Dansrestaurang vid Vallby Centrum?

Flitiga snöborttagre for som tättingar runt den öppna ytan mellan det nya hiset och ICA's butik. Snön skulle bara bort verkade de tänka. Här fanns inget tålamod att invänta vårsol.
Två äldre gentlemän från en annan del av staden hade gjort en utflykt till Vallby.
De stod framför nybyggnaden, som givets namnet "paletten".
De talade om hur Västerås vuxit och att det inte var lätt att hänga med vad som hänt i andra stadsdelar än den egna.
När Vallbybloggaren stannade till i väntan på att sambon skulle luktscanna en grön byggbit adresserades Vallbybloggaren av den ene av männen.
- Så du är ute och rastar hunden? Vad är det för sort?
Vallbybloggaren som ännu inte fått tillfullest med kaffe svarade ganska trotsigt.
- Jajemen, rasta bör man annars blir det fuktskador hemma.
- Jo kan tänka så, skrockade mannen försiktigt!
- Nu har ni fått en dansrestaurang med, sa den andre av de två vallbybesökarna.
- Dansrestaurang?
Vallbybloggaren tittade konfunderad på mannen.
- Ja, Paletten kan ju inte vara annat än ett danspalats!
- Nä, så är det inte , svarade Vallbybloggaren.
- Det är ett sk allaktivitetshus, upplyste Vallbybloggaren, där finns kommunal verksamhet, privat sjukvård för barn, kyrka,  med mera...
- Jaha svarade danspalatsförespråkaren, men du måste ändå medge att det dragits en och annan vals där!
Vi fnittrade lite uppskattande!
- Ni kan nog gå in och titta. Det ska finnas ett kafe där ni kan få köpa en förmiddagsfika!
- Det skulle sitta fint, sa de, innan vi återvänder till en annan del av Västerås!


Julsagor finns på dessa adresser:
Julsaga del 1
Julsaga del 2
Hannahs Julsaga del 1
Hannahs Julsaga del 2

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Julsaga av Hannah från 2003

Det var en gång, sade den gamla kvinnliga släktingen. Hon som vi barn tyckte mest liknade ett skrumpet russin. Hon hade en speciell talang att berätta historier. Hon hade en speciell berättarröst. 

-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.

Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med  mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far.  Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.

Hannahs berättelse fortsätter i morgon. 

Snöslask och julsnask

Det kan på intet sätt uteslutas, att berättelser är upprepningar av vad man en gång hört och av någon outgrundlig anledning lagrat i hjärnans mest dolda delar. Sen poppar ett ord upp. En händelse nuddar den egna hemisfären.
Så lyfts det man en gång hört fram i dagsljuset och en , som man tror, ny berättelse tar form.
Vallbybloggaren har säkert våldfört sig på någon sådan saga från längesedan, i den lilla julberättelse i två delar, som publiceras här på denna blogg på fredag och lördag, dvs den 23 och 24 december!
Så ni som inte har tillräckligt stökigt i julförberedelser, kan ju läsa denna lilla berättelse !
Fast ni får vänta tills fredag!
Då kan det bli en del julsnask i verbal form!
Ute är det annars mest blask och slask, vilket på intet sätt lockar till utevistelse.
Jag önskar att sambon hade samma härliga inställning till inomhuslevende, men det är att begära för mycket.
Nä, ut ska han, med vallbybloggaren på släptåg. Genom nästan decimeterdjupa slaskpölar går färden.
Hemma går det år ett badlakan, att få sambon någorlunda torr och presentabel för innelevnad.
Knappt har tväråkande skidförsedda personer skurit mållinjen, förrån sambons uppfodrande orala läten, tvingar bloggaren ut på slaskvandring igen!
Hur i all världen ska man få något julstök stökat, när sambon hela tiden propsar på utevistelse....