Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!

Resan hem börjar borta. ( del 29 )

Saed vaknade tidigt denna morgon i slutet av maj. Solen gjorde sitt bästa för att skingra de få regnmoln, som skuggade rummet. Han tittade på klockan i den kombinerade radion och väckaruret.
Kvart i åtta.
Det var längesedan han sovit så länge. Kändes nästan lyxigt.
Det knackade på dörren.
Saed öppnade försiktigt dörren.
- God Morgon min vän, sa den alltid varmt leende Raffo.
Elisabeth gestalt fyllde upp resten av den yta, som begränsades av dörrkarmarna.
- God Morgon, sa hon på sitt mer sakliga och lite torra sätt.
- Du ska vara på Migrationsverkets kontor efter lunch, fortsatte hon och vi har en del dokument, som du bör ha kunskap om.
- Jodå, vi har med oss lite fruklost till dig, sa Raffo, som om han kunnat läsa Saeds önskan och tankar.
Raffo satte ner en bricka på de smala skrivbordet. Han sköt undan klockradion med en handen, för att bereda plats för frukostbrickan. Saed smuttade på det söta teet. Fortfarande lite nyvaken tuggade han på den degiga frukostbullen. Marmeladen rann nerför hans hand och han skyndade att slicka handen ren.
- Vi ska gå igenom dokumenten. Vi har dokument från den kristna gemenskapen i Teheran, som intygar din kristna övertygelse. Vi har ett intyg från den iranske läkare, som behandlade dig efter skottincidenten. Han har intygat, att du blivit skottskadad och att din rygg visar tecken på utdragen  pisktortyr. Dessutom har vårt ombud i Turkiet lyckats få fram en kopia på en arresteringsorder på dig, som vi återfann i polischefens Alis kläder.
De läste intygen tillsammans. Elisabeth och Raffo försäkrade sig om, att Saed förstod innebörden i dessa dokument.
Saed nickade. Han förstod vad som står i dokumenten. Han var lite förundrad över vissa formuleringar i arresteringsordern. Där skrevs i kryptiska ordalag, att Saed Dihbajadi, i det fall han överlevt det planerade attentatet, omedelbart skulle arresteras och återföras till Teheran. Saed tyckte det var år sedan han kände den brännande smärtan i axeln. Tusentals år sedan han vårdades i den kristna gemenskapen. Men det var ju inte mer än drygt 9 månader sedan.

Resten av förmiddagen, så vägledde Elisabeth honom om vägen. Som hon envisades att kalla troslivet för. Hon var mycket noga med att Saed skulle förstå att rätt bruka sin gåva att läka människors sjukdomar.
Raffo å sin sida hade poängterat att han i kristen gemenskap aldrig skulle förhäva sig, utan ha en ödmjuk attityd.
- Det är genom att lysssna mer och prata mindre, som du får vishet att förhålla dig till andra. Även om din tro är stark, så är det genom att lyssna du lär hur du ska närma dig människor och vitta om din din Herre.
Saeds huvud snurrade av alla råd och intryck han fått denna förmiddag.
De lämnade rummet och gick förbi receptionsdisken.
Saed hajade till, när han såg kvällstidningarnas löpsedlar.
Expressen konstaterade kort: Konspiration inom Migrationsverket!
Aftonbladet var lite mer specifik: Svenskdemokratiskt nätverk infiltrerat Migrationsverket.
Saed lade på minnet att han skulle köpa och läsa vad kvällspressen skrev, när han kom tillbaka från Migrationsverket.
- Vi har betalat för dig, sa Elisabeth, du kan bo här i tio dagar. Sedan måste du försöka hitta annat boende.
Den stora svarta Dodgen förde trion söderut ner mot Västerås City. De svängde till höger på Ringleden. Nedanför Fryxellska skola svängde de vänster. De stannade nere vid Svartån.
- Härifrån ser du Migrationsverkets skylt. Det är dit du ska gå nu och framlägga ditt ärende. Gå i förvissningen att Herrens hand skyddar dig!
Raffo gav honom en plastkasse, som innehöll dokumenten och en plånbok, med lite pengar, så han skulle kunna köpa mat och annat han behövde! Elisabeth sträckte sig över framsidan och lade sin hand på hans kind.
- Var rädd om dig Saed, om Gud vill, så korsas våra vägar igen!
Saed steg ur bilen och tog några prövande steg på gatan upp mot Migrationsverkets lokaler. Han vände sig om för att vinka adjö, men bilen var borta.
Konstigt, tänkte han, jag hörde inte den stora motorn rusa. Bilen bara var borta.
Han steg in på Migrationsverkets lokal. Det tråkiga väntrummet var fyllt med förhoppningsfulla personer som ville söka asyl. Var de inte asylsökande var de där för att få tillstånd för sin familj att komma till Sverige. En man klagade högljutt över att han inte fått pengar till en plattteve. Tolken försökte förklara för honom att Migrationsverket inte var en önskeautomat.
När Saeds nummer kom upp gick han fram till den lilla luckan i båset som skyltade med hans nummer.
- Jag vill söka  asyl i Sverige, sa han till kvinnan bakom glasrutan.
- Har du något pass, sa kvinnan lite uttråkad!
- Jag har ett, som jag  tror är falskt sa han, det äkta finns redan på Migrationsverket.
- Va?
Saed försökte förklara. Kvinnan bakom glasrutan bad Saed sitta ner, så skulle han hämtas av en handläggare. Saed behövde inte vänta länge. En äldre kvinna öppnade dörren och ropade Saeds namn. Saed skyndade fram mot henne. Hon visade honom vägen till ett litet kontorsrum.
- Vänta här sa hon, så ska jag hämta en tolk.
När tolken kom tittade Saed med förvåningpå honom. Det var ju samme man som hade varit med och piskat honom i Teheran.
- Jag vill inte ha den tolken, han är en fidai'!
Saed hade sagt detta på stapplande svenska.
- En vaddå, sa kvinnan.
Tolken lämnade hastigt rummet. Han hade inte räknat med att en av de han torterat skulle möta honom så här.
Den kvinnliga handläggaren rynkade pannan. Hon tittade förvånat efter tolken, som så hastigt gjort sorti!
- En fidai är arabiska för en som offrar sig för sitt land. Den mannen var med och piskade mig, som straff för att jag blivit kristen, sa Saed!
- Blivit kristen?
Den kvinnliga handläggaren tittade bekymrat, men kanske mer intreeserat på Saed.
- Vill du berätta mer. Vi försöker utan tolk.
Saed berättade. Han berättade allt vad han varit med om sedan han lämnat Teheran första gången.
Kvinnan skrev och skrev. Hon var glad för att Saeds svenska var så stapplande och han många gånger sökte orden. Det gav henne tillfälle att hinna ikapp med skrivandet.
- Du är en bekännande kristen, sa Saed och tittade på henne, jag ser det i dina ögon. Jag har lagt märke till att du kliar på dina armar.
Han sökte långt inne i sig själv. Han kände hur värmen tändes i hans hjärta och hur händerna darrade lätt.
- Jag vet att du tror att Gud kan hela dina eksem! Får jag be för dig?
Kvinnan slutade skriva. Hon tittade förvånat på Saed. Hon förde en kamp inom sig. Var det professionellt eller ej att be en asylsökande be för henne? Till slut la hon ifrån sig pennan och sträckte ut sina armar på skrivbordet.
Saed la sina händer på hennes armar och bad tyst för sig själv. Han kände hur den intensiva värmen flöt genom hans händer. Han såg på kvinnan och log.
Kvinnan tittade förvånat på saed, sedan kavlade hon upp sina ärmar på koftan.
- Utslagen är borta, nästan skrek hon!
Skriket, om än återhållsamt, lockade en vakt och två andra handläggare till rummet.
- Är allt som det ska? frågade vakten!
- Ja, det är ingen fara, jag blev bara överraskad, sa kvinnan.
- Nå ska vi avsluta förhöret nu. Uppge ditt namn och var du bor.
Saed talade om namn och var han räknade med att bo den närmsta dryga veckan.
- Jag tror inte du behöver vänta så länge på besked. Det har hänt saker inom verket, som gör att just konvertiter kommer att få en snabb behandling! Se framtiden an med tillförsikt sa hon. Kanske får jag bjuda in dig till vår kyrka, sa hon och lämnade över ett programblad, som hon haft i sin väska.
De tog farväl!

Saed stod ute på gatan igen. Han kände en förväntan. Medan han gick tackade han Gud. Inte ens när han passerade polisstationen kände han någon oro.
Han träffade på sin vän frukthandlaren och köpte lite frukt av honom. Han fick ett bra pris. Glädjen att återse Saed var stor. De kom överens om att han skulle köra över Saeds tillhörigheter under kvällen.
Det börjar ordna sig, tänkte Saed och kände att detta var nog hemma i alla fall!

Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!

Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.

- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"

Försvunnen kvinna på Vallby

Vallbybloggaren och sambon begav sig ut på tidig onsdagspromenad.
Frukosten värmde fortfarande vallbybloggarens inre. Ännu hade inte kaffesmaken lämnat smaklökarna.
En helt vanlig morgon med andra ord.
Utanför trevna stugan nosade sambon osynliga fläckar med teakolja [tikålja]. Vallbybloggaren tittade upp och såg tre poliser, som närmade sig. En av polismännen kommenterade uppskattande sambons yttre fördelar.
- En vacker hund, sa han, brukar du ta långa promenader?
Vallbybloggaren kunde inte helt bejaka frågan, men sa att det brukar bli en 40 till 60 minuter lång promenad.
- Jo, vi är ute och söker en försvunnen dement kvinna. Hon lämnade hemmet tidigt i morse och har inte mycket kläder på sig. Ser du henne eller annat som kan vara av intresse så kontakta oss.
Vallbybloggaren lovade att göra så.

Morgonpromenaden fick en ny inriktning. Borta var den lättjefyllda promenaden, där sambon nosande och vallbybloggaren funderande byttes mot stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet.
Vi vandrade gata upp och gata ner. Vi tittade bakom prång och skjul. Ibland mötte vi uniformerade poliser som gjorde likaledes. Gatorna och gångvägar var tomma. Stigfinnarens väg sträckte sig lång ut på norra Vallby. Hustomter bespejades. Träddungar genomsöktes. Men ingen lättklädd kvinna kunde beskådas. Efter 2½ timme återvände vi till trevna stugan.
Vallbybloggaren funderade på hur en ensam lättklädd dement kvinna kunde tänka. Rationella tankar rensades bort. Han mindes de bekannta han haft, som, i demensens vertigo, handlat helt olika. Farbror T, som lämnade sin bostad på Lustigkulla och återfanns promenerande på järnvägsspår strax  utanför Tillberga. Tyvärr fann även ett snabbgående tåg honom. Han mindes en granne, inte mycket äldre än han själv, som nöjde sig med att i tid och otid ägna sig åt trädgårdsarbete. Han drog sig till minnes den gamla invandrarkvinnan, som vägrade lämna lägenheten. Hon stod dagarna i ända och knackade på en fönsterruta och vinkade åt förbipasserande.
Planlös vandring kan ha fört kvinnan långt bort från Vallby!
Eftermiddagens promenad ägnade Vallbybloggaren och sambon åt att vandra i de större skogsdungar som återfinns på Vallby och dess närhet.
Våta skogsmarker genomsöktes. Lingonris och blåbärsris trampades på. De tittade under granar och bakom klippblock. Ingenstans stod den äldre kvinnan att finna. När mörkret blev alltför hindrande för ockulär sökning, begav de sig hemåt.
Fick konstatera att stigfinnarens skarpa blick och höga uppmärksamhet inte längre är vad den en gång varit.
Resultatlös  sökning. Han hoppades att andra skulle ha större tur och kvinnan skulle hittas vid hälsa.
Har de inte hittat henne i natt, så ska stigfinnaren ge sig ut igen.....

Detektiver vaknar tidigt!

Söndagmorgonens dräneringspromenad startade tidigt.
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.

Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.

Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats  halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.

 Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!