Vallbybloggaren satt bekvämt tillbakalutad på parkbänken. Leende såg han den unga flickan i glädjefylld dans med svansviftande hund. Den ludne vovven i ystra krumsprång, flickan med ungdomens spänst och glädje i varje steg. Det var midsommartid för fem år sedan. Vallbybloggaren och den unga flickan hade ätit glass och planerat morgondagens utflykt till Björnö. Där skulle inandas livgivande naturreservatsluft. Hälsa på vänner, som föredrog svettig motion framför vördnadsfulla kommentarer om naturens storhet.
Den ludne skulle med sin hundtrofasthet glädjas åt lillmattes närvaro.
En igenkännande vissling från lillmatte skulle få den ludne att vifta på svansen och med mörkbruna ögon med kärlek se på sin vän.
Nu blev det inte så.
Dagen efter tillbringades på intensivvårdsavdelningen. Kampen mot de demoner som tärde flickan inre hade segrat.!
Nu dansar hon sin midsommardans i himlen och sjunger med änglar i kör.
Man lär sig, tänkte vallbybloggaren! Även den djupaste sorg förvandlas till glada minnen och tacksamhet för vad de ger.
Man hittar en ny normallinje i livet. Inte är det som förr, men de glada minnena finns både saknad och ett leende!
Glädjen och sorgen de dansar tillsammans en blomstrande midsommardans!
Din smärta blev hans för ett ögonblick! 
