Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.

Tack, Carita för bilden!

Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!

Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!

Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Tilltufsad av morgonen

- Jag måste för er berätta, vad som hände mig idag!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.

- Öh, öh, öh!

Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.

- Vad är det du vill berätta?

Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.

- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?

Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.

- Ja vem kan ha undgått det!

- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.

Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade  sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.

- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.

- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?

- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....

Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.

- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!

- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!

Han började skratta  igen.

- Inte var det väl det du skulle berätta?

- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.

- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!

- Va?

- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

Mörkret skymmer natten

När mörkret skymmer natten dansar de so som skyr ljuset på kyrkans bakgård. Det finns på tundran personer som är ganska så profillösa och suddiga i kanten, när solen värmer dagen. I solljuset försvinner de som en i mängden. När natten kommer dold i solens frånvaro börjar deras dag.
Polisöverdirektrisen Inga Brått har flera gånger förklarat att frånvaron av ficklampor gör nattens illdåd svåra att bekämpa. Hon är dessutom orolig för att budgeten ska spricka om fotfolket ska övertidsersättning.
Denna frånvaro av ordningsmakt har noterats av tundrans undre värld och nattlig aktivitet av ej önskat slag har ökat. De som ljuset skur har funnit en plats på tundran där de kan vara ostörda. Den aktivitet som under de ljusa timmarna står i förkovrans, fostrandets och kulturdanandets tjänst får under nattens mörka timmar fly för illdådens ivrare. När fritidsgården stängs öppnar nattens snabbköp. Små genomskinliga påsar med mjölliknande innehåll byter ägare nogsamt vaktade av två kamphundar, som liokt sfinxar vilar på det grovyxade bordet.
Svarta bilar i halvmiljonsklassen trotsar infartsförbud och hämtar nattkassa och levererar nya varor. Inga Bråtts detektivande fotfolk är ständigt frånvarande.
- Detektiverna har inte tid för oss småhandlare, konstaterade nattens drottning förtjust. De är sysselsatta på annat håll.
Inga Brått avböjer kommentar och hänvisar till någon sekretessparagraf.
Nattens Drottning ler i mjugg och rätar en skrynkla på de moderiktiga jeansen med en nonchaland handrörelse. Hennes mörka riddare räknar ihop nattkassan och inväntar de svarta halvmiljonsbilarna.
Inget stör de gärningar som dagens ljus skyr.
På bakgården till en kyrka sker onda ting under natten. Ting som morgonsolens strålar flyr.
Polisöverdirektrisen Inga Brått har hela dagen arbetat med ett utkast angående vapenanvändandet. Inspirerad av lagvrångare i Iowa, USA, funderar hon på om också på tundran det vore rätt att ge blinda vapenlicens. Med stöd av ord som diskriminering, rättvisa, likhet inför lagen menar hon att inte ska ett kroppsligt funktionsnedsättning vara hinder för att använda vapen. De blindas klubb hyllar polisöverdirektrisen och ser fram mot kanonkvällar under hösten.
- Förresten, säger Inga Brått, nog skulle det vara mer jämlikt om blinda även kunde få körkort. De som redan har kör ju som om de vore blinda, så vad kan bli värre!
Hon måste med till visshet gränsande sannolikhet åsyfta den bussgata, som sdan en knapp månad, klyver Vallbytundran, som en het kniv klyver mjukglass. Det är allt färre bilister som ser skylten om en vägsträcka endast tilllåten för bussar.

Så dansar de, som skyr ljuset på kyrkans bakgård.
Så illa kör de som ser bil att man kan tro det är blinda.

Utan ficklampa ser nattliga vandrare inte det som mörkret skymmer.
De mörka illdåden förblir osedda i mörkret som natten skymmer.

Bussgata

På Vallbytundran har under hela sommaren folk varit sysselsatt med att riva hus och bygga väg. En väg som skär som en filékniv rakt igenom Vallbytundran nordvästra del. En bred asfalterad gata har skapats. Här är det meningen att bussar ska köra, för att göra resandet rakare. Bussrakan har redan tagits i bruk av personbilar, som använder gatan för att testa accelerationen. Både med flygande start och från stillastående.
Man har varit så inställd på att bussens färd ska vara rakare, att man totalt glömt bort gångtrafikanter.
Det borde ha varit tämligen enkelt att göra en planskild korsning för cyklar och gångtrafikanter. Men icke!
På minst tre ställen kommer gångtrafikanter att passera över den nya bussgatan, med stor risk för olyckor.
Inte minst med tanke på skolbarn kommer att korsa vägen minst två gånger om dagen.
Det är ju inte bara stora bussar, som kommer att köra där. Varubilar och personbilar kommer med säkerhet också att köra där.
Bland innevånare på tundran, som flanerar kring vägbygget, har vadslagning påbörjats, om när första olyckan ska inträffa. Skolstartsveckan har många anhängare. Dels menar man är busslinjetrafiken ny och dels kommer många ovana gångtrafikanter att passera över bussgatan. Det finns också andra som satsat en slant på personbilsolycka, där våghalsiga förare, i syfte att prestera så hög hastighet som möjligt, vid oväntat möte kommer att krascha rakt in i hotelentrén!
Det är en spännande höst vi har att vänta här på Vallbytundran.

För att undvika premiärveckans risker har Vallbybloggaren beslutat att tillfälligt utvandra till en plats utanförfastlandet. Vi ska, den ludne, den långe och Vallbybloggaren, ska åka till den mytomspunna ön halvägs till Baltikum. Det är inte mycket vi vet om livet på denna mytomspunna ö. Troligen har de dock nått så långt i utvecklingen att de inte längre bär höftskynke. Vi har hört ryktas om att de också är så pass civiliserade att älskande par legitimerar sina relationer inför missionärer och i byggnader uppförda för rituellt bruk. Det ska bli intressant att se om dessa rykten talar sanning.
Den ludne är intresserad av möta fyrfota vänner typiska för denna mytomspunna ö, gotlandsruss och gotlandsfår! Har hört att från gotlandsfåren kan man få en musikalisk maträtt kallad fårfiol! Undrar om det finns kockar med strängar på sin lyra, som rätt kan tillaga denna rätt!

Till skillnad från Berlin har man tydligen kvar sin mur runt huvudstaden på ön. Troligen för att skydda stadsborna från de vilda innevånare, som ännu lever på landsbygden. Det är troligen dessa vilda, som raserat en del hus i staden. Har förstått att man gärna bevara dessa taklösa och ibland även vägglösa byggnader, som ett tecken på de vildas raseri.
Det ska bli intressant att få upptäcka denna mytomspunna ö under några dagar i augusti.

Säkert är att det nog är mindre farligt än att försöka passera över bussgatan på Vallbytundran!

Lasse Skrockare

Morgonsolen är obarmhärtig. Månniskor söker skydd bakom arbetsbodar och under byggnaders taköverhäng. Det pustas och klagas över ökenvärmen på Vallbytundran. Alla tycks ha glömt den vinter som fick människor att längta efter sol och värme.
Lasse, skrockaren, satt vid filialkyrkans uteservering. Han hade sin blå axelremsväska tätt intill kroppen. I vita bokstäver förkunnade den, att Finnair var kronan bland alla flygbolag. Lasse sökte med blicken efter någon att konversera med. Han öppnade sin väska och tog fram en påse med små kanelsnäckor. Han mumsade förtjust och ljudligt på dessa små massfabricerade bakverk.
En äldre kvinna kom ut från Paletten. Hon bar en mugg med kaffe i ena handen och i den andra handen balanserade hon en pappassiett med skiva tigerkaka. Hon slog sig ner på bordet intill Lasse och smakade försiktigt på kaffet. Hon smackade ljudligt med läpparna. Blicken fäste hon någonstans norr om polstjärnan, som för vanliga personer inte syntes allt. kaffetåren utföll tydligen till belåtenhet. En tygga på tigerkakan och en munfull kaffe höll henne sysselsatt ett tag,
Lasse tittade på henne. Efter en stund utföll granskningen till hans fulla belåtenhet. Han böjde sig försiktigt mot henne.
- Det var roligt en gång när jag kom hem från en av mina många utlandsresor!
Han började småfnittra. Minnet av denna hemkomst roade honom. Han skrattde högt och ljudligt.
Kvinnan tittade besvärat på honom. Hon försökte fästa blicken så långt bort från lasse som möjligt. Men det var för sent. Han hade började veva in samtalsreven.
- Ja, själv tyckte jag, att jag fann mig snabbt och fyndigt, skrockade han och smulor från massfabricerad kanelsnäckor sprutade ur munnen.
Kvinnan väntade med viss spänning på vad som skulle berättas. En god anekdot är ju inte fel att börja dagen med, tänkte hon.
- Ha, ha, skrockade Lasse vidare, du skulle ha sett honom. Han bara stod där och tittade på mig stora ögon.

Nu anslöt även en ung kvinnlig passtorsadjunkt till den kaffedrickande skaran.
- Men Lars då, du har väl aldrig varit utomlands, sa pastorsadjunkten beskäftigt.
- Har inte jag?
Lasse visade upp en förnärmad blick.
- Jag har varit mer utomlands än vad du sagt amen i kyrkan, sa han och skrockade högt och ljudligt.
- Den här gången som jag minns nu, var riktigt rolig, fast det hände inte förrän jag kom hem, sa han förklarande.
Minnet framkallade rena skrattspasmer. Han skrattade så högt och ivrigt att han nästan föll av stolen. Folk på väg till familjeläkare eller uttagsautomat tittade storögt på den skrockande Lasse. De flesta skakade beklagande på huvudet och uttryckte sinsemellan synpunkter om att vara rusig så här tidigt. Man menade att det var en skam att man inte skulle kunna ta ut pengar utan att bli rammad av sådant högljutt skrockande.
- Vi hade haft en besvärlig resa, sa Lasse. Det hade varit luftgropar och åskväder hela vägen från Rom. Så vi var tacksamma att äntligen känna svenska fastlandet under fötterna.
Minnet av detta lockade fram ännu fler högljudda skrockande från Lasse. Kanelsnäcksfontänen var åter aktiv och förbipasserande duckade för kringflygande bullsmulor.
- Om det nu är så, sa den kvinnliga pastorsadjunkten, att du verkligen varit utomlands, så för Guds skull berätta vad som är så roligt. Det främjar inte den sociala interaktionen att bara du ska ha roligt!
- Jag ska berätta, skrockade Lars och försökte få några smulor att stanna i munnen.
Han stoppade in en ny massfabricerad kanelsnäcka i munnen och mellan tuggaorna försökte han berätta.
- Jo.... det var så... , att när vi steg in i passkontrollen....
Han kom inte längre i sin berättelse utan borjade gapskratta igen.
Kvinna med tigerkakan hade slut på kaffet och gick in Palettenbyggnaden, för att hämta mer. När hon kom ut igen, så skrattade Lasse fortfarande. Skrattårar rullade utför fårad kind. Han drog häftigt efter andan och satte kanelsnäcksmulor i halsen. Han blev högröd i ansiktet. Han hostade och frustade. Efter åtskillgt med frustande och hostande lösgjordes ur hans inre en stor bullbit. Den for ut, som skjuten ur en pistol och träffade pastorsadjunkten mitt i pannan.
Pastorsadjunkten strök bullsmeten från pannan med prästskjortärmen oc tittade irriterad på Lasse.
Lasse, som sakta återhämtade sig från incidenten med bullbiten, som hade fastnat i luftrören, öppnade munnen sakta.
- Jo det var så, sa han, att när vi kom till passkontrollen, så var jag inte beredd.
- Mannen stod där i mörk uniform med utsträckt hand och på bordet fanns en stor stämpel. Jag tittade frågande på honom. Då sa hann frågande:
- Pass?
- Pass, sa jag lite överraskad!
- PASS?
- Då bjuder jag två ruter!
Lasse skrattade skrockande. Pastorsadjunkten och kvinnan med tigerkaka tittade frågande på varandra.
- Viss var jag rolig, skrockade Lasse!

Han är nu allmänt känt som Lasse Skrockare!

Bertil Resare

Den här historien handlar om Bertil med tillnamnet Resare. Han var länge en helt vanlig ung man, som kämpat sig igenom skolan. Han hade väl inte ett gott läshuvud. Därvidlag skilde han sig inte på något sätt från sina föräldrar. Det var inte det att han var ointelligent eller ointresserad av skolarbetet. Det var bara det att han fann så mycket annat mer intressant. Modala hjälpvarb i tyskan och täljare och nämnare intresserade honom föga. Däremot tyckte han att Geografilektionerna kunde vara värda att ta del av. Speciellt när man fick titta i kartböckerna. Han kunde slå upp en kartbok, drömskt följa vägar och floder med ett knubbigt pekfinger. Han försvann in i resdrömmar. Det var med möda, som hans lärare kunde kalla tillbaka honom till verkligheten. Han förstod då, att han fått en fråga, som gällde något, som hade med undervisningen att göra.
- 30-åriga kriget mellan 1618 0ch 1648, löd hans standradsvar efter att frågande tittat sig omkring.
Han hade haft tur. Två gånger var det faktiskt det svar, som läraren hade önskat. Mestadels var det dock fel och istället för ett bekräftande leende, möttes han svar med en tung suck.
Efter att tragglat sig igenom gymnasieskolan hade han gjort militärtjänstgöring och av någon, för de flesta obegriplig anledning, hade han muckat med korprals grad. Nu var han sedan många år bosatt på Vallbytundran. Hur han tjänade sitt uppehälle förstod ingen.
- Jag tror aldrig han haft ett arbete, sa en hundägande kvinna, som delat ett par skolår med Bertill Resare.
- Jag tror mig veta, att han samlar tomburkar, sa en äldre herre, som hade svårt still och därför allt som oftast vandrade runt på Vallbytundran.
- Jag har för mig han vann på Lotto, för något år sedan, menade en annan gentleman i de övre pensionsåren.
Meningarna gick isär. Det var svårt att förstå hur denna man, kunde berätta de mest häpnadsväckande anekdoter om sina resor, då de aldrig sett honom resa bort. Däremot var de flesta eniga om att han var helt borta!

- Jag minns när han berättade om hur han blev bortgift med en tunisisk kvinna. Hur en kort flirt i souken fick kvinnans pappa, att kidnappa honom och tvinga honom till giftermål med dottern. Han berättade livligt, om hur han under flera år tvingats leva instängd i ett hus. Kvinnans bröder hindrade honom att gå ut. Hur han slutligen, gömd i en last dunkar med olivolja, had elyckats ta sig ombord på ett skepp, som seglade mot Italien.
- Ja, den har jag med hört, sa den kvinnliga pastorsadjunkten. Jag har också hört honom berätta om sina år i den polska maffian, där han rönte ett visst anseende som uppmärksamhetsväckare. Han berättade sina historier och jonglerade med apelsiner. Alla tittade på honom, medan hans maffiakollegor begick inbrott. Det sägs att han fick med sig en del pengar hem.

På senaste tiden har det på Vallbytundran dykt upp skyltar, med ett postgironummer. Skyltarna sitter valigtvis under de skyltar som förkunnar att här får bara behörig trafik köra. Det prydligt textade skylar, med snirklaga anfangs, som talar om att erlägger man bara en behörighetsavgift, så blir man behörig trafik. 5 kronor för en ccykel, 15 för en personbil och 30 för en lastbil eller personbil med släp. Man har sett Bertil resare gå omkring med en lådkamera och tagit bilder på de fordon som passerat dessa vägavsnitt avsedda bara för behörig trafik.
Den bussgata som skär igenom nordvästra Vallbytundran, som en filékniv i mört kalvkött, kan nog bliva en stadig inkomstkälla för den uppfinningsrika skyltmakaren. Bussbolaget avser att sätta upp kameror, som ska ta bilder på bilförare, som vägrar inse att detta är ett rafikstråk bara för behöriga bussar. Föga förvånande har därför bussbolagets skyltar, om att detta är en gata bara för behöriga bussar kompletterats med en skylt om behörighetsavgift. Lite hotfullt har tillfogats att vägen är kamerqaövervakad.
Det finns de, som säger att BertilResare tjänat bra med pengar de sista åren. De gamla slitna skorna är utbytta. Numera går Bertil Resare omkring med märkesskor som lyser i rött, vitt och blått.
De legala skyltuppsättarna har försökt att ta bort dessa handskrivna skyltar. De har dock inte lyckats så väl. Redan några timmar senare sitter eny skylt uppe.
Nu har Bertil resare inte synts till på länge.
En del säger att han skakar galler på Vallbyfortet.
Andra menar att han tagit ner skylten för gott!

Morgon mellan husen

Vallbytundran är mer öde än vanligt, noterar Vallbybloggaren, när han låter blicken svepa över tillgängliga gräsytor och gångvägar. Sambon enda intresse är buskar och träd, som torkan lämnat obevattnade.
Trots att ICA-butiken är öppen ligger cirytorget öde. De rymliga parkeringsytorna ger gott om plats för den enda bilen, som vilar där.
Vägarbetarna, som ska fixa en bussgata över tundran är hemma och vilar. Under flera veckor har de ordnat en vägbädd med sten och kakadam. En stadig bädd som ska klara tunga bussar. Med stor möda har de asfalterat vägbanan. Men tydligen har något gått snett. Vöägbanan är kritat med stryck och mystiska koder. Läsande upp och ner tycker jag det står "1 kopp latte", men det kan väl inte stämma. Breda sår  i den asfalterade vägbanan har brutits upp.

För vägarbetarna tog arbetsveckan slut redan på fredagförmiddag. Vet inte varför just dessa arbetare har förkortat arbetsvecka. Det är säkert något finstilt i kollektivavtalet. Är det badväder dag före lördag äger arbetstagaren rätt att avbryta arbetet i syfte att via fruiluftsbad sköta den egna hygienen. Är det fradag före lördag i aktuell vecka äger arbetstagaren rätt, att om arbetet så tillåter, göra helg klockan 11.00.
Nu får vi vänta till måndag, för att konstatera vad som ska hända, om det inte är badväder och ännu mer finstilt paragraf i gällande avtal kan åberopas.
Vid hotellet är parkeringsplatsen fylld med bilar. Kanske inte fylld, men för att fira det är söndag, har man parkerat lite kors och tvärs. 15 bilar har genom bred parkering lyckats fylla parkeringsplatsen. Tydligen en hel del gästarbetare från Slovakien och Tjeckien. ( bilar har registreringsskyltar, som berättar om ursprungsland. De firar också söndag. De syns sällan utanför hotellet, så man kan ju ubdra om de finns överhuvudtaget.
Vid Vallbytundrans så kallade upplevelsepark, sitter en bekant i yogaställning. Kvinnan från främmande land, som varje morgon brukar sitta i uppförstorade sofforna och meditera. När vi kommer mer nära hör vi henna sjunga mjukt stilla. Melodin är välkänd "O Store Gud", men orden är på främmande språk. Med jämna mellan rumm böjer hon sin överkropp mot marken och sången blir mer tydlig.
"Allah Ahkbar"
är orden hon sjunger till den svenska väckelsemelodin.
Hennes fromhet i stilla söndagsmorgon harmoniera med fåglarnas morgonsång. Hennes tillbedjan inbegriper i tacksamhet   alla, som söker fred. Hennes vänliga varma uppmanande såg manar alla de som inte är på vägen mot fred att fatta grannens hand och följa med på vandring mot fred.
Hon avbryter tillfälligt sin morgonbön och på stapplande sv enska berättar hon:
- Jag tänker på folken i de länder där män, det oftast, ja nästan uteslutande män, som använder religionen för att skaffa sig makt och rikedomar. Religion ska aldrig få styra ett land! För mig är religion en bro mellan människors hjärta, en vandring tillsammans i kärlek, inte i hat och hot!
Sen vände hon sig om och fortsatte sin morgonhyllning till sin Gud:
Allah Ahkbar!
Vallbybloggaren vänder hemåt med trigen sambo, hem till förmiddagskaffe, gnolande:
- O Store Gud, när jag din värld beskådar!

Hoppas det inte är mönstepassning!

Den gamla plankstrykaren satt som vanligt utanför den ånnu stängda ICA-butiken. Han hälsade glatt när vi gick förbi.
-Jasså, är du ute och går med hunden? hälsade han glatt!
- Du är allt bra observant, trots den tidiga timmen, var vår hälsning tillbaka.
- Ja, det gäller ha ögonen med sig!
Vallbybloggaren har ofta förundrats över det nödvändiga att påpeka det självklara. I det fall morgonvandraren drog en plastpåse eller en kartong i kopplet, så kan ju frågan om det är en hund ham drar i kopplet, tyda på en viss känsla att försöka sätta sig in i morgonvandrarens psykiska hälsa. Men självklara frågor besvaras bäste med en eloge.
- Jag kan inte dricka öl idag, sa plankstrykaren, jag har fått ett jobb nere på stan. Det är en lägenhet, som behöver få ett sovrum renoverat.
- Ger förståss välkommet kapital i kassan!
- Jo, å det är svart. Jag struntar i RUT och andra moderna påfund. Jag gör mitt jobb och sen får jag betalt.
Han torkade skummet av en öl ur mustaschen med baksidan av skjortärmen.  En illa dold rap underströk inmudugandet av maltdryck.
- Tyckte du sa att du inte skulle dricka öl idag ?
- Den här är förlåten, sa han och log, det här är frukost och föresten så visste redan de gamle att en gång är ingen gång. Så hänvisande till ordstävet, så har jag inte druckit en öl idag.
- Nä, nu får du vandra vidare med din hund, för nu måste jag cykla ner på stan och tjäna ihop lite pengar, det är ju snart helg.
Den vingliga cykelfärden påbörjades och Vallbybloggaren betvivlade starkt att han varit fölsamt mot det gamla ordstävet. Färden gick från den ena vägkanten till den andra. Det var ett mirakel att det inte "bar ner i diket"!
Likt barnvisans kråka färdades plankstrykaren. Än bar det hit och än bar det dit och se.. där bar det ner i diket!
Han reste sig upp och gjorde likaledes med cykeln.
- Det var en stor sten, skrek han förklarande!
Han försvann snart ur Vallbubloggarens synfält. Vi, den ludne och Vallbybloggaren hoppades att färden nerför svartåbacken skulle gå bra. Vi hoppades också att det inte var tapeter med mönstepassning som skulle sättas upp, för då blev nor arbetet alldeles uppåt väggarna!

Morgonvandringar medför mestadels något intressant att observera, som kan vara värt att plita ner. Men lika ofta händer det ingenting och vandringen fullbordas i egna tankar. Ibland så mycket egna tankar, att man gått mycket längre än man tänkt sig. När Vallbybloggaren lämnar sin egen tankesfär och ser sig omkring är det bara vidsträckta fält, inte hus så långt ögat kan se. Den ludne medvandraren tittar förvånat på sin följeslagare, flämtat tungt i morgonvärmen.
- Du husse, nu får vi allt vända, annars missar vi förmiddagsfikat!

Det är skönt för en tankspridd Vallbyvandrare att ha förståndet i koppel!
Vi vände hemåt.
Minsann hann vi i tid till förmiddagsfikat!

Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Grön utredning.

Hon var ett bekannt ansikte för alla de som hade för vana att vandra gångstigarna på Vallbytundran. Något obestämbar i ålder, men de flesta gissade någonstans mellan 50 och 60 år. Hon förde sig med viss säkerhet och hade alltid ett vänligt leende till de hon mötte. Hon försökte , och lyckades nästan jämt, att följa modets svängningar. En riktig trendlisa är hon, Maddelän Algotsdotter. Hon hade aldrig träffat sin pappa. Algot Persson var entreprenör inom rusdrycksproduktion. Han hade under fyrtio och femtiotalet haft en lukrativ rörelse. Det var få kalas på den då glest befolkade Vallbytundran, som inte hade en dunk med Algotdryck, att förhöja stämningen med. De som för vana har att utan tillstång handha rusfrycksproduktion utan tillstånd råkar så småningom i dela med lagen. Detta öde undgick inte heller Algot. I mitten på femtiotalet hade tundrans landsfiskal lyckats fånga Algot och hans två kusiner, när de brände starkt hemma på torpet. Det hela slutade med att de fick tillbringa tid bakom galler. Det var i detta gallerförsedda hus, som Algot hade förälskat sig i en av kvinnor, som arbetade i köket. Kvinnan i köket, en Elsa Bengtsson, var också hon lite betuttad i den stilige Algot. Algot hade för vana att alltid berömma Elsa för hennes kokonst. Han hade till och med lyckats förmå anstaltsledningen att placera honom i köket. Det var så Algot och Elsa kom att träffas ofta och flera gånger kom de att vara på tu man hand i någon potatiskällare, skafferi eller annat ställe.
Som det ofta händer när två förälskade tillbringar tid tillsammans, så får det inte väntat resultat. Ungefär nio månader efter en tillsammansvistelse i potatiskällaren, så föddes Maddelän.
Algot, som var karl för sin hatt, i grunden en reko kille erkände utan förbehåll att han var fadern till flickebarnet. Elsa fick sluta i köket och var inte välkommen tillbaka. Algot förflyttades till ett rymningssäkert fängelse mer nära kungliga huvudstaden. Han lämnade inte detta fängelse levande, utan drog på sig en influensa, som sakta sög livet ur honom.
Elsa väntade länge på ett livstecken från Algot. Efter något år fick hon höra av Algots kusiner, att han dött i sviterna efter en svår lunginflammation. Elsa var nu ensamstående mamma. Dessutom var hon ogift. Hon gjorde sitt bästa för att fostra dottern.
Maddelän växte till i visdom och yppighet. Hennes långa mörka hår väckte beundran varhels hon gick. Gott läshuvud hade hon och gå igenom Försöksskolan i Västerås var inga problem. Betygen räckte gott och vä'l till en plats på staden gymnasium. Hon var en av fyra flickor i en realklass på gymnasiet. Efter gymnasiet hade hon utbildat sig inom landskapsarkitektur. Hon hade, så vitt kunnat utrönas, haft en god plats på ett lantmäteri norrut. Sedan tio år var hon tillbaka i födelsestaden och charmade alla med sitt leende, mörka ögon och långa mörka hår. Hon hade, så vitt man visste inte haft någon anställning sedan hon kommit tillbaka till födelsestaden.
Folk började prata om var hon fick pengar till modekläder av sista skriket. Vem hade betalat hennes lilla kedjehus. Hur hade hon fått pengar till den ärtiga illröda Renaulten, som hon emelnnåt parkerade på Vallby Centrums parkering.
De, som hade dristat sig till att fråga, hade fått ett svävande svar om en egen firma, som sysslade med inredning av uterum. Så hade de fattat det hela. Själv hävdade Maddelän att det handlade om utredning, då intet av hennes jobb var avsett för interiört nyttjande eller på något sätt hade med inomhus att göra.
- Min firma heter Grön Utredning, förklarade hon för polisens nyfikna frågestäöllare. Jag säljer utemöbler och hjälper folk att utreda, hur de ska lokalisera sina utemöbler, grillar med mera.
Polisen hade frågat, därför att flera Vallbybor, hade på Gron Utrednings hemsida kännt igen sina försvunna utemöbler. Nu ville man veta om det fanns ett samband. Maddelän hade förnekat all kunskap om detta.
- Mina leverantörer för själva svara för sina varulager och var de handlar upp detta, hävdade hon med charmigt leende.
- Men, sa polismannen, det måste du väl förstå, att det är misstänkt. Samtidigt som dina grannar och andra här på Vallby blir av med sina utemöbler, grillar och hammockar, så dyker dessa upp i ditt garage och på din innergård!
- Det förstår jag inte alls, hade Maddelän hävdat, nånstans måste  ju mitt lager stå! Är det så att mitt varulager, har en avlägsen likhet med de försvunna utemöblerna, så är det en ren tillfällighet och alls inte avsiktlig.
Uteplatserna på Vallby är idag helt befriade från utemöbler.
- Jag var allt bra dum, sa gamle ingenjör Andersson. Jag förstod inte att jag köpte tillbaka min egna möbler tre gånger. Men jag skyller på att mina glasögon försvunnit!
Till höst planerar Maddelän att genom sitt företag Gron Utredning sälja begagnade glasögon!

I år var MINI-POWER MEET på Vallby verkligen Mini

Sedan jag och luden sambo började bevandra Vallbytundran har vi varje år märkt ett ökat antal bilar parkerade vid Vallbyhotellet under Power-Meet-helgen. Som mest, om jag minns rätt, var det över 50 bilar, som man kunde beskåda. I år har det varit en halvering. Bästa siffran under årets promenader var 27 bilar.
En av anledningarna sägs vara att det område där camping är tillåten har utökats.
En annan anledning kan nog vara att  tidigare besökare med medhavd dollargrin ändrat sig. De är numer välbeställda gifta personer, som besöker Power Meet med hustru och barn. Bilvalet är då stora stadsjeepar, stora sk Trucks, ofta med firmatryck och/eller Mercedesbilar med utrymme för hustru, barn och hund.
Även antalet husbilar har säkert ökat och då känns det kanske mer naturligt att härbärgera dessa på campingplats än på hotellparkering.
Denna förändring har medfört att Vallbytundran är mindre miljönedskräpat. Tomburkar från taxfree-inköp har minskat betydligt. Halvätna hamburger-take-away-påsar låser nästan mangrannt med sin frånvaro.
Samtal med företrädare för hotellet visar att det likt tidigare år är fullbelagt. Det tycks vara transportmedlen som helt ändrats.
Att besökarna till Power Meet är internationell understryks av att på parkeringsplats fanns 8 olika nationer representerade. Längst hade nog mercedesbilen från Portugal kört. Mest frekvent tycks bilar från Finland och Norge vara. Norge var nog också den nation , som hade flest bilar på släpvagn efter stora Trucks.
Måhända förändras nästa års besökare igen, då, den av hotellet ivrigt efterfrågade busslinje, busstrafiken ska angöra hållplats utanför hotellet. Eller nära hotellet.
Vi får genomlida ännu en vinter och uppleva ännu en spirande grönska innan vi kan ge svar på det spörsmålet.
Nu återgår livet på Vallbytundran till sitt vanliga slumrande stadsdelslugn.
För vallbybloggaren, som inte skall ha resa-bort-semester förrän slutet av augusti, väntar en tid då man måste vara lite påhittig för att få dagarna att gå. Man får vara tacksam för att det snart är dags för fotbollsEM för kvinnor, så del av dagen kan tillbringas framför teven.
På tal om teve, så kan det inte gå spårlöst förbi hur tevekanalerna ägnar sig åt bedrägligt beteende. Det finns en kanal som kallar sig TV4 sport, som en gång i tidernas begynnelse visade ett antal tittarupplevelser inom sport. Där visas, trots namnet, mest Realityserier om polisens vardag i England eller USA. Sporten har man flyttat till TV4 Sport EXTRA. En kanal som väl mer är en marginalkanal. Tennis från Wimbledon har flyttats till någon obskyr betaltevekanal. Inte undra på att lusten att tevetittandet blir mindre och mindre.
Genast frågar vänner man möter om jag inte har skaffat en smart-telefon med appar för alla dessa tevepublika sändingar.
- Jag har ingen smart telefon, jag föredrar att vara smart på egen hand, brukar Vallbybloggaren svara.
Nu ska vi ut och dräneringspromenera och vifta adjö till dollargrin, som ska skynda mot färjeförbindelser till Finland och europeiska kontinenten.
Lev väl och må denna dag ge er minnen som värmer under den långa mörka kalla vintern!

Möte med PowerMeet

Med vaggande stjärtvingar stannar en Buick på planen framför hotellet på Vallbytundran. Strax efter föler en helt vanlig Chevrolet. Vilande ansträngande stötdämpare vilar en rostig Pontiac i en parkeringsruta. En Ford som sett bättre dagar låter sin matta lack värmas av morgonsolens strålar. De få strålar som letar sig igenom ett alltmer uppsprickande molntäcke. En rödrostig Plymoth anstränger sig att tävla med den nogsamt polerade grannen, en kromglänsande Cadillac.
Ur en en Volvo SUV väller en familj från Norge ut. Mannen iförd typisk raggarkostym. Raggarfrun ser mer ut, som någon fru från Desperat Housewifes. Barnen tävlar om att hålla den medföljande svarta Labradoren borta från svenska hundar.
- Vi har kört hela vägen från Bergen, säger mannen, nu vill jag bara vila!
En bilturist som under Power Meet-helgen kan drömma sig tillbaka till den ungdom han minns, så klart befriad från räntor, amorteringar, krävande fruar och än mer krävande barn. Att för bara några få timmar igen få vara den rebell han en gång tyckte han va.
Andra besökare kommer med jättelika japanska och amerikanska trucks med amerikansk dollargrinraritet på släpvagn. Välputsade, välmekade femtitalsbilar, som ej tål att köras, utan bara finns för beskådande behagfullt vilande på ett släpvagnsflak.
Redan har gräsmattors avlägsna vrår möblerats med tomma kartonger märkta Heineken.
Ännu arbetar vägarbetare med att göra kommande bussled redo för häckande dollargrin.
- Vi måste göra vägen hård och utan gropar! Ett underlag som inte skadar känsliga amerikanska vrålåk!
En representant för hotellet försöker , med uppgivande gester, uppvisande parkeringslokaliteter.
- Det har varit ett bra samarbete med vägarbetarna. De har lyckats göra vägen åkbar för våra gäster.

Snart har nattfärjan från Finland spytt ut sitt bilinnehåll och karavanen mot Västerås kan börja. De flesta söker tältlogi på vidsträckta slätter med sjönära belägenhet. De mer bekväma letar sig till hotell och vandrarhem. På vägen till vallbytundran inhandlas hamburgermåltid i papperskasse. Konkurerande hotelmatsal får stryka på foten. personalen frigöres för städande uppgift av grönytor på tundran. Svarta plastsäckar kommer att ivrigt svälla av upplockade hamburgermåltidsrester.

En cerisfärgad amerikansk bil, vars märke ej går att bestämma, vivkar bilförföriskt på stjärtfenorna. Inbyggd pneumatik får bilen att trotsigt resa framvagnen. Uppnosigt ljuder signalhornet. En obstinat melodi från amerikanska södern förverkligas i gälla digitala trumpetljud. Passagerare hälsar morgontrötta på felfri danska.
- Nu ska vi ha en gammeldansk!
Bilcirkusen på Vallbytundran ska förnöja en uppslagsjagande Vallbybloggare ännu några dagar. Hittils har runt 20 ekipage letat sig Vallby. Ekipage som klart kan definieras som dollargrin. dessutom har bilturister, ungdomsdröms jagande anlänt i bilar av modernare sort från ett flertal länder. Det är nu det händer!

Vallbybloggaren med luden sambo skyndar hemåt för att inta en andra frukost. Kaffetåren lockar och skall avnjutas i de uppstigande solens värme i lummiga täppan!

Tut Tur!
Må dagen bara ge alla underbara minnen!

Snart tar de över.... och andra tankar

Den stora besökshelgen i Västerås är snart här. Kromglittrande amerikanska skönheter ska komma. Behagfulla linjer i de stora påtkarosserna ska parkeras både här och där. Bilarnas hanterare ska mer eller mindre rusiga avstå från att själva köra. Den som vann nitlotten får rattas chabraken runt gatorna i Västerås. Vissa av dessa besökare med linjesköna bilar kommer att finna sin väg till Vallbytundran. En av de få helger under året, som hotellet är helt fullbokat.
De lokala handlarna på tundran har laddat upp. Färdiggrillat och ölflaksstaplar fyller butikerna. Här har varken ljummen Pucko och rött leende tomater någon framgång. Vissa av dess förare av amerikanska bilar orkar aldrig lämna tundran. Bilarna vilar på de få parkeringsplatserna. Förarna botar i hotellets djup föregående dags firande. På gräsmattorna kommer filtar att bredas ut och medelålders par med barn har picnic på vallbytundran.
När finlandsfärjorna lagt till vid den svenska ostkusten, så dröjer det bara ett par timmar innan finskan blir det dominerande språket på Vallbytundran. Skulle tro att vid åttatiden på onsdagkvällen så är de här, grannarna i öster!

På en ö strax öster om Sverige har den politiska eliten sin tummelplats denna vecka. Företrädare för de olika poltiska sammanslutningar ska sprida sina tirader. Man undrar!

De flesta av dagens politiska sammanslutningar bygger sin ideologi på en världsbild som var i ropet för 100 år sedan eller ännu längre tillbaka. Garbadinnationalisterna tycker man ska vara vän till Sverige de värnar det svenska. Undrar hur de definierar "svensk"? Har de gett sig själv tolkningsföreträde! Garbadinnationalisterna som ritat sin karta innan de besökt världen. Antar att det är därför de så ivrigt söker oroshärdarna, som hjälpligen stämmer med deras karta!
 Allianses mindre partier kämpar för att göra avtryck! Ett parti sker förtvivlat sin profil, ett annat vinner skrattare med dåliga ordvitsar det tredje kommer att tycka att de i vart fall är mer mänskligt än de andra och det stora blåa partiet kommer att bolla med siffror och numer gamla paroller så det sprutar unkenhet ur högtalarna. Det mindre oppositionspartiet kommer att sjölvgott hävda att de är bäst och kan mest. Det svenska arbetarpartiet tycker att det var bättre förr, när de slapp ta hänsyn till andra. Företrädaren för de miljövänliga partiet mässar monotont som en dålig predikant. Grundat i ett par års erfarenhet som lärare är han nu den självutnämnde experten på skolfrågor. Hur tusan ska man orka denna soppa fram till valet 2014!
Det borde vara dags för ett nytt system. Där de som vill bli valda inte kan fly sitt ansvar genom att gömma sig  i partiorganisationernas labyrinter.

På Vallbytundran försiggår också arbete. Vägmaskiner har hyvlat och grävt. Här ska en ny led för bussar dras genom området. Trumlornas framfart får marken att skaka. Men de orkar inte så länge, raster är en väl utövad konst i dessa vägmaskinernas bemästrare. Träd och busjage får ge vika för asfalterade leder för bullrande bussar. Körsbärsträden, som är en glädje för såväl fåglar som tundrevandrare, får ge vika för framkomlighet för persontransporter.
En av de många friskolorna på tundran har en öppen yta, som lockar besökare. En ny trend är att köra sina bilar in på denna yta, parkera och umgås. Ungdomar, som inte orkar gå de 100 meterna från närbelägen parkeringsplats. Så förvandlar de "säkra" gångbanor till transportleder för lata personer.

Julimånadens sötma ska njutas i lummig täppa. Snart dags för onsdagslunch. Kycklinggryta med senapshonungssås och urval av sommarens primörer. Ska man till Gotland och visas upp för släkt och vänner gäller det att finna föda, som håller midjemåttet i schack!
Så kom leende tomater, tindrande isbergsallad och andra gnistrande kalorisnålisar!
Vallbybloggaren är hungrig!

Nattligt försvinnande

Vallbybloggaren och luden sambo hade planerat in sen dräneringspromenad på Vallbytundran, så att den ej menligt skulle inverka på nattens begivenhet. Fotbollsfinal från Brasilien! En final med ystra fotbollslekare. Fotbollssparkare från Brasilien och Spanien, som alla utgör gräddan av fotbollssparkares elit. Möjligen skulle en Messi, en Rinaldo, den långe från Rosengård, en och annan tysk, engelsman kunna ingå i den illustra samlingen av sparkare.
Den ludne nosade intresserad på grästuvor både här och där. Frånvarande löpska tikars visitkort rönte särskild uppmärksamhet för nos, skapad för intressanta dofters upptäckande. Mellan doftpauser gick vandringen snabbt och målinriktad. Det var på hemfärden, som Vallbybloggaren gjorde en ovanlig upptäckt.
Magen skrek efter något att fylla den med. Han påminde sig om att den vanliga kvällsvarden aldrig kom till stånd. Någon bronsmatch med tillhörande straffdramatik hade förryckt schemat för intagande av föda. Han funderade länge och väl på vad som skulle kunna betraktas som lättare nattamat. Något direkt resultat nådde han aldrig.
Väl hemkommen till trevna stugan var obeslutsamheten densamma. Den ludne fick ett hudkex, som belöning för väl genomförd dräneringspromenad. Nu var det Vallbybloggarens tur. Han gjorde nogsam eftersökning i kylskåp. Inget fanns där som lockade. Frysskåpets innanmäte genomsöktes med frenesi och en alltmer skrikande mage. I ett hörn, dolt av fullkornshamburgerbröd och broccoliknyten, fann han en påse med chicken-nuggets. Den påsen hade han alldeles glömt bort. Den, påminde han sig, införskaffades för länge sedan, då en granne hade aviserat ett besök. Ett besök, som sedan inhiberades på grund av grannens samaritska läggning, följa en äldre släkting till akutintag på Centrallasarettet.
Vallbybloggaren startade fritösen och plockade fram en handfull nuggets. En enkel sallad med tomat, oliver, isbergsallad och fetaost blandades. En enkel dressing av craimefraiche, honung, senap och curry blandades till angenäm styrka och smak.  På avstånd hörde han tevens kommentatorer, nästan exalterade, förkunna att snart skulle det minsann hända. Drömfinalen! Årets match!

Medan nuggets muntert friterades fullde Vallbybloggaren ett glas med Ramlösa. Ni förstår nu hur sund han försöker vara. Tevebordeteller som man sa förr, soffbordet, rensades och dukades. Snart midnatt. Nuggets simmade, lätt guppande, på fityroljans yta. De fick torka på hushållspapper innan de hamnade på fatet med sallad och dressing. Det hela bars in till tevebordet. Orent sjunger sparkande världsstjärnor nationalsång.
Vallbybloggaren lutar sig behagfullt tillbaka i soffan. Han sluter ögonen, för att ta sats inför upplevelsen av att se en fotbollsmatch från Brasilien mitt i natten.
Han hinner tänka, att svanen måste vara den mest partipolitiska fågeln. Sen blir det svart!
Klockan 02.30 öppnar han åter sina ögon och förundras över att det då rakt inte är fotboll som visas på teven. Inte en elegant Iniesta eller en finurlig Neymar. Nä det är kostymklädda gybbar, som pratar om något, som i vart fall de tycker är viktigt.
Nåja, tänkte Vallbybloggaren, jag har missat en match, men nuggets from Chicken står mig åter!
Blicken söker sig till det välfyllda fatet! Inte är det chickennuggets som finns på tallriken, de är spårlöst försvunna! Han doppar försiktigt pekfingret i dressingen. Han slickar fingertoppen och erkänner för sig själv, den blndningen hade han lyckats med.
Men kycklingbitarna var borta. Han sökte på golv, han sökte på bord. Han sökte i kök, han sökte i teverum. Kycklingbitarna var mystiskt försvunna. Han var övertygad om att han inte ätit dem själv, för då skulle int emagen fortsätt kurra.
Försvunna chickennuggets, missad tevefotboll.
En svansviftande sambo kommer fram till besviken Vallbybloggare. Han lägger sitt huvud på sned och titar mätt och belåten på vandringskamraten.
- Tyckte det var synd att nyfriterade chickennuggets skulle förfars, sa han med ett belåtet rap och propsade på omgående utgång!

Promenad bland kinesiska turister och skattgömmejagande pensionärspar.

Det har regnat ganska mycket i natt, konstaterade vi när vi anträdde den första av dagnes promenader.
Solen svettades av ansträgning, när den knuffade undan några sömniga regnmoln.
Vallbytundran låg öde och tom. Nja inte riktigt! Nu ska skrivaren inte undanhålla sanningen. Ett äldre par vandrade mellan papperskorgarna. De tömde dessa förvaringsgrejer på såväl plåtburkar, som plastflaskor. Med välfyllda plastpåsar vandrade de vidare mot nästa skattgömma!

Solen har vunnit i sin kamp mot morgontrötta regnmoln. Generöst öser den solvärme över Vallbybloggaren och numer flämtande sambo. Framkomna till hotellplan möts han av en märklig syn. Ur hotellets innersta strömmar en strid ström av kinesiska turister. Par om par vandrar de den korta biten mellan hotell och turistbuss från Estland. En buss som är dekorerad med djungeldjur på gul bakgrund.
Likt djuren en gång inträdde i Noas ark inträdde kinesiska turister två och två in i den väntande bussen. Övervakade av en ung reseledare, som med block och visselpipa såg till att ingen hamnade akterseglad i Väsyerås. Allvarsamma turister från Kina har sett ännu ett hotell och noterat att hotell de är sig bra lika!
Så seglade bussen iväg mjukt gungande over de ojämnheter som finns i en gata, som håller på att förstärkas för kommande lokaltrafik. Nu är platsen fri och tålmodigt ihärdigt bittjas papperskorgar av ett äldre par på morgonpromenad.
Hemvägen avlöpte lugnt och fritt från möten. I vart fiall till vi kom till skateboardbanan. Där mötte vi en äldre man med rötterna någonstans i Turkiet.
- God Morgon, hälsade han, jag är på väg till kyrkan!
- God Morgon, svarade Vallbybloggaren.
- Jag måste säga, sa han på stapplande svenska, är lite besviken på min sonson.
- Vadan detta?
- Jo han vill inte gå till kyrkan. Han menar att det är bortkastad tid. Han säger, att han vet att det inte finns någon Gud.
- Det är många, som säger så!
- Jag talar om att det inte handlar om att veta. Det handlar om att tro eller inte tro.
- Det ligger en sorts klokskap i det påståendet.
- Jag säger till honom att om vi vet att det finns en Gud eller säger att vi vet att det inte finns en Gud, då är det lätt att säga, att den som inte vet vad jag vet är idioter.
- Det kan ligga en sanning i vad du säger. Vet vi, är det lätt att vi ser oss förmer än andra. Men tror vi eller inte tror så lever vi hela tiden i dialog med vad som händer. Prövar, tar till oss, förkastar!
- Jag förstår inte riktigt vad du säger, sa den gamle mannen och strök med ovansidan av handen över mustaschen.
Vallbybloggaren försökte förklara igen vad han menade och insåg att inte heller han förstod riktigt vad han menade.
- Jag vet bara, sa den gamle, att vi kan inget veta om Gud förrän den dagen då vårt liv tar slut. Men ett vet jag, att då kommer antingen den som tror eller den som inte tror att bli väldigt överraskad!
-

Bland regndroppar och japanska turister

Tänk att ett helt år förflutit sedan Vallbybloggaren inträdde i skrået av vitala pensionärer. Kan konstatera att inga ny krämpor har välkomnats. Bara de som tillhör årsmodellen. de har jag i och för sig haft ganska länge, så dessa krämpor betraktar jag numer som goda vänner.
Morgonens promenad företogs kryssande mellan fallande regndroppar och vimlande turister från Japan. Den goda dagen finns där någonstans mellan regndropper som faller. Sambon, luden av födsel och ohejdad vana, nosar försiktigt på regnvått gräs. Totalt okänslig för Vallbybloggarens längtan efter ännu en kopp kaffe fördröjer han utevistelsen sniffande.
Vallbytundran är ännu iavsaknad av liv och häftiga rörelser. Oattackerade,  befriade från välgångsönskningar vandrar vi stenbelagda gångvägar. Den magiska solnedgången från igårkväll är bortspolad av ett stilla juniregn, som strilar från himmeltäckande moln.
Framkomna till hotellplanen är stillheten ett minne blott. Här körs det medhäftiga vägmaskiner, som tydligen arbetar för att förstärka körbanan för framtida busstrafik. Blandat med vägmaskinernas buller hörs ett tjattrande av obegripliga ord. Under hotellentréns baldakin står ett dussintal japanska turister beklagande sig över vädrets ovilja att värma även en frusen japan. Med tydlighet framgår att dessa exotiska gäster på Vallbytundran i vart fall planerat för lodrätt bevattning. Färglada regnkläder häljer dessa japanska kroppar. Att de inte riktigt litar på dessa plaggs täthet, står klart, då de vägrar lämna det regnskydd som hotelentrén bjuder.
- You don't like the swedish summer?

Vallbybloggaren försöker vara verbalt social. Detta försök röner dock föga framgång. Ingen tycks tala det språk, som Vallbybloggaren så ivrigt försöker använda. Efter ett tag lyckas vi dock kommunicera så mycket, att de hyser viss agg till den busschaufför, som skulle komma med en buss redan för 30 minuter sedan. Vi skiljs åt med förhoppningar att bussföraren ska kunna kryssa fram mellan bullrande vägmaskiner.
Vallbybloggaren tycker att det är jobb nog att kryssa mellan regndroppar. Sambon instämmer med ett vänligt gläfs. Undrar om inte han med längtar en kopp kaffe den regniga junimorgon.
Undviker kryssandet mellan bullrande vägmaskiner och tar en annan väg för att fullborda morgonens bevandring av Vallbytundran.
På hemvägen konstateras att ännu går ett fåtal barn till skolan. Eller kanske är det till något fritidshem som deras våta vandring har som mål.
Nä nu har jag motionerad såväl luden sambo som ökat midjemått. Nu får det räcka  med kryssandet mellan regndroppar, bullrande vägmaskiner och turistande japaner.

Någon stans där mellan fallande regndroppar finns den goda, fina dagen!

Obeskriven under lång tid

-Vallbybloggaren har senaste tiden varit helt upptagen med att följa en resenär genom Europa och delar av Asien. En färd som gått i luften, över vatten och på land. Nu är den resan slut och mer triviala händelser lär bli föremål för Vallbybloggarens  " penna".
Den första junidagen detta året var också den sista lördagen den här veckan. luden sambo och Vallbybloggaren bevandrade Vallbytundran.
Den runda byggnaden vid Vallby Centrum står kvar. Byggnaden, som fick namnet Paletten och som av vissa misstogs för att vara en ny dansrestaurang. Utanför Paletten, satt delar av Vallbys ledighetskommitte. De talade högljutt om resor till stadens centrum och där belägen saftbutik, som säljer berusande drycker. Plötsligen drabbad av viss självinsikt, uttryckte en av kommittens mest lediga deltagare, att han kanske borde sluta handla berusande drycker.
- Åldern tar ut sin rätt, sa han, det är inte samma tjusning som i ungdomen att vakna i en skogsdunge och inte veta var man är eller till och med vem man är.
- Alla får vi göra våra val, sa en yngre medlem av samma kommitte, själv måste jag nog ha dessa drycker, för att orka möta människor. Ångesten  tränger på, när jag är nykter.
- Ni vet jag får fortfarande hantverksuppdrag och det är inte längre roligt att göra raka linjer, när man är så bakis att till och med en vågad linje tycks vara linjalrak.
- Ähh, du kan alltid komma hit, har vi en öl över så bjuder vi. Vi är ju bröder i eländet-

En liten papperslapp på en glasad port förkunnade att det skulle bli någon form av utomhusaktivitet i den så kallade  Upplevelseparken. Dock skulle denna utomhusaktivitet flyttas inoimhus om vädret var otjänligt. Nog måste en sådan brasklapp träffa generationer av  förskolepersonal mitt mellan ögonen. Dessa som i pedagogisk iver ständigt förkunnat, att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tydligt är att insikten om för väderleken lämpliga kläder försvinner någon gång under färden till vuxen ålder. I vuxen ålder säger dessa, som utsatts för förskolepersonalens manipulationer, att det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder. Så barndomens kunskapsinhämtning förpassas till glömskans lagerbyggnad. Vi har utomhusaktivitet bara om väderleken är tjänlig.
Undra kan man ju vilka fler lärdomar, som inhämtats i barndomen, som förpassats till glömskans lagerhyllor.
Bortom Vallbys fallossymbol, det mot himlen strävande höghuset, har ännu en byggnad förpassats till de sälla jaktmarkerna. Huset, som för längesedan innehöll både livsmelsaffär, apotek och post, som senare hyst församlingsgård och gemenskapslokal, är nu totalt jämnad med marken. Här ska tydligen en ny sträckning av 12:ans busslinje dras fram. In med bullrande bussar in i miljöer, där människor vandrar och cyklar. Låt bussarna fara där människor i årtionde andats frisk luft. Men kanske det är bättre än att ha busshållplats 10 meter från Servicehusets varuintag?
Vallbybloggaren tittade över Vallbytundran och drabbades lite av samvetsbetänkligheter, Denna tundra fylld med personligheter och lummig grönska har alltförlänge varit obeskrivet. Idag ändradades detta faktum, i vart fall lite. Dessutom behöver Vallbybloggaren inte ha så dåligt samvete, då en publikation kallad "NÄRHETER" i dgarna ramlade in i Vallbybloggarens brevlåda och gav skriven information om vad som händer opå Vallby, i vart fall lite information!
Det tidiga kvällsregnet kylde ner hemvägen. Luden sambo började alltmer anta likheten med en gigantisk outkramad disktrasa. Han tittade vädjande på Vallbybloggaren och vädjade.
- Kan vi gå hem till ljuva trevna stugan. Även för en hund är detta regnväder icke tjänligt.
. Hörru vovven, det vet du väl att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder!
- Men husse då, jag har bara denna pälsen och den är inte dålig, däremot är vädret dåligt!
Vallbybloggaren föll till föga för sambons mörka vädjande blick.
Väl hemma kunde konstateras, att en kopp kaffe med tilltugg alltid är tjänligt oavsett väder!