En helsvensk dag

Lockad av gryningsljus och solsken vågade Vallbybloggaren och luden sambo att lämna den goa sängvärmen för en bevandring och bevattning av Vallbytundran. Trots soluppgång ses inga svenska fanor vaja på för ändamålet resta stänger. Ska man enbart gå efter flaggstängers fanors budskap kunde detta lika gärna vara ICA-dagen. Vi mötte inga perosner denna tidiga morgon. Och absolut ingen av de vi inte mötte bar tecken för att denna dag var speciellt svensk.
Nu är ju i och för sig nationaldagen inte någon gammal tradition, som kraft av generationers firande hämtar styrka.

Vallbybloggaren tänkte tillbaka, drabbad av plötslig nostalgi, på de gator och fotbollsplaner där bvarn han vunnit segrar och försmädliga förluster genomlidit. Då på den tiden hette det inte ens  nationaldag utan "svenska flaggans dag". Alla arbetade på denna dag, i vart fall de som hade arbete och dagen inte inföll på en söndag. Möjligen kallades alla elever ut på planen framför rektorsexpeditionen för att sjunga "Du gamla du fria", men därvidlag sviktar minnet. Det kan ha varit så att denna plötsliga iver att få besjunga den "fjällhöga nord" kunde ha skett i klassrummet på Magnus Stenvbocksskolan i Helsingborg. I så fall var det fröken Karin, som ihärdigt trampande klassrumsorgeln, frörsökte få oss barn att besjunga stället, "där vill jag leva och där vill jag dö".
Minns dock att raden om fjällhöga nord kändes främmande. Anade nog vagt vad fjäll var för något.
På kvällen den sjätte juni begav man sig till Olympia, där viss festivitas gick av stapeln. Kan inte minnas att detta lockade fram någon feststämning hos oss unga pojkar. Ändlösa parader av föreningar, som skulle få mottaga en svensk fana av någon för sakne betydelsefull person.  I det längsta hoppades vi pojkar att det skulle bli någon uppvisning av de få motorcykelpoliser, som körde några varv på kolstybbsbanorna runt fotbollsplanen.  I det fall polisen hade någon uppvisning med sina fyrbenta kollegor, så var kvällen räddad. Minns hur dessa pälsbeklädda poliser snabbt fångade in en väl madrasserad polis, som för tillfället spelade farlig brottsling. Vi jublade, när den välmadrasserade  föll till marken. Det goda hade segrat igen.
Efter flytten från helsingborg under tidigt sextiotal, så kan jag inte påminna mig att jag frivilligt besökt något firande av den "fjällhöga nord" där man enligt Dybeck så gärna vill leva och dö. Tror heller inte att jag var arbetsför, när man beslutade att sjättejuni inte längre skulle vara svenska flaggans dag uten nationaldag och arbetsbefriad.
Egentligen var väl detta en björntjänst åt svenskarna. Nu funderar vi mer på varför vi inte kan fira denna dag lika bra som nörrmän firar sin sjuttondemaj.
Vi kom hem till trevna stugan efter en fanbefriad morgon.
Kaffemaskinenen bryggde kaffe av bönor som växt på någon bergssluttning i Colombia. På det italieninspirerade brödet  lades skinka från Danmark och ost från Holland. Apelsiner från Spanien pressades till morgonens vitaminkick. Morgonens promenadstass byttes till dagkläder, där jag kunde konstatera att jeansen var från Kina och tshirten producerad i Bangladesh. Skorna var gjorda på någon fabrik i Indonesien.
-Ja, tänkte Vallbybloggaren, en sån här dag ska man i alla fall klä sig svenskt.
Förbereder lunchen denna nationaldag. Observerar att den färdiglagade potatisgratängen är gjord i Holland. Ryggbiffen köpte jag billigt, men hade ingen tanke på att den kom från Irland. Potatisgratängen är inte mycket att göra åt, men biffen den ska jag banka både gul och blå!
- Ja du , sa sambon och vifta på svansen. Det är inte lätt vara svensk idag inte, till och med din sambo har sina rötter från bergen mellan Spanien och Frankrike.
Tog fram en svensk öl, som var bryggt av ett danskt bryggeri!
Under eftermiddagen ska jag njuta av något amerikanskt dokumentärprogram på teve.
Det är inte lätt vara svensk. Frågan är väl om det egentligen är önskvärt!
Minns att barnen en gång sjöng "jorden är vårt hem, vi är en massa människor, som alla tycker om varann" eller något liknande.
Nä, det blir inget firande på Djäkneberget i kväll!
De har ju ingen uppvisning av fyrbenta poliser, som snabbt och effektivt fångar madrasserade farliga brottslingar!
Nu ska jag ha en kaffe från Colombia!

Resan hem börjar borta. (del 24)

Saed satt djupt tillbakalutad i den stora svarta bilens generösa baksäte. Han såg det italienska landskapet hastigt ändras allt eftersom de for norrut. Han sneglade på den kvinnliga chauffören. Hon var inte ung. det gråa håret sken som en gloria de gånger morgonsolen letade sig in i bilen. Han kände igen profilen. Det var samma kvinna, som räddad honom och Mohammod från de gapiga aggresiva ungdomarna i Arboga. Han funderade mycket på hur detta hängde ihop. Hur kunde hon, som fanns tillhands i Arboga, nu plötsligen finnas i södra Italien. Hur kunde hon veta att Saed skulle befinna sig utanför katedralen i Bari just den morgon, då han faktiskt var där.
Som om hon läst hans tankar, tittade hon på honom i backspegeln. De vänliga, men intensiva, ögonen fångade honom.
- Det är mycket du ännu inte förstår, sa hon. Att vandra på den vägen är ingen dans på rosor. Du kommer att möta mycket, som du inte förstår. Du kommer att till tvivlets gräns undra över hur Guds hand kunnat leda dig hit eller dit.
- Där har jag befunnit mig många gånger, sedan jag beslutade mig för att bli en kristen.
- Vi vet, sa hon, vi har följt din väg. Vi har funnits där, när du haft det svårt.
- Vadå? Vilka vi?
- Det är inte tid för dig att veta det ännu. Det finns dimensioner i tillvaron, som du ännu ine känner. Det finns personer som fritt kan röra sig mellan dessa olika dimensioner!
- Vad är det för personer?
- I sinom tid ska du få veta.
- Pratar du om änglar?
- Nja, änglar ger nog fel associationer.
Saed tänkte på vad hon sagt. Han kände sig inte lite så förvirrad.
- I kväll ska vi övernatta utanför Assisi. En svensk förening driver där ett gästhem. Vi ska få bo där i natt. I morgon fortsätter vi vår färd. Då kommer ytterligare en passagerare att ansluta sig till oss. Jag tror att det är en ung man, som du känner igen.
- Stopp nu! Jag vill inte släppa det där med änglar! Vill inte släppa det där med olika dimenssioner!.
- Du ska få dina svar , när tiden är mogen! Det räcker att du nu kan vila i att allt det som du varit med om har varit och är en planerad väg för för dig. För att du ska utrustas för din framtida uppgift. Du rycktes bort från ett sammanhang, där du höll på att bli en församlings alibi, för att inte rikta sin omsorg, sin tjänst till de som fanns utanför församlingen.
Saed förtsatte att tänka på vad hon sagt. Var detta den väg han skulle gå, få församlingen förstår att nå ut, inte bara glädjas över de som kommer till församlingen.
- Sedan måste du få tid och vägledning att utveckla och lära dig lita på den gåva Herren planterat i dig!
- Gåva?
- Ja tänk tillbaka, hur många gånger har det hänt att människor du bett för har blivit av med sina kroppsliga eller mentala smärtor.
- hmmm! Det har faktiskt hänt ett par gånger under den tid jag rest från Iran till Kroatien.
- Du har gåvan att förmedla Guds Andes läkande kraft! Du måste växa i den gåvan. Kom ihåg att du aldrig kan läka någon, det är Guds
Ande som läker.
Bilen svängde tvärt in på en liten väg, som ledde upp i de umbriska höjderna. Gruset sprutade under bilhjulens försök att få fäste. Den kraftiga motorn morrade, när bilen rätade upp sig och kunde fortsätta sin färd på vägen!
Det var strax före solnedgången som de svängde  in framför den smutsgrå trevåningsbyggnaden strax nedanför Assisi.
Saed steg ur bilen. Han tittade upp mot berget där Assisi låg. Den stora kyrkan belystes av många strålkastare.Längst ut på bergsplatån låg katedralen, som en glänsande glaserad bakelse.
Han ryktes bort ur sin betraktelse, när en ung man hälsade dem.
- Välkomna till Föreningen Franciskus retreatgård.
Saed tittade förundrad på den unge mannen. Han var övertygad om att det var samme man, som han sett gå in på cafét i Ankara. Han var helt säker på att det var samme man, som han talat med, när han gömde sig i Dubrovnic.
- Tack, det är gott att se dig igen, sa hans kvinnliga reskamrat.
- Saed, detta är Raffo. Han ska följa med oss på resan till Sverige!
- Kom nu, sa Raffo, så går vi in, systrarna har förberett en kvällsvard.
Maten var vällagad och Saed njöt av bordets gåvor. Till sin förvåning såg han, att hans reskamrater inte tackade nej till det vin, som bjöds som måltidsdryck. Detta skakade honom. Såväl hans muslimska uppfostran, som de kostråd han fått av sin kristne vägledare i Sverige hade inpräntat det olämpliga i att dricka alkohol.
- Hur kommer det sig att ni dricker alkohol. Jag trodde att det räknades som något en kristen skulle välja bort?
De två skrattade  snällt.
- Dricker du dig drucken av vin eller andra drycker  öpnnar du för destruktiv påverkan. Ett glas till vin till maten gör bara gott för magen. Det minns jag att Paulus sa till oss, när vi först diskuterade detta.
- Har ni diskuterat dett med Paulus? Han har ju inte funnits på 2000 år!
- Förlåt, nu har vi förvillat dig! Du ska snart få veta allt!
Försiktigt tackade Saed nej till vin och drack bara det vatten som bjöds!
Trots frånvaron av intagna rusdrycker snurrade det rejält i Saeds huvud, när han låg på sitt rum och försökte somna.

Resan hem börjar borta. (Del 23)

- Kasta Loss!
Det tradionsrika utropet bland nyttjare av flytande farkoster fick avsedd effekt på Saed, maskinskötaren Alberto och de två männen, som stod på kajkanten. rep lossades och slängdes med säker hand till den nyblivne gasten Saed och maskinskötaren Alberto. Saed gjorde sitt bästa för att få repen att formas till prydliga cirklar. Han hade sett att andra rep förvarades så. Alberto försvann ner i båtens dunkande inre.
- Nu får vi se om havet är vänliga mot oss i natt, sa herr Ivanovic, när han med säker hand styrde fiskebåten ut ur Dubrovnics hamn.
Saed stod vid aktern och såg ljusen från Dubrovnic bli allt otydligare. Han kände en liten osäkerhet över att befinna sig på en båt. En ny erfarenhet för honom. Havets vågor var näst intill obefintliga och orkade knappt gunga den framåtsträvande båten. Han hörde dieselmotorn trygga dunkande djupt inne i fiskebåtens inre.
- Hur länge dröjer det innan vi når Italien?
- Det tar sin modiga tid, sa herr Ivanovic. Det är ingen kort resa för en sådan här liten båt. Jag hoppas vi ska nå Italien innan solens strålar börja reflekteras i de små svallvågor vi lämnar efter oss.
- Jag känner oro för den italienska kustbevakningen. Kommer inte de att stoppa oss?
- Nja, det verkar som om de mer koncentrerar sig på vattnet söder och sydväst om Italien. Sedan krigen slutade efter kommunismens fall har inte vattnet mellan Italien och Balkan varit högpriorterat.
Saed kände en oro, men lugnades något av herr Ivanovic's trygga röst. Han hoppades att allt nu skulle gå bra och att han imorgon skulle kunna fortsätta sin resa hem.

Han tittade ut över det mörka havet. Här och där guppade gröna och röda lyktor. De dansade över vattnet. Han såg hur båten han själv befann sig på också hade röda och gröna lyktor. Han drog slutsaten att de dansande lyktor han såg var tecken på att de inte var ensamma på havet. Han nickade belåtet åt sin egen slutledningsförmåga.
Albert dök upp ur det inre.
- Dags att sätta på lite te och få oss lite i magen, innan vi vilar för natten.
- Du Alberto, är havet alltid lika lugnt?
- Nej. Att havet är lika lugnt, som när Jesus näpste stormen på Genesarets sjö är ovanligt. Måhända har vi tur i natt.
Saed hoppades att han hade rätt. Han kände av de små båtrörelserna redan nu och kände ingen större lust till någon kraftig kvällsmat.
De höll rakt västlig kurs. Så rak som undervattensströmmarna nu tillät dem.
Allt var lugnt. Båtens dieselmotor dunkade tryggt och stabilt. Vattnets oro var som bortblåst. Allt verkade gå bra. Saed kröp ihop i kojen bakom styrhytten. Båtens jämna gungande rörelser vaggade honom till söms.
- Saed vakna! Vakna!
Saed ryckte till och spärrade upp de sömnklistriga ögonen. Han tittade rakt in herr Ivanovic fårade ansikte. Ett varmt leende och pigga ögonen hälsade honom godmorgon.
- Titta rakt fram över fören! Ser du ljusen?
- Ja, sa Saed!
- Det är Italien! Inte en italiensk kustbevakningsbåt i isyne. En dryg timme till sen kan du sätt fötterna på fast mark igen!
Underbart, tänkte Saed. Han steg ut ur hytten och ställde sig så lång förut som det gick. Den svala, salta vinden smekte hans ansikte. Saed tyckte detta var lika uppfriskande som en varm dusch.
Herr Ivanovic kom fram och gjorde honom sällskap.
- Alberto tar ett kort pass vid rodret. När du väl kommit i land, så kommer vi att vända och åka hem igen. Vi ska hitta våra garn först och vittja dem, innan vi far hem till Dubrovnic.
- Var i Italien kommer vi iland, sa Saed, som hade grunda kunskaper om Italiens geografi.
- Trots att vi försökt åka rakt fram, tror jag strömmarna gör att vi angör Italien mellan städerna Fasano och Brindisi.
- Jaha är det norrut?
- Nej, Nej, det är nästan så lång söderut man komma utan komma söder om Italien. Di ska ta dig till staden Bari, där väntar man på dig. Parkeringsplatsen vid katedralen. En svart bil.
De seglade  norrut längs Italens kust. Strax söder om Fasano fann de en tom brygga. Med säker hand lät herr Ivanovic båtens akter komma så nära, att den nästan krockade med bryggan.. Saed hade skakat de båda männens händer med stor tacksamhet.
 Han tog sin bag i handen och hoppade över till bryggan. Hans fötter hade inte mer än nuddat bryggan, då han hörde hur båtens dieselmotor varvade upp och båten skred majestätiskt iväg bort från Italien.
Han förstod varför brygga var övergiven. Det knakade oroväckande. Bryggan lutade betänkligt. Han skyndade på sina steg och tvingades hoppa över en meterstor lucka, där det inte fanns någon brygga alls. Snart stod han på fast mark. Solen steg i öster. Då visste han. Har man solen i ryggen, när den stiger över horisonten ska man gå till höger för att gå norrut. Han gick sakta längs vägrenen och tänkte på alla de äventyr han varit med om, sedan han tvingades lämna Sverige.
En liten lastbil stannade och en ung man öppnade dörren.
- Vill du åka med?

Saed förstod inte orden, men han förstod nästan vad den unge mannen ville.
- Bari, frågade Saed.
- Si, Si!
Saed hoppade in. Han satte sig tillrätta på passagerarstolen. Med god fart närmade sig fordonet staden Bari. Den unge mannen stannade sin bil vid ett stort torg, där stånd efetr stånd började att resas.
- Katedralen?
Saed använde det ord han hört på båten. Mannen pekade på en byggnad vid torgets norra sida.
- Arrevidici!
Männen skakade hand.
Saed gick mot katedralen. Han var hungrig. En stor svart bil stannade vid hans sida. Bakdörren öppnades och en kvinnlig röst sa på svenska.
- Hoppa in nu, så ska jag skjutsa dig hem!

Resan hem börjar borta. (del 22 )

Saed satt i det lilla rummet innanför fiskståndet.
Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.

Han tittade med avsmak på de förkolnade sardinerna. Inte var detta människoföda. Ge katter det katter tillhör, tänkte Saed, och spanade efter någon katt att ge förkolnade sardiner till. En sak visste han, hans framtida yrkeskarriär skulle definitivt inte handla om fisk.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.

Saed följde med viss tvekan herr Ivanovic ombord på "Jelena" och in det trånga utrymmet bakom styrhytten. Saed noterade att det trots allt var ganska hemtrevligt där. En tavla hängde lite på sned.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!

Med ålderns rätt

Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han  tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.

- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.

Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.

- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?

Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.

- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.

- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?

- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.
Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år!  Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!