Resan hem börjar borta. ( del 20 )

Saed undrade hur mycket sömnbehov man kan lagra. Han mindes inte mycket av resan i det lilla krypinnet bakom förarhytten. När han lyckats orientera sig och förstått var han var, så kände han sig både hungrig och törstig. Han hörde männe prata med varandra. De pratade svenska med varandra. De diskuterade färdvägen. Svenske Åke ville ta vägen genom Rumänien, för att snabbt komma in i Ungern och innanför EU. Hans turkske kollega tyckte däremot att det vore bättre att köra över balkanländerna för att via Italien ta isg in i Tyskland och de snabba motorvägarna där. Åke hade protesterat, då den vägen var miondre säker. Det fanns, menade han, beväpnade grupper i bergen, som gärna skulle lägga beslag på en långtradare.
Saed följde deras diskussion med visst intresse, även om hans intresse var större då det gällde långtradarens lager av te och mat.
Han knackade på väggen. En liten lucka öppnades och Åkes runda glada ansikte fyllde luckan.
- Hur har du det? Är det skumpigt?
Saed förstod inte ordet skumpigt.
- Tack det går bra, men jag är törstig och hungrig.
- Vi ska snart stanna. Vi måste bara ta oss igenom Istanbul först. Sedan ska vi stanna byta förare och du ska få något att äta. Ta den här apelsinen så länge.
En muskulös arm sträckte sig in i det trånga utrymmet. Saed tog apelsinen och började skala den. Han sög begärligt i sig saften och tuggade länge på varje klyfta.
- När vi väl kommer in i Bulgarien, så kan du komma och sitta här framme.
Saed väntade tålmodigt.

Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade suttit i det tränga utrymmet. Plötsligt stannade långtradaren. Saed kände hur den svängde av vägen. Han hörde ridån dras undan och väggen fälldes upp. Saed fick hjälp av Åke att ta sig ur den stora bilen. Han häpnade. Han stirrade ut över ett hav. Lång där borta kunde han skönja Istanbul.
- Det här är Marmarasjön, förklarade Åke. Kom och sätt dig här på filten, så ska du få lite frukost.
- Va är det morgon?
- Ja det var i går eftermiddag vi lämnade Ankara. Vi har kört nonstop.
Saed njöt av utsikten. Han drack med lust det söta teet och kalasade på kryddad korv, tomater och bröd. Åke bjöd honom en cigarett, men han tackade nej. Den storväxte turken sa inte så mycket, men det fanns en sorgsenhet i hans ansikte.
- Det känns alltid, när jag lämnar Turkiet, sa han.
De njöt av att se solen stiga upp över den avlägsna siluetten av Istanbul. De beundrade den storslagna utsikten över Marmarasjön.
Åke berättade att de valt att köra genom Serbien och därefter direkt till Ungern. Det blev färr gränspasseringar på det sättet.
- Vänta bara tills du ser de mäktiga vyerna, när vi kommer att passera mellan Suvabergen och Starabergen. Om allt går bra blir det sent i eftermiddag någon gång.
De packade ihop sina saker. Troget startade Mantradarens motor. Den store turken la sig att sova i utrymmet bakom förarhytten. Saed satt framme hos Åke, när de påbörjade resan mot den bulgariska gränsen. Saed tyckte att det var trevligt att kunna följa resan med ögonen. Gränspasseringen in till Bulgarien gick smärtfritt. Pass polisen och tullen, undersökte bara pliktskyldigast att lastutrymmet var låst och plomberat. Den stora vägen i Bulgarien var bättre. Det gick att köra fortare.
Strax norr om Plovdiv stannade de. De gick in på en taverna och åt en god lunch. Efter lunchen bytte de förare igen. Åke kröp in i det dolda utrymmet och uppmanade Saed att följa efter.
-Kom, sa Åke, det kan vara polispatruller på denna vägen.
Saed kröp förvånat in i utrymmet.
Manbilen började åter sin färd mot nordväst. Strax söder om Sofia ropade den store turken till.
- Poliskontroll!
Lufttrycksbromsarna väste när han bromsade bilen.
Saed hörde hur det fördes ett samtal. Tydligen efter vad han förstod på den turkiska förarens  kommentarer, så sökte polisen en långtradare, som transporterade någon form av smuggelgods.
Han kände hur Åkes hand smekte insidan av hans lår och hur han tryckte sitt underliv mot Saeds bak. Han vågade inte protestera. Han kunde inte undgå upphetsningen. Tårar fyllde hans ögon när Pke fullbordade sin skamliga handling.
Åke klättrade ut ur  utrymmet.
Polismannen tittade förvånat på den uppdykande svensken.
- Jag låg och sov, sa Åke på engelska, det är snart dags för min tur att köra. Svenskarna väntar på sina kräftor.
- Usch, sa polisen på knagglig engelska, hur kan ni äta dessa odjur. Kör på nu, vi har fler bilar bakom er.
Resan fortsatte utan bekymmer. I sit tutrymme låg Saed och grät. Han kände sig smutsig och förnedrad.
Gränsen mot Serbien var för tillfället obevakad. Den stora Manlastbilen for med god fart in i Serbien.
De passerade staden Pirot och var på väg för övernattning i Nis. Den stora dieselmotorn lät ansträngd då de hela tiden körde uppåt.

Då small det!
- Helvete, skrek den storväxte turken,  landsvägspirater!
- Kör, ropade Åke, stanna inte kör!
Den storväxte tryckte gasen i botten. Man dieseln mullrade. Turboaggregaten arbetade för högvarv. Bilen krängde häftigt. Saed för runt i det lilla utrymmet. Det hördes flera gevärsskott. Saed hörde också automateld. En kula landade  i det lilla utrymmet. Saed kunde se ut genom kulhålet.
Bilen stannade utanför ett motell strax söder om staden Nis.
- Vi ska stanna här i natt!
- Hör upp, var för svarar du inte.
Åke knuffade på den storväxte turken, som satte bakom ratten. Knuffen fick mannens huvud att ramla framåt.
- Tusan, skrek Åke. Vakna till nu!
Han slog till mannen med handflatan över kinden. Mannen reagerade inte.
- Hjälp mig att bära ut honom. Vi får gömma honom bakom huset där.
Åke pekade på ett litet stenhus precis i kanten av en skogsdunge. De släpade och drog den tunge storväxte mannen ut ur förarhytten.
- Stanna! Stå stilla! Händerna bakom huvudet!
Den skarpa rösten följdes av ett intensivt ljussken från en strålkastare. En serbisk polisman kom fram till dem. Åke förklarade vad som hänt. Hur de ville bara in sin kamrat på motellrummet, för att vårda honom.
- Det har ni inte mycket för, sa polisen, han är ju död.
Det blev flera timmars förhör den kvällen. När de äntligen släpptes iväg från polisstationen var klockan efter midnatt.
- Du, sa Åke, då är det bara vi två kvar. Jag ska gå in och hämta nycklarna till vårt rum, så får vi ha en skön stund tillsammans.
Saed, som av någon anledning hela tiden burit sin bag i handen. Såg Åke försvinna in i motelreceptionen. När han försvunnit, började Saed springa. Han sprang så fort hans ben bar honom in mot Nis centrum. Han gömde sig bakom några buskar i en park.
- Aldrig, tänkte han, att jag är ensam med den äckliga mannen!

Resan hem börjar borta. (del 19 )

Det var tredje dagen i Ankara. Hettan var nästan omöjlig att utstå. Saed hade öppnat det lilla fönstret i det rum han tillbringade mesta tiden i. Det gjorde ingen större skillnad. Han satt på sängen i bara underbyxorna.
Han kände sig mycket bättre, starkare. Han hade fått sova ut. Han hade fått mat och dryck. Det var ingen strid ström av besökare till hans rum. Han kände sig lite ensam, isolerad. Han hade läst mycket i bibeln. Han hade funderat. Han hade knäböjt vid sin säng och bett mycket.
Det kanackade på dörren. Utan att invänta Saeds svar så steg en kvinna in i rummet, med en liten pojke i famnen.
- Jag har fått en vision att besöka dig. Jag känner inte dig. Du kan hjälpa mig.
Saed tittade frågande på kvinnan.
- Hjälpa dig?
Kvinnan pekade på den lilla pojken.
- Han har i flera dagar lidit av magsmärtor och högfeber. Jag vill att du ska be till Jesus för honom.
Saed tittade ännu mer konfunderad på kvinnan och pojken. Vad i allvärlden är detta, tänkte han. Jag har inga sådana kunskaper.
Samtidigit föddes inom honom tanken, att det inte var han som skulle göra något, som byggde på hans kunskap. Han mindes plötsligt sin medfånge i Teheran, som sluppit sin huvudvärk, när Saed bad för honom.
- I min vision, sa kvinnan, fick jag klart för mig att det var till dig jag skulle gå.
Kvinnan la den lille pojken på sängen. Hon knäböjde vid sängen och knäppte sina händer. Hon tittade uppmanande på Saed.
Saed suckade tungt. Han kände tveksamhet. Efter en stund kände han en inre ro, en stark tilltro till Jesus läkande kraft fyllde honom. Han knäböjde vid sidan av kvinnan. Han la sin ena hand på pojkens huvud och den andra på hans mage.
- I Jesu namn.
Han bad sedan tyst. Han kände värmen som började djupt inne i honom och strömmade ut i hans armar och händer. Han hörde kvinnan tala ord som han inte förstod. Han fokuserade på pojken. Hans inre fylldes med en kraft han aldrig känt förut. Hans händer vibrerade.
- Jag har bett till Gud i Jesu namn. Om det är Guds vilja kommer din son att bli frisk.
Pojken tittade på dem med pigga ögon. Han log ett varmt nästan tandlöst leende. Kvinnan omfamnade sin son, tårar rann utför hennes kinder.
- Han har ingen feber längre, sa hon  och skrattade högt.
Saed var fortfarande förundrad över vad som skett. Kvinnan tackade Saed och lämnade Saed ensam.
Saed satt tyst och tackade Gud för att han fått vara ett redskap för Guds läkande kraft.
Herr Dari stormade in i rummet. Han var upprörd.
- Du kan inte stanna här längre. Vi måste få iväg dig. Kvinnan, som nyss var här har berättat vad som hänt för sina väninnor och nu står det minst tjugo personer här utanför och vill träffa dig.
- Jag har ingen önskan om att ställa till förtret för dig, Herr Dari.
- Det hotar hela vår verksamhet att hjälpa personer som flytt från Iran om det blir för mycket uppmärksamhet. Ditt pass med utresevisum och stämplat både utresa från Iran och inresa i Turkiet är färdigt. Packa dina saker, så ska vi ge oss iväg.
Han försvann lika fort som han stormat in.
Saed hade fått en liten bag, där han la den extratröja och beiga chinos han fått av herr Dari. Han räknade pengarna i den magväskan.
1550 amerikanska dollar.
Herr Dari kom tillbaka. Han räckte över ett iranskt pass till Saed.
- Det har kostat mig 250 amerikanska dollar. Pengar jag gärna vill ha av dig.
Saed räknade upp den begärda summan och överlämnade pengarna till herr Dari.
- Kan jag köpa den här bibeln av dig, sa Saed.
- Inte ska du betala för Guds ord, sa herr dari, ta du bibeln med dig, se det som en gåva från mig.
Saed stoppade ner bibeln i bagen.
- Vi får gå ut på baksidan. Jag har min bil parkerad där, så ska jag köra dig till Lastbils-Centrat.
Den lilla gröna Dacian tog herr Dari och Saed bekvämt till Lastbils.centrat. Saed tittade storögd på den mängd av långtradare och lastbilar som var parkerade där.
De steg ur bilen.
- Vi letar efter en stor bil av märket Man. Det ska finnas en turkisk och en svensk flagga på sidan.
De letade och snart fann de bilen.
Herr Dari hälsade på en storvuxen man med typiskt turkiskt utseende. Vid hans sida stod en blond lika storvuxen man med typiskt svenskt utseende, i vart fall som saed kom ihåg vissa svenskar.
- De här männen ska köra mer eller mindre nonstop till Sverige, med sin last av frysta turkiska kräftor. Du ska betala männen 500  amerikanska dollar. Då får du resan och de har lovat att du ska få dela deras måltider med.
- Hej, jag heter Åke, sa den blonde jätten. Vi har ett dolt utrymnme bakom förarhytten. Där ska du få resa. Det är inte obekvämt, men heller ingen flygplansfåtölj.
- Vi måste åka nu, om vi ska hinna till den bulgariska gränsen medan det är lite gränspersonal där.
Saed kramade om Herr Dari och tackade honom.
Han hjälptes in i utrymmet bakom förarhytten. Åke stängde luckan och Saed hörde honom dra för draperier. Han gjorde sig hemmastadd i det trånga utrymmet.
Han hörde hur dieselmotorerna startade. Det pysande ljudet från lufttrycksbromsarna. Långtradaren började rulla.


- På väg hem till Sverige!

Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!

Resan hem börjar borta. (del 16)

Det var med visst besvär, som Saed lyckades sitt upp på hästen. Nog kunde han ana ett roat leende hos den storväxte mannen, som såg hur han försökte finna en bekväm position.Han försökte minnas de råd han en gång fått. Råd han fått på den första och enda ridlektionen han deltagit i. Men det är inte lätt att minnas, när alla krafter går åt till att finna hästens rytm. De red iväg på en smal stig som tycktes leda rakt upp i himlen. Han beundrade hästrnas förmåga att finna fotfäste bland gropar och rullstenar. Han vände sig om och såg den lilla gården försvinna. Han drog sig till minnes att han aldrig sett, vem som verkligen bodde där.
Natten innehåller många fler ljud än dagen. Mörkret har andra ljud än ljuset. Det var så mänga ljud han inte kände. Ljud som oroade, som skrämde. Det fanns också ljud som sövde. Monotona ljud från något nattaktivt djur. Från hans guide hördes dock inga ljud. Han red tyst och rakryggad två meter framför Saed. Hans häst följde hästen framför.
Saed tittade till höger. Långt därborta syntes ljusen från en liten by. Nog längtade han till värmen och tryggheten, som han anade människorna i den där byn upplevde. Ritten gav inga längre stunder för drömmar. Det gällde vara beredd och motverka rörelser, då hästen väjde för något hinder på stigen.
Plötsligt stannade hans guide. Hans häst nästan rammade guidens häst. Guiden höjde sin hand och gav ifrån sig ett hyssjande väsande. De stod alldeles stilla. Det hördes gevärsskott en bit därifrån. Saed kände rädslan. Vad skulle hända nu. De stod stilla och lyssnade länge.
Guiden viftade till med handen. Turen fortsatte längre upp i bergen. Saed kände den råa nattkylan och ångrade att han inte tagit på sig en tröja till.
De hade säkert ridit i flera timmar. Plötsligt framför dem öppnades en öppen platå. Guiden red fram och stannade vid ett litet vattendrag. Saed följde efter. De steg av hästarna. Under tystnad åt de bröd och skar tunna skivor från den lilla kebabstock, som guiden hade med sig.
- Vi får stanna här tills gryningen, sa guiden, den turkiska gränsen ligger bara en kilometer bort.
- Kan vi rida hela vägen?
- Nej, när gryningen kommer måste du gå till fots. Jag ska peka ut riktningen.
- Va, ska du inte följa med hela vägen?
- Nej jag måste återvända hem med hästarna.
Saed kände fruktan övermanna honom. Han undrade hur han skulle klara det. Vilka faror skulle han nu tvingas möta ensam.
- Försök sova lite, sa guiden, jag vakar och vaktar!
Saed la sig ner på den nattfuktiga marken. Han hörde hästarna med lust dricka från det lilla vattendraget, som sakta rann bort från sluttningen. Han trodde inte han sovit, när guiden ruskade honom lätt.
- Du får vakna nu!

- Ser du de tre männen som väntar därborta?
Saed gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut över platån. Han såg lång borta tre män, som tycktes upptagna av att diskutera något.
- Det är de du ska följa. Du får inte komma nära dem. Följ efter på hundra meters avstånd.
- Jaha! Så våra vägar skiljs här?
- Våra vägar skiljs här. Du ska följa männen tills du ser staden Van. Den uppåtgående solen ska du försöka ha på din högra sida! Önskar du ska finna den plats du söker och det gör du, insch'allah!

Saed skakade mannens hand. Han tyckte att mannens handskakning var kraftig och fylld med välgångsönskningar.
Saed började gå, det kändes ovant. Ryggslutet värkte. Han vände sig om och såg ryggen på guiden som försvann i fjärran med de två hästarna. Männen vinkade till honom, som de menade att han skulle skynda på sina steg.
Han följde de tre männen på avstånd. Platån övergick snart i mer bergig terräng. Stigen de använde doldes av höga berg. Han förstod att hade man inte kommit in rätt där på platån, skulle han aldrig ha funnit den. De kom snart fram till punkt sär det började gå utför. En av männen började gå mot honom. Han stannade framför honom. Saed kände rädsla, när mannen stack handen innanför jackan.
Han såg inte värst trevlig ut, tänkte Saed. Orakad, tovoigt hår och en mörk stickande blick.
- Vi är i Turkiet nu. Här, sa han och räckte Saed ett smutsigt kuvert, är en tågbiljett till Ankara. Runt den klippa du ser där borta kommer du att se Van. Lycka till!
De två andra männen, som nu också kommit fram nickade hälsande till honom. De försvann rakt söderut. Nu var Saed ensam.

Han fortsatte sin vandring och se, där var staden Van. Han gick nerför bergssluttningen och anslöt till övriga fotgängare, som var på väg mot Van.

Han fann järnvägsstationen. Där var ett liv. Försäljare sålde drycker, frukter, piroger. Bärare skrek stridande om vem som skulle få nästa kund. Ett tåg kom in på stationen. Han frågade en järnvägsanställd om det var tåget till Ankara. Visserligen hade han bara sagt Ankara. Mannen hade nickat och pekat på det nyinkomna tåget. Saed steg in i tåget och fann en plats i tredjeklasskupén. Han kröp ihop ett hörn och försökte synas så lite som möjligt.
Under buller  öppnades dörren till tredjeklassvagnen. En storväxt man trängde sig fram mellan övriga passagerare. Han stannade tre meter från platsen där Saed satt. Han tittade sig omkring, som om han letade efter något eller någon. Han tittade noga åt Saeds håll. Sen skakade han på huvudet.
Saed som för en kort sekund mött hans blick, kände igen honom.
 Det var Ali, som övervakat hans spöstraff i Teheran.