Resan hem börjar borta. (del 22 )

Saed satt i det lilla rummet innanför fiskståndet.
Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.

Han tittade med avsmak på de förkolnade sardinerna. Inte var detta människoföda. Ge katter det katter tillhör, tänkte Saed, och spanade efter någon katt att ge förkolnade sardiner till. En sak visste han, hans framtida yrkeskarriär skulle definitivt inte handla om fisk.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.

Saed följde med viss tvekan herr Ivanovic ombord på "Jelena" och in det trånga utrymmet bakom styrhytten. Saed noterade att det trots allt var ganska hemtrevligt där. En tavla hängde lite på sned.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!

Resan hem börjar borta. ( Del 21 )

Saed skakade. Han tyckte att varje del av honom skakade. Skelettdelar skallrade mot varandra. Han var förvånad att ingen reagerade på det oväsen han förde. Var det rädsla, nattkylan, ensamheten, som fick honom darra. Han sökte förtvivlat ett svar. Inom honom formulerades tanken att han var övergiven.
- Också min Gud...
- Jasså, det är här du gömmer dig?
Den blida rösten talade på oklanderlig persiska. Saed trodde att nu hade Åke hittat honom. Han kröp ihop ännu mer, ville göra sig än mer osynlig.
Men Åke talade ju inte persiska. Svenska ja. Engelska lite taffligt. Persiska inte alls. Nyfiket tittade Saed upp mot det håll varifrån rösten kommit. hans slutsats var riktig. Det var inte Åke. Framförhonom stod en smärt liten man i tshirt och jeans. Han sträckte vänligt fram sin hand mot Saed.
- Res dig upp min vän! Du är inte ensam.
Saed fattade handen och reste sig upp. Det vill säga resa sig upp skulle han gjort, om han inte glömt bort den trädgren han sökt skydd under. Huvudet kändes som det skulle sprängas i bitar. När han väl kom på fötter snurrade hans värld.
- Se så, det blir ingen omelett om man inte knäcker ägg, sa den smärte mannen med ett varm leende.
- Vem är du?
- Det är inte viktigt vem jag är, sa han, det viktiga är vad jag har för budskap till dig.
- Budskap? Till mig?
Saed var förvirrad. Han trodde att den kraftiga smällen han fått av trädgrenen allvarligt skadat hans verklighetsuppfattning.
- Se, du ska vid utkanten av staden på vägen mot Dubrovnik finna en man som byter olja i sin gamla bil. Du ska fråga honom om skjuts till Dubrovnik. Där ska du uppsöka fiskmarknaden och fråga efter en fiskare som heter Ivanovic. Han vet vilken väg du ska ta!
- Men vadå? Vilken väg? Jag måste hem till Sverige!
- Fiskaren vet vilken väg du ska ta. Ge dig iväg nu. Du har inte lång tid på dig!
Den smärte mannen i jeans och tshirt gav Saed en vänskaplig men kraftfull knuff. Saed var tvungen börja gå, för att inte förlora balansen. Det tog nog en tre fyra meter innan han helt återfått balansen.
Han vände sig om för att fråga mannen om Åke. Men mannen var försvunnen.  Det var som han bara försvunnit i tomma intet.  Saed skakade på huvudet. Det var väl bara att gå då. Det var något välbekannt med mannen. Han letade i sitt minne. Hade han träffat honom tidigare? Var det hans sätt att prata. Dialekten? Ordvalet.

I utkanten av Nis låg ett köpcentrum, med en väl tilltagen parkeringsplats. Det fanns en bil parkerad där. Framför den öppnade motorhuven, stod en man. Han ställde ifrån sig en plastflaska med motorolja. Skruvade på locket till oljepåfyllningen. Han stängde motorhuven. Han tittade förvånat på Saed, som försiktigt närmat sig honom.
- God Kväll, sa saed, ska du åka långt?
- Ja, jag tänkte åka till Dubrovnink. Ska besöka fiskmarknaden där i morgonbitti!
- Kan du låta mig åka med?
- Jag hoppades du skulle fråga. Det är tråkigt köra ensam. Hoppa  in du, så åker vi.
Saed tog plats i förarsätet. Bilens inre luktade fisk. Luktade väldigt mycket fisk. Det var med stort besvär, som han lyckades få passagerardörren att gå i lås.
- Jo, de är lite känsliga dessa gamla bilar. Men du lyckades!
Motorn tände på första försöket.  Saed tänkte att inte var det den trygga gången från de dieselmotorer han fått erfarenhet av de sista dagarna. Nä, här frustade motorn, som den harklat sig under en svår förkylning.
Den gamla bilen tog ett litet skutt innan den bestämde sig för att röra sig framåt.
- Det är kopplingen, sa mannen med hög röst, men det brukar bli bättre när motorn är varm.

Den lilla bensinmotorn frustade besvärat, när de första backarn i bergslandskapet påbörjades. Saed bad tyst att allt skulle gå bra. Inte gick det fort, men det gick framåt uppåt! Natten omslöt dem och billyktorna förmådde kanppt ge upplysning om vart vägen barkade. De samtalade om allt möjligt. Bilägaren sjöng mustiga sånger om ensamma flickor i hembyn. Sådana som troget trånade efter sina älskade män, som utvandrat i hopp om bättre försörjning. Saed var glad att det var mörkt, då han kände rodnaden hetta hans kinder. Det var inte sånger, man sjöng i kapellen, tänkte han.
- Dessa visor får mig att inte somna, sa fiskmånglaren.
- Sjung, sjung för Guds skull, sjung av hjärtat, sa Saed och tittade förfärat ner i bråddjup dalgång.
Du är förlåten för dessa skabrösa visor, tänkte saed, bara du tar mig till Dubrovnik i tid och i säkerhet.
När Saed slog upp ögonen, kände han hur morgonsolen kittlade hans kind. Han nös till. Han såg Adriatiska havet breda ut sig framför honom och snett fram till höger såg han Dubrovnik.
- Du var inte mycket till sällskap, sa bilägaren. Du har ju sovit i flera timmar.
- Jag ber om ursäkt, sa Saed.
De första fiskebåtarna angjorde hamn nästan samtidigt, som Saed och hans chaufför parkerade bilen.
De lämnade bilen och sträckte på leder, som längtade efter att bli uträtade. Saed tyckte det var skönt komma ut i friska luften. Han tänkte för sig själv, så måste Jona ha känt det efter tre dygn i den stora fiskens innanmäte.
- Vet du var en fiskare vid namn Ivanovic håller till?
- Jodå, det är hans båt du ser där.
Han pekade mot en äldre fiskebåt, som trots sin ålder, höll sig väl flytande intill kajkanten.
- Men så här dags är han nog i sitt stånd. Längs in till vänster! Han brukar ha en röd basker på huvudet!
- Då ska jag gå och söka upp honom. Jag får tacka för skjutsen!

Röd basker på huvudet, tänkte Saed, var skulle han annars ha baskern?
Usch här inne luktade det också fisk. En sak vet jag, tänkte Saed, jag ska aldrig arbeta med fisk!
Han fann Ivanovic, iklädd röd basker på huvudet. Han stod och placerade ut olika fiskar på ett stort träbord. Han lutade bessmannen mot väggen och tittade med pliriga ögon på Saed.
- Jasså, det måste var du?
- Det var en man i staden Nis, som sa att jag skulle uppsöka dig. Du ska veta vilken väg jag ska ta!
- Nog vet jag det alltid. Men du får ge dig till tåls. Först måste jag sälja av nattens fångst. Du kan gå in bakom skynket, där finns det te och bröd. Låt dig väl smaka, så gör jag dig snart sällskap.
Saed försvann in bakom skynket. Han hällde upp en stor kopp te. Han la en torkad skinkskiva på brödet.
Detta var en frukost för en ung man som söker sin väg!