JULSAGA del 2

Jag måste få skriva ner, medan jag ännu minns, tänkte han och öppnade dörren till stadens restaurang.
Han bad servitrisen om en jultallrik och en penna och papper!

- En penna kan du få låna, sa den tuggummituggande servitrisen. Föraktet i hennes röst var tydlig och nonchalant slängde hon en filtpenna på bordet.
-Du har väl inga pengar, fortsatte hon, så hur ska du betala för jultallriken du beställer?

Dansbandmusikern tittade upp på henne med stora förväntansfulla ögon.
- Det jag har här, sa han och pekade på sin panna, är värt mycket mer än alla de pengar som finns.
Han tittade vädjande på henne. Det var något i hans blick, som bevekade servitrisen eller om det var julstämningen som fyllde henne.
- Sitt du här och värm dig ett tag, jag ska bjuda dig på en kopp kaffe.

Den gamle spelemannen läppjade tankfullt på på kaffet.
Han vecklade ut en servett. De en gång så flinka fingrarna var inte lika flinka längre.
De nottecken som han plitade ner var inte så lätt att tyda för andra. Han blev allt mer ivrig. Servetten var snart fylld med allehanda notkrumelurer. Han började att skriva på bordskivan Den var snart fylld  med samma ivriga otydliga krumelurer.
Kaffet var snart urdrucket. Då han efter knappa timmen såg ner på bordskivan, spreds ett stort leende över hans ansikte. Detta var vad han drömt om. Hans julmelodi fanns där framför honom. Den fullklottrade bordskivan fyllde hans öron med underbar musik.
I hans leende reflekterades de jublande trumpeteran och sjungande stråkarna. Hans händer klappade ljudligt takten mot bordskivan. Ögonen lyste!
Han tittade sig triumferande omkring. De övriga gästerna kunde se hur hans ögon lyste som Betlehemsstjärnana i den halvdunkla matsalen.
- Detta är den finaste julmelodin som skrivits, sa han med  en av upprymdhet sprucken röst. Kom ihåg det, när ni sjunger den, att ni var med när den skrevs. Hans röst blev allt mer exalterad och högljudd.

Servitrisen kom fram till honom och tittade med förfäran på den fullklottrade bordskivan.
- Men vad har du gjort, skrek hon ut, har du förstört bordskivan, din slarver!
Hon fattade honom under armen och med milt våld föste hon ut honom ur lokalen. Kylan slog emot hans ansikte med kraft. Han vände sig om och såg på servitrisen, som hytte med näven mot honom.

-Ta vara på bordskivan, vädjade han, den är värd många pengar nu!

Servitrisen återvände in i restaurangen. Hon muttrade många föraktfulla ord om alkoholister och uteliggare.Hon fick tag i en trasa. Med bestämda aggressiva rörelser torkade hon bordskivan ren från, fattigmansklottret, som hon sa. Det gick åt nästan en halvflaska rengöringsmedel innan bordskivan var tjänlig, att servera på igen.

Fram på förmiddagen på julafton hittade de den gamle spelmannen i en snödriva. Han kramade en konsumkasse.  De såg på honom och det leende som lyste från hans stela ansikte.
Polismannen , som noterade de faktiska omständigheterna i sitt notisblock, tittade upp på sin kollega och sa:

- Han måste ha sett något mycket vackert, innan ögonen miste allt liv och slocknade!

Julsaga av Hannah från 2003. Del 2

Vi stod alldeles tysta och bara tittade på den lilla pojken, som vilade i min mors famn. Vi förstod inte mycket. Men så mycket förstod vi att vi var utvalda att ta hand om den lilla pojken.Vi tittade på varandra och nickade. Vi skulle ta hand om pojken och göra vad vi kunde för att skydda honom mot elaka tomtenissar.
Far och jag fortsatte att klä granen. Vi sa inget, utan lyssnade till mor som stilla sjöng för den lille. Knackningen på dörren kom så plötsligt och så hårt, att jag i ren rädsla tappade en glaskula på golvet. Vi tittade ut genom fönstret och såg släden. Då förstod vi att det var den elaka tomtenissen, som kommit för att ta den lille pojken. Far pekade på en sockerlåda. Mor la pojken i lådan. Stängde locket och la en fin julduk över. Sedan ställde hon en ljusstake, som prydnad på på duken.
- Nu har jag knackat tre gånger, sa en hög elak röst, varför öppnar ni inte!

Far sköt regeln åt sidan och öppnad dörren. Där stod en kortvuxen tjock man med buskiga ögonbryn, stort stripigt vitt skägg, en trubbig näsa och elaka svarta ögon. Hade det inte varit för de elaka ögonen kunde det varit vilken tomtenisse som helst.
- Var är han?
Han skrek rytande rakt ut. Hans elaka ögon försökte spana in varje liten del av vår stuga,
- Jag såg nog att hon förde honom hit! Jag har farit runt hela dagen i hennes spår. Jag vet att hon förde honom hit.
Jag tittade på hans stora stövlar och förstod vad det var för spår jag sett i skogen, när vi var ute och högg en gran i förmiddags. Vi försökte se oskyldiga ut, men det var nog inte bara jag, som kände den mörka förlamande rädslan. Tomtenissen puttade Far åt sidan och steg oombedd in i vardagsrummet. Han sökte ovarsamt på alla möjliga och omöjliga ställen. Då repade mor mod och sa med någorlunda fast röst:
-Vad gör du i vårt hus, det är ju inte ens julafton. Du kan gå nu, på en gång. Du är inte välkommen hit!

Den elake tomtenissen tittade på mor, han ruskade på huvudet och fortsatte sitt letande. Jag funderade tyst på vad han ville Emmanuel. Vad tänkte han göra med honom. Jag stod stilla och funderade. Mina ögon såg på den halvklädda julgranen. Mina ögon sökte sig mot sockerlådan. Då hörde jag hur ett babyjoller steg från sockerlådans inre. Blodet i mig kändes plötsligt kallt som is. Tomtenissen hade också hört jollret. Han stelnade till och han försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. Hans ögon fokuserade på sockerlådan och med ett triumferande skratt steg han fram mot lådan.
- Jasså, ni trodde ni kunde lura mig!
Jag vågade knappt andas. Tomtenissen slog undan ljusstaken med handen och rev bort den fina julduken. Han lyfte ivrigt upp locket och jublade triumferande, när han såg den lille pojken. Han böjde sig över lådan och sträckte armarna mot pojken.
Då kom ett starkt ljussken från sockerlådan, så att Tomtenissen kastades baklänges och blev liggande på rygg med händerna för ögonen.
- Nej, Nej, Nej...inte nu igen!
Hans skrik var förtvivlat. Med möda reste han sig upp och på korta ben sprang han ut ur stugan. Vi såg honom dra sin släde efter sig och försvinna in i skogen. Honom såg vi aldrig mer!
Vi gick fram till sockerlådan och tittade på vår söta lille pojke. Emmanuel log mot oss ett soligt tandlöst leende. Han såg lycklig ut, som om han var hemma. Det riktigt strålade om honom. Det var nu sent på eftermiddagen och om några dagar är det julafton.
- Det var en av de bästa jularna, sa den gamla berätterskan, jag fick en adoptivbror!
Sedan dess firar vi alltid jul för att Emmanuel kom till oss.

Snöslask och julsnask

Det kan på intet sätt uteslutas, att berättelser är upprepningar av vad man en gång hört och av någon outgrundlig anledning lagrat i hjärnans mest dolda delar. Sen poppar ett ord upp. En händelse nuddar den egna hemisfären.
Så lyfts det man en gång hört fram i dagsljuset och en , som man tror, ny berättelse tar form.
Vallbybloggaren har säkert våldfört sig på någon sådan saga från längesedan, i den lilla julberättelse i två delar, som publiceras här på denna blogg på fredag och lördag, dvs den 23 och 24 december!
Så ni som inte har tillräckligt stökigt i julförberedelser, kan ju läsa denna lilla berättelse !
Fast ni får vänta tills fredag!
Då kan det bli en del julsnask i verbal form!
Ute är det annars mest blask och slask, vilket på intet sätt lockar till utevistelse.
Jag önskar att sambon hade samma härliga inställning till inomhuslevende, men det är att begära för mycket.
Nä, ut ska han, med vallbybloggaren på släptåg. Genom nästan decimeterdjupa slaskpölar går färden.
Hemma går det år ett badlakan, att få sambon någorlunda torr och presentabel för innelevnad.
Knappt har tväråkande skidförsedda personer skurit mållinjen, förrån sambons uppfodrande orala läten, tvingar bloggaren ut på slaskvandring igen!
Hur i all världen ska man få något julstök stökat, när sambon hela tiden propsar på utevistelse....