Julsaga av Hannah från 2003. Del 2

Vi stod alldeles tysta och bara tittade på den lilla pojken, som vilade i min mors famn. Vi förstod inte mycket. Men så mycket förstod vi att vi var utvalda att ta hand om den lilla pojken.Vi tittade på varandra och nickade. Vi skulle ta hand om pojken och göra vad vi kunde för att skydda honom mot elaka tomtenissar.
Far och jag fortsatte att klä granen. Vi sa inget, utan lyssnade till mor som stilla sjöng för den lille. Knackningen på dörren kom så plötsligt och så hårt, att jag i ren rädsla tappade en glaskula på golvet. Vi tittade ut genom fönstret och såg släden. Då förstod vi att det var den elaka tomtenissen, som kommit för att ta den lille pojken. Far pekade på en sockerlåda. Mor la pojken i lådan. Stängde locket och la en fin julduk över. Sedan ställde hon en ljusstake, som prydnad på på duken.
- Nu har jag knackat tre gånger, sa en hög elak röst, varför öppnar ni inte!

Far sköt regeln åt sidan och öppnad dörren. Där stod en kortvuxen tjock man med buskiga ögonbryn, stort stripigt vitt skägg, en trubbig näsa och elaka svarta ögon. Hade det inte varit för de elaka ögonen kunde det varit vilken tomtenisse som helst.
- Var är han?
Han skrek rytande rakt ut. Hans elaka ögon försökte spana in varje liten del av vår stuga,
- Jag såg nog att hon förde honom hit! Jag har farit runt hela dagen i hennes spår. Jag vet att hon förde honom hit.
Jag tittade på hans stora stövlar och förstod vad det var för spår jag sett i skogen, när vi var ute och högg en gran i förmiddags. Vi försökte se oskyldiga ut, men det var nog inte bara jag, som kände den mörka förlamande rädslan. Tomtenissen puttade Far åt sidan och steg oombedd in i vardagsrummet. Han sökte ovarsamt på alla möjliga och omöjliga ställen. Då repade mor mod och sa med någorlunda fast röst:
-Vad gör du i vårt hus, det är ju inte ens julafton. Du kan gå nu, på en gång. Du är inte välkommen hit!

Den elake tomtenissen tittade på mor, han ruskade på huvudet och fortsatte sitt letande. Jag funderade tyst på vad han ville Emmanuel. Vad tänkte han göra med honom. Jag stod stilla och funderade. Mina ögon såg på den halvklädda julgranen. Mina ögon sökte sig mot sockerlådan. Då hörde jag hur ett babyjoller steg från sockerlådans inre. Blodet i mig kändes plötsligt kallt som is. Tomtenissen hade också hört jollret. Han stelnade till och han försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. Hans ögon fokuserade på sockerlådan och med ett triumferande skratt steg han fram mot lådan.
- Jasså, ni trodde ni kunde lura mig!
Jag vågade knappt andas. Tomtenissen slog undan ljusstaken med handen och rev bort den fina julduken. Han lyfte ivrigt upp locket och jublade triumferande, när han såg den lille pojken. Han böjde sig över lådan och sträckte armarna mot pojken.
Då kom ett starkt ljussken från sockerlådan, så att Tomtenissen kastades baklänges och blev liggande på rygg med händerna för ögonen.
- Nej, Nej, Nej...inte nu igen!
Hans skrik var förtvivlat. Med möda reste han sig upp och på korta ben sprang han ut ur stugan. Vi såg honom dra sin släde efter sig och försvinna in i skogen. Honom såg vi aldrig mer!
Vi gick fram till sockerlådan och tittade på vår söta lille pojke. Emmanuel log mot oss ett soligt tandlöst leende. Han såg lycklig ut, som om han var hemma. Det riktigt strålade om honom. Det var nu sent på eftermiddagen och om några dagar är det julafton.
- Det var en av de bästa jularna, sa den gamla berätterskan, jag fick en adoptivbror!
Sedan dess firar vi alltid jul för att Emmanuel kom till oss.

Julsaga av Hannah från 2003

Det var en gång, sade den gamla kvinnliga släktingen. Hon som vi barn tyckte mest liknade ett skrumpet russin. Hon hade en speciell talang att berätta historier. Hon hade en speciell berättarröst. 

-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.

Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med  mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far.  Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.

Hannahs berättelse fortsätter i morgon.