom föga. Däremot tyckte han att Geografilektionerna kunde vara värda att ta del av. Speciellt när man fick titta i kartböckerna. Han kunde slå upp en kartbok, drömskt följa vägar och floder med ett knubbigt pekfinger. Han försvann in i resdrömmar. Det var med möda, som hans lärare kunde kalla tillbaka honom till verkligheten. Han förstod då, att han fått en fråga, som gällde något, som hade med undervisningen att göra.
- 30-åriga kriget mellan 1618 0ch 1648, löd hans standradsvar efter att frågande tittat sig omkring.
Han hade haft tur. Två gånger var det faktiskt det svar, som läraren hade önskat. Mestadels var det dock fel och istället för ett bekräftande leende, möttes han svar med en tung suck.
Efter att tragglat sig igenom gymnasieskolan hade han gjort militärtjänstgöring och av någon, för de flesta obegriplig anledning, hade han muckat med korprals grad. Nu var han sedan många år bosatt på Vallbytundran. Hur han tjänade sitt uppehälle förstod ingen.
- Jag tror aldrig han haft ett arbete, sa en hundägande kvinna, som delat ett par skolår med Bertill Resare.
- Jag tror mig veta, att han samlar tomburkar, sa en äldre herre, som hade svårt still och därför allt som oftast vandrade runt på Vallbytundran.
- Jag har för mig han vann på Lotto, för något år sedan, menade en annan gentleman i de övre pensionsåren.
Meningarna gick isär. Det var svårt att förstå hur denna man, kunde berätta de mest häpnadsväckande anekdoter om sina resor, då de aldrig sett honom resa bort. Däremot var de flesta eniga om att han var helt borta!

- Jag minns när han berättade om hur han blev bortgift med en tunisisk kvinna. Hur en kort flirt i souken fick kvinnans pappa, att kidnappa honom och tvinga honom till giftermål med dottern. Han berättade livligt, om hur han under flera år tvingats leva instängd i ett hus. Kvinnans bröder hindrade honom att gå ut. Hur han slutligen, gömd i en last dunkar med olivolja, had elyckats ta sig ombord på ett skepp, som seglade mot Italien.
- Ja, den har jag med hört, sa den kvinnliga pastorsadjunkten. Jag har också hört honom berätta om sina år i den polska maffian, där han rönte ett visst anseende som uppmärksamhetsväckare. Han berättade sina historier och jonglerade med apelsiner. Alla tittade på honom, medan hans maffiakollegor begick inbrott. Det sägs att han fick med sig en del pengar hem.

På senaste tiden har det på Vallbytundran dykt upp skyltar, med ett postgironummer. Skyltarna sitter valigtvis under de skyltar som förkunnar att här får bara behörig trafik köra. Det prydligt textade skylar, med snirklaga anfangs, som talar om att erlägger man bara en behörighetsavgift, så blir man behörig trafik. 5 kronor för en ccykel, 15 för en personbil och 30 för en lastbil eller personbil med släp. Man har sett Bertil resare gå omkring med en lådkamera och tagit bilder på de fordon som passerat dessa vägavsnitt avsedda bara för behörig trafik.
Den bussgata som skär igenom nordvästra Vallbytundran, som en filékniv i mört kalvkött, kan nog bliva en stadig inkomstkälla för den uppfinningsrika skyltmakaren. Bussbolaget avser att sätta upp kameror, som ska ta bilder på bilförare, som vägrar inse att detta är ett rafikstråk bara för behöriga bussar. Föga förvånande har därför bussbolagets skyltar, om att detta är en gata bara för behöriga bussar kompletterats med en skylt om behörighetsavgift. Lite hotfullt har tillfogats att vägen är kamerqaövervakad.
Det finns de, som säger att BertilResare tjänat bra med pengar de sista åren. De gamla slitna skorna är utbytta. Numera går Bertil Resare omkring med märkesskor som lyser i rött, vitt och blått.
De legala skyltuppsättarna har försökt att ta bort dessa handskrivna skyltar. De har dock inte lyckats så väl. Redan några timmar senare sitter eny skylt uppe.
Nu har Bertil resare inte synts till på länge.
En del säger att han skakar galler på Vallbyfortet.
Andra menar att han tagit ner skylten för gott!

Knappa polska minnen

Vallbybloggaren  var som alla morgnar de sista åtta åren ute på morgonpromenad med sambon. Huruvida solen stigit upp gav molnbetäckt himmel inget svar på.
Värmande solstrålar besegrade med mycket liten marginal kyliga morgonvindar.

Något i luften påminde vallbybloggaren om en resa till Polen för många många år sedan. Tillsammans med några kollegor var han inbjuden av det polska inrikesministeriet.
Lyxigt skulle det vara, tänkte biträdande inrikesministern. Han, som vi gement kallade för Singer. För när han pratade, såg man att flera tänder saknades och han påminde om en ivrigt arbetande symaskin, när han pratade. Han hade ordnat logiplatser åt oss på polska  inrikesministeriets semesterhem, flera mil utanför den polska huvudstaden.
Efter dagens program, som mestadels bestod i att vi lotsades runt till olika myndigheter, som beskrev hur aktivt de arbetade med att förhindra inresa av romska resenärer vid landets sydligaste gräns.
Nåväl denna semesteranläggning var väl inte så lyxig som ministeriet ville göra gällande. Gallerportarna öppnades av beväpnad vakt, som nogsamt kontrollerade våra identiteter. Efter en middag som vi försökte dra ut på så länge som möjligt, infann sig sysslolöshet.
Vi gjorde golfbana i korridoren utanför rummen och spelade med pingpongbollar och en hoprullad och tejpad tidning som klubba. Personalen på anläggningen gjorde sig ärende till vår korridor, för att titta på de tokiga svenskarna.
Den klorstinna inomhusbassängen ratades. Själv får vallbybloggaren besvär i andningsvägarna även i icke så klorstinn inomhusbassäng.
Morgonen kom som en befrielse, då slapp vi ur detta fängelseliknande semesterhem. Fler studiebesök, fler intervjuer. Fler resor i minibuss på olagade polska vägar.
Polen hade nyss vaknat ur det totalitära styres sömntillvaro. Det fanns en längtan ta del av allt det som tidigare bara var en dröm. Idag minns vallbybloggaren inte mycket av det ,som då var viktigt i de besök som gjordes och de samtal som fördes.
Mötena med människor är alla resors lön.