Resan hem börjar borta. (Del 23)

- Kasta Loss!
Det tradionsrika utropet bland nyttjare av flytande farkoster fick avsedd effekt på Saed, maskinskötaren Alberto och de två männen, som stod på kajkanten. rep lossades och slängdes med säker hand till den nyblivne gasten Saed och maskinskötaren Alberto. Saed gjorde sitt bästa för att få repen att formas till prydliga cirklar. Han hade sett att andra rep förvarades så. Alberto försvann ner i båtens dunkande inre.
- Nu får vi se om havet är vänliga mot oss i natt, sa herr Ivanovic, när han med säker hand styrde fiskebåten ut ur Dubrovnics hamn.
Saed stod vid aktern och såg ljusen från Dubrovnic bli allt otydligare. Han kände en liten osäkerhet över att befinna sig på en båt. En ny erfarenhet för honom. Havets vågor var näst intill obefintliga och orkade knappt gunga den framåtsträvande båten. Han hörde dieselmotorn trygga dunkande djupt inne i fiskebåtens inre.
- Hur länge dröjer det innan vi når Italien?
- Det tar sin modiga tid, sa herr Ivanovic. Det är ingen kort resa för en sådan här liten båt. Jag hoppas vi ska nå Italien innan solens strålar börja reflekteras i de små svallvågor vi lämnar efter oss.
- Jag känner oro för den italienska kustbevakningen. Kommer inte de att stoppa oss?
- Nja, det verkar som om de mer koncentrerar sig på vattnet söder och sydväst om Italien. Sedan krigen slutade efter kommunismens fall har inte vattnet mellan Italien och Balkan varit högpriorterat.
Saed kände en oro, men lugnades något av herr Ivanovic's trygga röst. Han hoppades att allt nu skulle gå bra och att han imorgon skulle kunna fortsätta sin resa hem.

Han tittade ut över det mörka havet. Här och där guppade gröna och röda lyktor. De dansade över vattnet. Han såg hur båten han själv befann sig på också hade röda och gröna lyktor. Han drog slutsaten att de dansande lyktor han såg var tecken på att de inte var ensamma på havet. Han nickade belåtet åt sin egen slutledningsförmåga.
Albert dök upp ur det inre.
- Dags att sätta på lite te och få oss lite i magen, innan vi vilar för natten.
- Du Alberto, är havet alltid lika lugnt?
- Nej. Att havet är lika lugnt, som när Jesus näpste stormen på Genesarets sjö är ovanligt. Måhända har vi tur i natt.
Saed hoppades att han hade rätt. Han kände av de små båtrörelserna redan nu och kände ingen större lust till någon kraftig kvällsmat.
De höll rakt västlig kurs. Så rak som undervattensströmmarna nu tillät dem.
Allt var lugnt. Båtens dieselmotor dunkade tryggt och stabilt. Vattnets oro var som bortblåst. Allt verkade gå bra. Saed kröp ihop i kojen bakom styrhytten. Båtens jämna gungande rörelser vaggade honom till söms.
- Saed vakna! Vakna!
Saed ryckte till och spärrade upp de sömnklistriga ögonen. Han tittade rakt in herr Ivanovic fårade ansikte. Ett varmt leende och pigga ögonen hälsade honom godmorgon.
- Titta rakt fram över fören! Ser du ljusen?
- Ja, sa Saed!
- Det är Italien! Inte en italiensk kustbevakningsbåt i isyne. En dryg timme till sen kan du sätt fötterna på fast mark igen!
Underbart, tänkte Saed. Han steg ut ur hytten och ställde sig så lång förut som det gick. Den svala, salta vinden smekte hans ansikte. Saed tyckte detta var lika uppfriskande som en varm dusch.
Herr Ivanovic kom fram och gjorde honom sällskap.
- Alberto tar ett kort pass vid rodret. När du väl kommit i land, så kommer vi att vända och åka hem igen. Vi ska hitta våra garn först och vittja dem, innan vi far hem till Dubrovnic.
- Var i Italien kommer vi iland, sa Saed, som hade grunda kunskaper om Italiens geografi.
- Trots att vi försökt åka rakt fram, tror jag strömmarna gör att vi angör Italien mellan städerna Fasano och Brindisi.
- Jaha är det norrut?
- Nej, Nej, det är nästan så lång söderut man komma utan komma söder om Italien. Di ska ta dig till staden Bari, där väntar man på dig. Parkeringsplatsen vid katedralen. En svart bil.
De seglade  norrut längs Italens kust. Strax söder om Fasano fann de en tom brygga. Med säker hand lät herr Ivanovic båtens akter komma så nära, att den nästan krockade med bryggan.. Saed hade skakat de båda männens händer med stor tacksamhet.
 Han tog sin bag i handen och hoppade över till bryggan. Hans fötter hade inte mer än nuddat bryggan, då han hörde hur båtens dieselmotor varvade upp och båten skred majestätiskt iväg bort från Italien.
Han förstod varför brygga var övergiven. Det knakade oroväckande. Bryggan lutade betänkligt. Han skyndade på sina steg och tvingades hoppa över en meterstor lucka, där det inte fanns någon brygga alls. Snart stod han på fast mark. Solen steg i öster. Då visste han. Har man solen i ryggen, när den stiger över horisonten ska man gå till höger för att gå norrut. Han gick sakta längs vägrenen och tänkte på alla de äventyr han varit med om, sedan han tvingades lämna Sverige.
En liten lastbil stannade och en ung man öppnade dörren.
- Vill du åka med?

Saed förstod inte orden, men han förstod nästan vad den unge mannen ville.
- Bari, frågade Saed.
- Si, Si!
Saed hoppade in. Han satte sig tillrätta på passagerarstolen. Med god fart närmade sig fordonet staden Bari. Den unge mannen stannade sin bil vid ett stort torg, där stånd efetr stånd började att resas.
- Katedralen?
Saed använde det ord han hört på båten. Mannen pekade på en byggnad vid torgets norra sida.
- Arrevidici!
Männen skakade hand.
Saed gick mot katedralen. Han var hungrig. En stor svart bil stannade vid hans sida. Bakdörren öppnades och en kvinnlig röst sa på svenska.
- Hoppa in nu, så ska jag skjutsa dig hem!

Resan hem börjar borta. (del 22 )

Saed satt i det lilla rummet innanför fiskståndet.
Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.

Han tittade med avsmak på de förkolnade sardinerna. Inte var detta människoföda. Ge katter det katter tillhör, tänkte Saed, och spanade efter någon katt att ge förkolnade sardiner till. En sak visste han, hans framtida yrkeskarriär skulle definitivt inte handla om fisk.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.

Saed följde med viss tvekan herr Ivanovic ombord på "Jelena" och in det trånga utrymmet bakom styrhytten. Saed noterade att det trots allt var ganska hemtrevligt där. En tavla hängde lite på sned.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!