Vit hund försvinner lätt i snöoväder

Kyliga snörika dagar ger ingen kraft till att kombinera ord till meningar och berättelser.
Snöplogarnas bullrande morgonaktiviteter förhindrar kvarstannande i sängvärmen.
Inget väder, som har någon som helst likhet med vädret på Hawaii.
Stretande i motvind, vassa snokörn blästrar anletet.
Vallbytundran är insvept i blåsigt snöoväder.
Kommentarer mellan mötande människor begränsas till frusna "Hej" eller sällan förekommande uttryck "Usch, vilket väder".  Efter frusna kommentarer rusar stelfrusna in i värmande hem och stugor!
Vallbybloggaren försätter streta i motvinden. Han har ju vissa förpliktelser mot kissnödig sambo. I jämnhöjd med kedjehusen på Norra Vallby får det dock vara nog. Vi vänder ryggen mot isande nordan och varje steg för oss närmare nybryggt Zoegas Intenzo och pepparkakor med grönmögelost!
Någon belöning ska man väl få....

Känner hur kopplet sträcks i sina fulla åtta meter. Sambon har med välbehag rusat in i snöigt buskage på jakt efter underbar dofts upphov.
Det är vid sådana här tillfällen man drar sig till minnes en av Hans Alfressons Lindemän, han som hitta en tax under ett skåp.
- Om man vill ha fram hela hunden är det bara att hala och dra!
Vallby bloggaren tar detta ad notam och halar och drar.
Tur att det finns koppel, för det är inte lätt hitta en en vit hund i snöyran.


Om sider ät vi återförenade och hela ekipaget kan med nordan i ryggen tämligen ofrysta finna vägen hem till trevna stugan.

Önskan om renhet ett felsteg

På intet sätt var morgonen olik andra dagars början. Sambon tycker fortfarande att alltför tidiga morgnar är den tid då en första dräneringspromenad bör äga rum.
En sådan genomfördes med all nödvändig vakenhet. Man promenera sambon halvsovande, mer är inte nödvändigt arla om morgonen.
Hemkomsten till trevna stugan var helt odramatisk. Zoegas Intenzo doftade gott från köket. Smörgås bereddes och ett glas juice fylldes. Gratistidningen slölästes och befintligt Suduko löstes. Vallbybloggaren vägrar dock insända lösning på problem, som kan lösas via besök på Sudukowebsidor. Det är resan som är mödan värd, citerar han i tanken en känd dikt!
Intagandet av dagens första måltid fyllde livsandarna kropp, tanke och själ. Visserligen gjorde en lättare septemberförkylning morgonen mindre njutningsfull.
Sambon behagfullt utsträckt och njutande tuggande en så kallad  Dental Stick!
In i badrummet med hurtig längtan efter att få begjutas av spridda vattenstrålar.

Plötsligt utan någon som helst förvarning, gör vallbybloggaren en osannolik gymnastisk luftfärd i duschlokaliteten. För ett ögonblick upplevs ett totalt vertigo. Höger fot  är hastigt och mindre lustigt på samma höjdnivå som anletet. Två armar flaxar vilt i sitt sökande efter någon form av balans. En annan tentakel söker förtvivlat efter stadigt fundament.
Efter vad som tycktes vara en evighet återfinns vallbybloggaren flitigt imiterande en badrumsmatta. Någon sticker honom i sidan med en rostig förskärare. Med minnen från fornstora dar, då lekamen, om än ej så ärofullt, men med  begränsad vighet och mer lustigt än snabbt förflyttade sig på olika sportarenor, känner han igen vad en lättare mjukdelsskada är.
Dubbelvikt av smärta förpassar han sig med gutturala smärtutrop till tevesoffan. Sambon rusar fram i hopp om att vallbybloggaren funnit en ny lek.
Nu är så inte fallet och med huvudet på sned uttrycker sambons ögon en viss sympati , som snabbt övergår i totalt ointresse.
Varje vridning av överkroppen sänder smärta genom kroppen. Varje liten septemberhosta utlöser höga aj-skrik.
Efter ett tag så känner han den molande  värken i  magmuskler. Under en längre tidsperiod prövar han olika sitt- och liggställningar, som förhoppningsvis begränsar smärtan.
Trevligare och mer nyttig morgongymnastik kan utföras!
Men tappar man fotfästet arla om morgonen, så får man inse sina begränsningar ....