Det fanns en tid,

då den ljusnande framtid ännu var ett hopp för också för oss högstadieelever. Vallbybloggaren och hans kamrater, Mange, Bosse, Birgitta, Annika och Lena, gick hårt in för att vara "svåra". Svåra kulturellt sett. Vi älskade gå till bibliotekets hörsal och uppleva diktläsning. Diktläsning var kanske att ta i.

Uppläsaren kom in i en mörklagd sal med pannlampa. Han ställde sig och titta på publiken.
Vi satt alla tyst förväntansfulla.
Den pannlampsförsedde poeten teg under en minut. Sedan tog han fram en hammare, som han dolt innanför manchesterkavajen. Han la upp sin hand på det lilla bordet.
Tystnad!
Sakta förde han hammaren i en parabelliknande båge och lät hammaren med ett snärtigt ljud träffa handen.
Nu vidtog en lång tystnad. En tystnad som gränsade till pinsam längd.
Pannlampans sken panorerade över publiken.
Till slut kom det... det förlösande ordet:

AJ!

Vi jublade i hänfördhet över denna verbala existensiella ångest! Eller vad vi nu kunde ha tolkat det som!

Det var i denna anda som vallbybloggaren, Mange , Bosse, Lena, Annika och Birgitta skulle sätta upp en teaterpjäs på en av stadens ungdomsgårdar. Troligen kallades den " ingen ser vad som händer bak trädets stam! " Eller något liknande meningslöst. Vallbybloggaren vill idag inte gärna kännas vid detta teaterstycke, som i ärlighetens namn inte hade mycket till handling eller för den delen dialog heller.  Han vill minnas att det hela gick ut på att få med så många ordvitsar som möjligt, typ:
Nu barkar det åt helvete!
Om du stammar blir du stamanställd!
Det där var kvistigt!
Träd tråden!
I Löv you, en replik som troligen skulle visa på vår internationella solidaritet!
För att skyla över bristen på handling, dialog och annat  för ett teaterstycke nödvändigt innehåll, drog vi ut på pauserna mellan akterna, så långt vi kunde.

Mange och vallbybloggaren vattnade en liten planta i en kruka. De tillförde näring av olika slag. De gav kommentarer till den allt mer otåliga publiken, att de behövde ett träd för handlingen i sista akten.
I varje aktpaus, så byttes den lilla plantan ut och ersattes med en något större. Ihärdigt vattnades den!
Till slut tvingades de i sista akten att korta av denna med hänvisning till att trädåterväxten inte var så god, som de hoppats.
Den gode tidningskrönikören, som var satt bevaka ungdomsgårdarna, konstaterade torrt dagen efter att pauserna utgjorde 80 % av de den fem akter långa föreställningen.
Det behöver väl inte tilläggas, att de fem inte fick fler engagemang!

Snart ska Centrum förändras

Vallbybloggaren mötte den soliga morgonen med ett leende. Solen sände varma strålar genom den tunna jackan.
När han passerade centrum såg han en skylt som förkunnade att huset var tomt och verksamheten flyttats till hotellets baksida.
Vallbybloggaren förstod  att detta måste vara anledningen till att flera trappugångar på Vallby förvandlats till temporära ungdomsgårdar. Det är inte ovanligt att man möter klungor av ungdomar som tagit sin tillflykt till trappuppgångar. Även om de gör sitt bästa att vara tysta och förbli obemärkta, så är det tydligt att de inte ger ordet tystnad och obemärkthet samma betydelse, som de boende.
Måhända är det för långt till hotellets baksida, för de ungdomar som bor på södra Vallby.
Vallbybloggaren vill understryka att de allra allra flesta ungdomar vid påminnande om att trappuppgång inte är en ungdomsgård, accepterat tillsägelsen och förstått.
En anställd på ett av de företag som finns i hotellet och med ingång på baksidan av detta hotell, gav uttryck åt åsikten, att ungdomsgårdens ljudnivå, gjorde det hart när omöjligt att arbeta. Huruvuda deras flytt till centrala Västerås har samband med ljudnivån från ungdomsgårdens temporära lokaler framgick inte!
Nu väntar  vi med spänning, nästan två års väntan, på att nybygget ska ge de framtida hyresgästerna och deras verksamheter ändamålsenliga lokaler!