Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!

Resan hem börjar borta. (del 16)

Det var med visst besvär, som Saed lyckades sitt upp på hästen. Nog kunde han ana ett roat leende hos den storväxte mannen, som såg hur han försökte finna en bekväm position.Han försökte minnas de råd han en gång fått. Råd han fått på den första och enda ridlektionen han deltagit i. Men det är inte lätt att minnas, när alla krafter går åt till att finna hästens rytm. De red iväg på en smal stig som tycktes leda rakt upp i himlen. Han beundrade hästrnas förmåga att finna fotfäste bland gropar och rullstenar. Han vände sig om och såg den lilla gården försvinna. Han drog sig till minnes att han aldrig sett, vem som verkligen bodde där.
Natten innehåller många fler ljud än dagen. Mörkret har andra ljud än ljuset. Det var så mänga ljud han inte kände. Ljud som oroade, som skrämde. Det fanns också ljud som sövde. Monotona ljud från något nattaktivt djur. Från hans guide hördes dock inga ljud. Han red tyst och rakryggad två meter framför Saed. Hans häst följde hästen framför.
Saed tittade till höger. Långt därborta syntes ljusen från en liten by. Nog längtade han till värmen och tryggheten, som han anade människorna i den där byn upplevde. Ritten gav inga längre stunder för drömmar. Det gällde vara beredd och motverka rörelser, då hästen väjde för något hinder på stigen.
Plötsligt stannade hans guide. Hans häst nästan rammade guidens häst. Guiden höjde sin hand och gav ifrån sig ett hyssjande väsande. De stod alldeles stilla. Det hördes gevärsskott en bit därifrån. Saed kände rädslan. Vad skulle hända nu. De stod stilla och lyssnade länge.
Guiden viftade till med handen. Turen fortsatte längre upp i bergen. Saed kände den råa nattkylan och ångrade att han inte tagit på sig en tröja till.
De hade säkert ridit i flera timmar. Plötsligt framför dem öppnades en öppen platå. Guiden red fram och stannade vid ett litet vattendrag. Saed följde efter. De steg av hästarna. Under tystnad åt de bröd och skar tunna skivor från den lilla kebabstock, som guiden hade med sig.
- Vi får stanna här tills gryningen, sa guiden, den turkiska gränsen ligger bara en kilometer bort.
- Kan vi rida hela vägen?
- Nej, när gryningen kommer måste du gå till fots. Jag ska peka ut riktningen.
- Va, ska du inte följa med hela vägen?
- Nej jag måste återvända hem med hästarna.
Saed kände fruktan övermanna honom. Han undrade hur han skulle klara det. Vilka faror skulle han nu tvingas möta ensam.
- Försök sova lite, sa guiden, jag vakar och vaktar!
Saed la sig ner på den nattfuktiga marken. Han hörde hästarna med lust dricka från det lilla vattendraget, som sakta rann bort från sluttningen. Han trodde inte han sovit, när guiden ruskade honom lätt.
- Du får vakna nu!

- Ser du de tre männen som väntar därborta?
Saed gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut över platån. Han såg lång borta tre män, som tycktes upptagna av att diskutera något.
- Det är de du ska följa. Du får inte komma nära dem. Följ efter på hundra meters avstånd.
- Jaha! Så våra vägar skiljs här?
- Våra vägar skiljs här. Du ska följa männen tills du ser staden Van. Den uppåtgående solen ska du försöka ha på din högra sida! Önskar du ska finna den plats du söker och det gör du, insch'allah!

Saed skakade mannens hand. Han tyckte att mannens handskakning var kraftig och fylld med välgångsönskningar.
Saed började gå, det kändes ovant. Ryggslutet värkte. Han vände sig om och såg ryggen på guiden som försvann i fjärran med de två hästarna. Männen vinkade till honom, som de menade att han skulle skynda på sina steg.
Han följde de tre männen på avstånd. Platån övergick snart i mer bergig terräng. Stigen de använde doldes av höga berg. Han förstod att hade man inte kommit in rätt där på platån, skulle han aldrig ha funnit den. De kom snart fram till punkt sär det började gå utför. En av männen började gå mot honom. Han stannade framför honom. Saed kände rädsla, när mannen stack handen innanför jackan.
Han såg inte värst trevlig ut, tänkte Saed. Orakad, tovoigt hår och en mörk stickande blick.
- Vi är i Turkiet nu. Här, sa han och räckte Saed ett smutsigt kuvert, är en tågbiljett till Ankara. Runt den klippa du ser där borta kommer du att se Van. Lycka till!
De två andra männen, som nu också kommit fram nickade hälsande till honom. De försvann rakt söderut. Nu var Saed ensam.

Han fortsatte sin vandring och se, där var staden Van. Han gick nerför bergssluttningen och anslöt till övriga fotgängare, som var på väg mot Van.

Han fann järnvägsstationen. Där var ett liv. Försäljare sålde drycker, frukter, piroger. Bärare skrek stridande om vem som skulle få nästa kund. Ett tåg kom in på stationen. Han frågade en järnvägsanställd om det var tåget till Ankara. Visserligen hade han bara sagt Ankara. Mannen hade nickat och pekat på det nyinkomna tåget. Saed steg in i tåget och fann en plats i tredjeklasskupén. Han kröp ihop ett hörn och försökte synas så lite som möjligt.
Under buller  öppnades dörren till tredjeklassvagnen. En storväxt man trängde sig fram mellan övriga passagerare. Han stannade tre meter från platsen där Saed satt. Han tittade sig omkring, som om han letade efter något eller någon. Han tittade noga åt Saeds håll. Sen skakade han på huvudet.
Saed som för en kort sekund mött hans blick, kände igen honom.
 Det var Ali, som övervakat hans spöstraff i Teheran.