Resan hem börjar borta. (del 16)

Det var med visst besvär, som Saed lyckades sitt upp på hästen. Nog kunde han ana ett roat leende hos den storväxte mannen, som såg hur han försökte finna en bekväm position.Han försökte minnas de råd han en gång fått. Råd han fått på den första och enda ridlektionen han deltagit i. Men det är inte lätt att minnas, när alla krafter går åt till att finna hästens rytm. De red iväg på en smal stig som tycktes leda rakt upp i himlen. Han beundrade hästrnas förmåga att finna fotfäste bland gropar och rullstenar. Han vände sig om och såg den lilla gården försvinna. Han drog sig till minnes att han aldrig sett, vem som verkligen bodde där.
Natten innehåller många fler ljud än dagen. Mörkret har andra ljud än ljuset. Det var så mänga ljud han inte kände. Ljud som oroade, som skrämde. Det fanns också ljud som sövde. Monotona ljud från något nattaktivt djur. Från hans guide hördes dock inga ljud. Han red tyst och rakryggad två meter framför Saed. Hans häst följde hästen framför.
Saed tittade till höger. Långt därborta syntes ljusen från en liten by. Nog längtade han till värmen och tryggheten, som han anade människorna i den där byn upplevde. Ritten gav inga längre stunder för drömmar. Det gällde vara beredd och motverka rörelser, då hästen väjde för något hinder på stigen.
Plötsligt stannade hans guide. Hans häst nästan rammade guidens häst. Guiden höjde sin hand och gav ifrån sig ett hyssjande väsande. De stod alldeles stilla. Det hördes gevärsskott en bit därifrån. Saed kände rädslan. Vad skulle hända nu. De stod stilla och lyssnade länge.
Guiden viftade till med handen. Turen fortsatte längre upp i bergen. Saed kände den råa nattkylan och ångrade att han inte tagit på sig en tröja till.
De hade säkert ridit i flera timmar. Plötsligt framför dem öppnades en öppen platå. Guiden red fram och stannade vid ett litet vattendrag. Saed följde efter. De steg av hästarna. Under tystnad åt de bröd och skar tunna skivor från den lilla kebabstock, som guiden hade med sig.
- Vi får stanna här tills gryningen, sa guiden, den turkiska gränsen ligger bara en kilometer bort.
- Kan vi rida hela vägen?
- Nej, när gryningen kommer måste du gå till fots. Jag ska peka ut riktningen.
- Va, ska du inte följa med hela vägen?
- Nej jag måste återvända hem med hästarna.
Saed kände fruktan övermanna honom. Han undrade hur han skulle klara det. Vilka faror skulle han nu tvingas möta ensam.
- Försök sova lite, sa guiden, jag vakar och vaktar!
Saed la sig ner på den nattfuktiga marken. Han hörde hästarna med lust dricka från det lilla vattendraget, som sakta rann bort från sluttningen. Han trodde inte han sovit, när guiden ruskade honom lätt.
- Du får vakna nu!

- Ser du de tre männen som väntar därborta?
Saed gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut över platån. Han såg lång borta tre män, som tycktes upptagna av att diskutera något.
- Det är de du ska följa. Du får inte komma nära dem. Följ efter på hundra meters avstånd.
- Jaha! Så våra vägar skiljs här?
- Våra vägar skiljs här. Du ska följa männen tills du ser staden Van. Den uppåtgående solen ska du försöka ha på din högra sida! Önskar du ska finna den plats du söker och det gör du, insch'allah!

Saed skakade mannens hand. Han tyckte att mannens handskakning var kraftig och fylld med välgångsönskningar.
Saed började gå, det kändes ovant. Ryggslutet värkte. Han vände sig om och såg ryggen på guiden som försvann i fjärran med de två hästarna. Männen vinkade till honom, som de menade att han skulle skynda på sina steg.
Han följde de tre männen på avstånd. Platån övergick snart i mer bergig terräng. Stigen de använde doldes av höga berg. Han förstod att hade man inte kommit in rätt där på platån, skulle han aldrig ha funnit den. De kom snart fram till punkt sär det började gå utför. En av männen började gå mot honom. Han stannade framför honom. Saed kände rädsla, när mannen stack handen innanför jackan.
Han såg inte värst trevlig ut, tänkte Saed. Orakad, tovoigt hår och en mörk stickande blick.
- Vi är i Turkiet nu. Här, sa han och räckte Saed ett smutsigt kuvert, är en tågbiljett till Ankara. Runt den klippa du ser där borta kommer du att se Van. Lycka till!
De två andra männen, som nu också kommit fram nickade hälsande till honom. De försvann rakt söderut. Nu var Saed ensam.

Han fortsatte sin vandring och se, där var staden Van. Han gick nerför bergssluttningen och anslöt till övriga fotgängare, som var på väg mot Van.

Han fann järnvägsstationen. Där var ett liv. Försäljare sålde drycker, frukter, piroger. Bärare skrek stridande om vem som skulle få nästa kund. Ett tåg kom in på stationen. Han frågade en järnvägsanställd om det var tåget till Ankara. Visserligen hade han bara sagt Ankara. Mannen hade nickat och pekat på det nyinkomna tåget. Saed steg in i tåget och fann en plats i tredjeklasskupén. Han kröp ihop ett hörn och försökte synas så lite som möjligt.
Under buller  öppnades dörren till tredjeklassvagnen. En storväxt man trängde sig fram mellan övriga passagerare. Han stannade tre meter från platsen där Saed satt. Han tittade sig omkring, som om han letade efter något eller någon. Han tittade noga åt Saeds håll. Sen skakade han på huvudet.
Saed som för en kort sekund mött hans blick, kände igen honom.
 Det var Ali, som övervakat hans spöstraff i Teheran.

Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Resan hem börjar borta. (del 9 )

Flygplanet landade med en mer tydlig duns än han kunde komma ihåg från tidigare landningar.
Han hade inget begrepp om hur länge flygturen varat. Han mindes vagt enstaka skeenden under flygresan. De satt kvar till alla andra lämnat flygplanet.
Saed hade bett om att få gå på toaletten. Där hade han nogsamt gömt sitt nya testemente mellan ena skinkan och kalsongtyget. Han hoppades att ingen skulle göra en noggrannare visitering av honom. I testamentet fanns också en lapp med hans svenske advokats adress och telefonnummer.
Ali gick först, följd av Saed och Christer.
I transithallen var det liv och rörelse. Försäljare från olika butiker och kaffebarer stred muntligen om att få fler kunder. Saed tyckte att det luktade annorlunda. Det lät annorlunda. Det kändes annorlunda. Annorlunda men ändå så bekannt.

Han såg skylten som förkunnade att här fanns kvinnornas bönerum och där fanns bönerummet. Han tänkte på hur det liksom signalerade bönerum för människor det vill säga männen och sen ett speciellt bönerum för icke-så-mycket människor, det vill säga kvinnorna. Han förvånades öber hur mycket det svenska samhället influerat honom. Saker som han tagit för givet i sitt tidigare liv i Iran, stod nu ut som diskriminerande.
Den lilla gruppen stannade ungefär tio meter från  passkontrollen, utgången till hemstaden Teheran.

- Ni stannar här, sa Ali, jag skall prata med gränspolisen. Så att det går smidigt det här.

Saed såg hur Ali gick fram till passpolisen. Ur bakfickan tog Ali fram en id-handling och visade den för passtjänstemannen. Tjänstemannen reste sig upp och bugade  vördnadsfullt. Han lyfte en telefonlur till örat.
Efter en liten stund kom en tjock medelålders man ut från flygplasens inre. Han log välkomnande mot Ali och hans både händer skakde hjärtligt Alis hand. De förde ett lågmält samtal. Till slut nickade den tjocke mannen och tog emot ett tjockt kuvert, som Ali hämtat ur den portfölj han noga bevakat ända sen starten från Stockholm.
Den tjocke mannen letade snabbt och vant igenom kuvertet och tog fram ett pass, som han räckte till passtjänstemannen. Tjänstemannen tittade hastigt på passet och stämplade det sedan på tre olka sidor.
Ali kom tillbaka till de två väntande.
- Saed, du följer med mig.
- Christer, du väntar här, jag kommer tillbaka, när Saed tryggt är inne i Iran.
Christer kände sig överrumplad. Innan han hann reagera hade Ali ganska bryskt  fört Saed förbi passkontrollen. Han såg hur de två svängde runt ett hörn. Han undrade vad var det som hände.
Det dröjde nog en tio minuter innan Ali kom tillbaka. Han räckte sin svenske kollega ett intyg, som på engelska intygade att Saed nu var i Iran.
- Jaha, sa Christer, det gick ju smidigt. Hinner vi ta en fika innan vi ska flyga tillbaka.
- Du Christer, jag har två veckors semester och tänker stanna här i Teheran. Ska hälsa på min gamla mor och min bror och hans familj. Du får flyga tillbaka själv. Vi ses på planeringsmötet i maj!
- Det sa de inget om i Stockholm. Orden var att vi skulle se till att Saed kom tryggt in i Iran och sen flyga tillbaka med vändande plan.
- Det är möjligt, sa Ali, men nu blir det inte så. Jag tänker passa på detta tillfälle att träffa min familj.
Christer anade en ny hårdare ton i Alis röst. En hårdhet han inte hört förut.
- Hej då, vi ses om några veckor.
Christer stod och tittade förvånat på Ali's breda ryggtavla, som försvann ut genom passkontrollen. På planet hem så slog det honom, att Ali aldrig fått några stämplar i sitt pass. I vart fall inte som Christer kunnat se.

Saed lämnade ankomsthallen. Han tittade sig förvånat omkring. Det kändes ovant att människor hela tiden undvek ögonkontakt. Han gick mot taxistationen. Han såg de två männen komma emot honom. Han hann inte reagera. Hårdhänt kopplade de grepp om hans armar. En stor svart bil stannande med skrikande bromsar. Bakdörren öppnades. Saed slets in i bilen och följdes raskt av en av de män, som kopplat armgrepp på honom. Den andre mannen satte sig i förarsätet.
Saed tittade ut genom bakrutan. Det sista han såg, innan flygplatsen ble ett minne, var hur Ali småleende bevittnade hans avfärd från flygplatsen.

Resan hem börjar borta

Saed satt på flygplan. Han tuggade nervöst på ett torrt kex, som gav en aning smak av annanas. Det var ungefär en timme kvar till han skulle landa i Teheran.
Det var mer än två år sedan, som han lämnade sitt hemland. Han hade varit oförsiktig. Dragit på sig den lokala polisens missnöje. Ett par dygn på den lokala polisstationen. Minnet av dessa dygn gav honom ännu rysningar av obehag. Slagen smärtan kunde hqan utstå, men att bli förnedrad som människa födde ett hat mot de poliser som torterat honom. Minnet födde ett hat mot den islamska staten, mot mullorna, ja rent av mot islam.
Föräldrarna, som var välbeställa. Pappan med sin inkomstbringande grönsakshandel. De hade förbindelser i den iranska byråkratin. De hade lyckats köpa ett utresetillstånd från Iran. De hade köpt biljett till Montreal i Kanada, där han hade släktingar. En kusin till pappan var imam i den lokala muslimska församlingen.
På flygplatsen i Madrid hade han träffat iranska personer, som övertygat honom om att Scerige var ett bättre och säkrare resmål. De hade hjälpt honom att boka om flighten till Montreal till två dagar senare. De hade hjälpt honom genom passkontrollen. Han hade fått en adress till en iransk person i ett litet samhälle i Bergslagen i Sverige. Han hade mot ersättning till de iranska personerna fått plats i en långtradare, som skulle köra till Sverige.
November 2010 kom han till ett kylslaget Stockholm. Han var ovan vid den bitande kalla vinden. På centralen träffade han andra iranska män, som förklarade för honom vad han måste göra.
Så kom det sig att han i ett kylslaget Stockholm steg in på Migrationsverkets mottagningcenter och ansökte om asyl, uppbärande orsak till asyl vara politisk förföljelse i hemlandet.
Han mötte en tidig vår på en förlggning för asylsökande i Arboga. Saed och en nyfunnen kamrat hade fått tillstånd att under en vecka besöka kamratens faster med familj i en liten ort i Bergslagen. De hade åkt buss dit.
Saed kände sig välkommen i familjen och trivdes bra. En onsdagkväll hade han ensam gått ut och vandrat i den lilla orten. Han hade hört glad musik från en byggnad. Försiktigt hade han smygit in och satt på en av de mest bakre bänkraderna. Han fann att musiken och sången skänkte honom en glädje, som han aldrig känt förut. Han förstod inte mycket, om ens något. Men han uppfattade ordet Jesus flera gånger. Rent instinktivt värjde han sig för namnet och den spirande glädjen i hans inre.

Han skulle just lämna byggnaden, när en medelålders kvinna frågade var han kom ifrån. När hon hörde att han var iranier gav hon honom ett Nya Testemente på persiska.
Den kvällen läste han Johannesevangeliet!
Han började ana något, som han sökt, men ej funnit!
Han släckte lampan och somnade, emd ett fudnersamt leende på läpparna!

(fortsättning följer)

I huvudet på Berra, asylhandläggare

Berra strök tankfullt inbillat damm från byxbenen. Han satt på sitt kontor i Folkflyttningsverkets lokaler. Han hade hela morgonen funderat på ordet "konvertit". Den senaste tiden hade han haft flera ärende där dett ordet förekom. Han tittade på vattenflaskan, som stod på skrivbordet inkilad mellan högar av ärendemappar. Han noterade att Vattenflaskan var halvtom och nyanskaffning var av nöden.
Han suckade djupt och öppnade förstrött den ärendemapp, som låg på tur.
Han läste ansökan om asyl inte alltför noggrant. Han visste ju vad det skulle stå. Han kunde historierna nu efter åtta år på verket.
Äterigen en av dessa konvertiter. Så långt han förstod rörde det sig om kristna individer, som tillhörde kristna sammanslutningar i ett vanligtvis muslimskt land. I de falla Berra kunde erinra sig så var det nästan uteslutande asylsökande från Iran, som sa att de var konvertiter. Berra försökte dra sig till minnes vad han hört om kristna i Iran. Visst kunde han minnas några fall, sär kristna präster ställts inför rätta och till och med mördats. Men som han mindes det handlade det om fall där dessa präster begått kriminella handlingar. Det handlade om bodellverksamhet, utpressning, misshandel och liknande.I och med revolutionen så hade de kristna, som tillhörande "bokens folk" rätt att verka i Iran. Visserligen drog han sig till minnes fick de inte övertyga eller uppmana en muslim att bli kristen.

Så att tillhöra konvertiterna borde i sig inte vara skäl till asyl i Sverige.
Han beslöt att han innan han fattade något beslut, så borde han tala med Linné Nilsson, en av de mest erfarna handläggarna på verket. Nilsson fattade aldrig för många avslag eller för få positiva beslut. Han var en klippa på deras enhet.
- Hur bär du dig åt för att alltid fatta beslut som liggen så nära Verkets snitt i kvalitetsuppföljningarna, frågade Berra.
. Det är inte så svårt, svarade Linné Nillson, Det handlar om en osannolikhetsprincip parat med de tre sista kvalitetsuppföljningarna. Du måste förstå att Verket i sig inte är intresserade av att besluten är välgrundade, utan det viktiga är att vi inte avviker från kvalitetsuppföljningarnas resultat. Ska 35 % av ansökningarna var positiva, så ser du till ddina beslut per mätperiod varierar mellan 32 och 38 procent. Jag har en app, som inom detta intervall talar om vilka ärende som får ett positivt beslut.
- Men hur kan du motivera alla dessa avslag då?
- Jag har tillgång till FUD! Frequently Used Decision! Du vet konstra inte till svaren. Skriv bara: "att de av den sökande angivna skälen för asyl, har vid genomgång och kontroll av tillgängliga fakta, inte kan anses vara trovärdiga. Därför avslås den sökandes ansökan om asyl."
- Tror du jag kan få ett ex av FUD! Har ett besvärligt fall med konvertiter från Iran just nu.
- Konvertiter kan de generellt ge avslag, de är ju kristna och kristna får verka i Iran, så vida de inte uppmanar muslimer bli kristna.
- Så du menar att vi kan se konvertiterna, som en kristen sammanslutning!
- Ja kör på det konvertiter, ortoxa, bahainer, lutheraner spelar på samma spelplan. De måste bara förstå vad som garanterar dem religionsfrihet i Iran.

Berra återvände till sitt kontorsrum. Han bytte ut den urdruckana vattenflaskan mot en ny. Nu kändes det lättare. Han var mer bekväm med sitt beslutsfattande.
Han avslutade i rask takt tre ärende med kovertiter från Iran. De hade, inte kunnat göra troligt att de som kristna skulle fara illa i Iran. Så ett bestämt Nej!

Nu var Berra trött och tog kafferast!