Saed hörde ytterdörren slå igen bakom sig.
Månskenet spelade skuggorna spratt. En liten sky, som för ett ögonblick döljde månen, fick skuggorna att dansa på de reverterade väggarna.
En av männen hjälpte Saed upp på ett lastbilsflak. Mannen följde strax efter. Han gömde sitt gevär under en säck med morötter. Saed hörde hur dörrarna till förarhytten öppnades och stängdes.
Dieselmotorn började snart att troget snurra. Han kände den fräna doften av dieselbränsle reta hans lukt. Lastbilen började köra framåt. Med lågt varvtal, för att inte störa. Ändå studsade den arbetsvilliga motorns ljud mellan väggarna på den öde gata.
- Nu måste du komma ihåg, sa mannen, att blir vi stoppade är vi på väg mot en marknad i Tabriz.
- Ja jag ska komma ihåg det, sa Saed. Han skälvde inombords, om det var av rädsla eller spänning hade han svårt att avgöra.
Lastbilen passerade Teherans utkanter på väh mot nordväst. När inte längre husväggarna förstärkte motorljudet blev resan tystare. Saed tittade bakåt och såg hur ljusen i Theran blev allt mindre skönjbara. Efter ett tag kunde man bara ana den ljusbåge, som de flesta elupplysta orter tycks ikläda sig efter mörkrets inbrott. Lastbilen ökade farten. Saed höll sig fast i lastflakets kant.
Detta var andra gången han flydde Teheran, tänkte han, förra gången hade hela familjen tagit farväl av honom på Teherans flygplats. Denna gång, smet han ut ur staden, som en illgärningsman. Han undrade om han någonsing skulle få se Teheran igen. Fast å andra sidan kändes Teheran inte som hemma längre.
Resan gick snabbt på den asfalterade vägen mot Tabriz.
- Vi ska inte köra igenom Tabriz, sa hans medpassagerare. Jag tror vår förare kommer att köra på småvägarna mellan Tabriz och Omrayehsjön.
- Vart är vi på väg, frågade Saed nyfiket.
- Vi ska ta oss upp mot den turkiska gränsen. Vi har vänner där som vi kan tillbringa morgondagen hos. Vi vet att i de områdena finns många kristna stammar och familjer, som vi kan få hjälp av.
- Du talar väl, nästan som min farbror. Detta kan inte vara ditt yrke !
- Nej, jag undervisade i Arkitektur innan revolutionen. Men jag tillhör familjen Shariati och när Khomeini tog makten, hamnade en avlägsen släkting, Ali Shariat, i strid med detv religösa etablisse- manget. Så jag fick lämna min tjänst vid universitetet. Sedan dess har jag på olika sätt medverkat i grupper, som vill störta ayatollornas styre. Jag menar att religion ska vara en privat sak och inte en statsangelägenhet. Men tyst ... nu ska vi köra igenom en liten by.
De båda satt tysta på lastbilsflaket, dolda bakom några säckar med morötter och salladshuvuden.
Saed kunde höra människor prata. Mörktet förstärkte deras röster. Saed gissade att det var en del av jordbruksbefolkningen, som var på väg ut till åkrar och betesmarker. Vem annars skulle vara uppe före solens uppgång. De lämnade snart staden Maraghen bakom sig och fotsatte vägen, som skulle ta dem förbi Tabriz.
Plötsligt gjorde lastbilen en tvär vänstersväng. Saed och hans kamrat på lastbilsflaket föll omkull, trots att de satt ner.
- Jag höll på missa avtagsvägen, ropade föraren till dem, hoppas det gick bra.
Vögen blev nu mer ojämn och hindrade dem från att hålla hög fart. Saed uppskattade att de kört i ungefär halvannan timme, då bilen tvärstannade. Han hörde dörrarna till förarhytten öppnas.
- Nu är vi framme!
Saed var glad över att få sträcka på benen.
De välkomnades av folket på den lilla gården.Han som kört bilen, körde in lastbilen bakom ett uthus och täckte över den hjälpligt med trädgrenar och skivor av korrugerad plåt.
En tupp gol och förkunnade att en ny dag randades.
- Vi ska tillbringa dagen här! Passa på och vila så mycket du kan. Kvällen och natten kommer att bli lång.
De bjöds på te och bröd.
Saed och hans tre reskamrater visades upp till en kammare på vinden. Saed somnade nästan genast.
När han vaknade, var det tidig eftermiddag. Han hörde hur hans kamrater livligt diskuterade med en man nere i bostadsvåningen. Han kröp tyst fram till luckan med stegen och tittade ner. Han såg en storvuxen man med stort yvigt skägg stå och diskutera med gruppen som fört honom hit. Den storvuxne tittade förvånat på Saeds huvud, som tydligt syntes i luckan. De andra följde hans blick!
- Jasså, du har vaknat nu sa han , som var av släkten Shariat. Kom ner och hälsa på guide.
Saed utbytte hälsningsfraser med den storväxte.
- Ibrahim här, ska visa dig vägen till den turkiska gränsen. Har du ridit häst förr?
- Jo, men det var för längesedan, jag måste ha varit runt 15 år.
- Nå, då ska du få pröva på det igen. Vi ska ta oss tillbaka till Teheran nu! Lycka till, och du kommer att hitta hem, insh'allah!
Shariat tog honom avsides och tryckte en mindre läderväska i hans händer.
- Guiden din har fått betalt. Denna väska innehåller amerikanska dollar! Tillräckligt för att du ska kunna betala ett nytt pass. Göm den innanför skjortan!
Saed stod utanför huset, när lastbilen körde iväg. Det hade redan börjat skymma. Ljudet av den troget tuggande dieselmotorn blev allt tystare och tystare. Snart hördes den inte mer:
Saed kände sig ensam övergiven. Medan han återvände till huset och den väntande guiden bad han tyst för sig själv. Tilliten, energin återvände!
Guiden stod framför huset och höll två hästar i tömmarna. Kraftiga småväxta hästar:
- Kom nu min unge man, det är dags att ge sig av!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
Visar inlägg med etikett kristen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kristen. Visa alla inlägg
lördag 27 april 2013
Resan hem börjar borta. (del 15)
Etiketter:
bön,
kristen,
lastbilsfärd,
muslim,
nattlig flykt,
Tabriz
torsdag 28 mars 2013
Resan hem börjar borta! (del 2)
Han släckte lampan och somnade, med ett fudnersamt leende på läpparna!
Morgonen kom med gnistrande kyla.
Saed kände sig utvilad och på något underligt sätt kände han sig nyduschat på insidan.
Han andades lätt.
Vid frukostbordet hade såväl hans kompis, som värdfamilj noterat att han såg glad ut.
De återvände till asylboendet i Arboga vid lunchtid. På bussresan dit hade hans kompis inlett ett samtal med honom.
- Saed, vart tog du vägen igår? Jag var lite orolig för dig, du hade så mycket sorg i ögonen.
- Nja, jag var bara ute och gick. Jag hade en oro i kroppen.
- Men vad hände igår? Den oro, som fanns i dina ögon igår är borta nu!
- Min vän, sa Saed, jag tror jag blivit kristen!
- Usch, bort det du sa.
- Jag kan inte bortse från det som hände. Jag läste ur de kristnas bibel igårkväll och allt medan jag läste försvann min oro och ersattes med lugn och en underlig glädje!
- Du vet att vi måste ta avstånd från dig om du blir en kristen!
- Jag känner reglerna.
Resan hade fortsatt i tystnad.
När de kom tillbaka till asylboendet tog Saed mod till sig och frågade en av de anställda på boendet om han kunde få träffa en kristen präst.
Samma eftermiddag hade en äldre kvinna kommit på besök. De hade fått låna en expedition och samtalat. Tolken, som var med hade hela tiden skruvat obekvämt på sig. Saed förstod snart att kvinnan inte förstod vad han ville. Kanske var det tolken, som förvanskade hennes svar eller hans frågor.
Den kvällen sjönk Saed tillbaka i sorgsenhet. Återigen beslöjade hans blick av sorg och hopplöshet.
Den tredje dagen kom en medelåldersman på besök. Han var armenier, men talade persiska. Han sa att han varit kristen i många år och lett bibelstudiegrupper på persiska i den församling han tillhörde.
- Det är nödvändigt, sa han, att du gör din realtion till Gud tydlig. Du måste släppa gamla tankegångar och låta Jesus Kristus bli Herre i ditt liv.
Deras samtal pågick under flera veckor. Två eller tre gånger i veckan kom armeniern på besök.
De samtalade. läste bibeln. De bad tillsammans.
En dag, ute började det bli vår och nätterna blev ljusare, när armeniern kom på besök, sa han.
- Jag vill ställa några frågor till dig, Saed.
Den första frågan jag vill ställa är:
- Är du villig att från och med nu bryta med all medveten synd?
Saed tittade på sin armeniske vän.
- Ja, sa han, jag är villig att bryta med all medveten synd.
- Är du Saed, från och med nu villig att viga ditt liv åt Gud för tid och evighet?
- Ja, svarade Saed, jag vill tjäna Gud för alltid!
- Är du Saed, villig att bekänna Jesus Kristus som din Herre?
- Ja, nu är jag villig göra det. Jesus är min Herre!
- Vill du saed från och med nu bekänna Jesus, som din Herre inför dina medmännsikor?
- Ja, jag vill bekänna Jesus som min Herre inför alla mina medmännsikor.
Armeniern log med hela ansiktet.
Saed kände en värme inombords. En sprudlande glädjefylld värme som fyllde varje centimerer i hans inre.
- Då är du en kristen, sa armeniern, Må vår Gud ständigt bana väg för dig och ge spår i ditt kölvatten.
Redan samma kväll talade han om för sina asylvänner att han blivit en kristen. De flesta tog avstånd från honom. De behandlade honom som luft. En och annan spydig kommentar fick han.
Han ringde till sina föräldrar i Teheran. Han talade om för dem var han var och vad som hänt. Fadern hade sagt att de inte längre räknade honom som son i familjen. Ingen i släkten Dihbajdi hade varit kristen och ingen i hans familj skulle någonsin bli kristen, så därför var han inte längre son i familjen.
Trots denna sorg han kände bubblade glädjen inom honom.
Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre!
(fortsättning följer)
Morgonen kom med gnistrande kyla.
Saed kände sig utvilad och på något underligt sätt kände han sig nyduschat på insidan.
Han andades lätt.
Vid frukostbordet hade såväl hans kompis, som värdfamilj noterat att han såg glad ut.
De återvände till asylboendet i Arboga vid lunchtid. På bussresan dit hade hans kompis inlett ett samtal med honom.
- Saed, vart tog du vägen igår? Jag var lite orolig för dig, du hade så mycket sorg i ögonen.
- Nja, jag var bara ute och gick. Jag hade en oro i kroppen.
- Men vad hände igår? Den oro, som fanns i dina ögon igår är borta nu!
- Min vän, sa Saed, jag tror jag blivit kristen!
- Usch, bort det du sa.
- Jag kan inte bortse från det som hände. Jag läste ur de kristnas bibel igårkväll och allt medan jag läste försvann min oro och ersattes med lugn och en underlig glädje!
- Du vet att vi måste ta avstånd från dig om du blir en kristen!
- Jag känner reglerna.
Resan hade fortsatt i tystnad.
När de kom tillbaka till asylboendet tog Saed mod till sig och frågade en av de anställda på boendet om han kunde få träffa en kristen präst.
Samma eftermiddag hade en äldre kvinna kommit på besök. De hade fått låna en expedition och samtalat. Tolken, som var med hade hela tiden skruvat obekvämt på sig. Saed förstod snart att kvinnan inte förstod vad han ville. Kanske var det tolken, som förvanskade hennes svar eller hans frågor.
Den kvällen sjönk Saed tillbaka i sorgsenhet. Återigen beslöjade hans blick av sorg och hopplöshet.
Den tredje dagen kom en medelåldersman på besök. Han var armenier, men talade persiska. Han sa att han varit kristen i många år och lett bibelstudiegrupper på persiska i den församling han tillhörde.
- Det är nödvändigt, sa han, att du gör din realtion till Gud tydlig. Du måste släppa gamla tankegångar och låta Jesus Kristus bli Herre i ditt liv.
Deras samtal pågick under flera veckor. Två eller tre gånger i veckan kom armeniern på besök.
De samtalade. läste bibeln. De bad tillsammans.
En dag, ute började det bli vår och nätterna blev ljusare, när armeniern kom på besök, sa han.
- Jag vill ställa några frågor till dig, Saed.
Den första frågan jag vill ställa är:
- Är du villig att från och med nu bryta med all medveten synd?
Saed tittade på sin armeniske vän.
- Ja, sa han, jag är villig att bryta med all medveten synd.
- Är du Saed, från och med nu villig att viga ditt liv åt Gud för tid och evighet?
- Ja, svarade Saed, jag vill tjäna Gud för alltid!
- Är du Saed, villig att bekänna Jesus Kristus som din Herre?
- Ja, nu är jag villig göra det. Jesus är min Herre!
- Vill du saed från och med nu bekänna Jesus, som din Herre inför dina medmännsikor?
- Ja, jag vill bekänna Jesus som min Herre inför alla mina medmännsikor.
Armeniern log med hela ansiktet.
Saed kände en värme inombords. En sprudlande glädjefylld värme som fyllde varje centimerer i hans inre.
- Då är du en kristen, sa armeniern, Må vår Gud ständigt bana väg för dig och ge spår i ditt kölvatten.
Redan samma kväll talade han om för sina asylvänner att han blivit en kristen. De flesta tog avstånd från honom. De behandlade honom som luft. En och annan spydig kommentar fick han.
Han ringde till sina föräldrar i Teheran. Han talade om för dem var han var och vad som hänt. Fadern hade sagt att de inte längre räknade honom som son i familjen. Ingen i släkten Dihbajdi hade varit kristen och ingen i hans familj skulle någonsin bli kristen, så därför var han inte längre son i familjen.
Trots denna sorg han kände bubblade glädjen inom honom.
Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre!
(fortsättning följer)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

