Resan hem börjar borta. ( del 29 )

Saed vaknade tidigt denna morgon i slutet av maj. Solen gjorde sitt bästa för att skingra de få regnmoln, som skuggade rummet. Han tittade på klockan i den kombinerade radion och väckaruret.
Kvart i åtta.
Det var längesedan han sovit så länge. Kändes nästan lyxigt.
Det knackade på dörren.
Saed öppnade försiktigt dörren.
- God Morgon min vän, sa den alltid varmt leende Raffo.
Elisabeth gestalt fyllde upp resten av den yta, som begränsades av dörrkarmarna.
- God Morgon, sa hon på sitt mer sakliga och lite torra sätt.
- Du ska vara på Migrationsverkets kontor efter lunch, fortsatte hon och vi har en del dokument, som du bör ha kunskap om.
- Jodå, vi har med oss lite fruklost till dig, sa Raffo, som om han kunnat läsa Saeds önskan och tankar.
Raffo satte ner en bricka på de smala skrivbordet. Han sköt undan klockradion med en handen, för att bereda plats för frukostbrickan. Saed smuttade på det söta teet. Fortfarande lite nyvaken tuggade han på den degiga frukostbullen. Marmeladen rann nerför hans hand och han skyndade att slicka handen ren.
- Vi ska gå igenom dokumenten. Vi har dokument från den kristna gemenskapen i Teheran, som intygar din kristna övertygelse. Vi har ett intyg från den iranske läkare, som behandlade dig efter skottincidenten. Han har intygat, att du blivit skottskadad och att din rygg visar tecken på utdragen  pisktortyr. Dessutom har vårt ombud i Turkiet lyckats få fram en kopia på en arresteringsorder på dig, som vi återfann i polischefens Alis kläder.
De läste intygen tillsammans. Elisabeth och Raffo försäkrade sig om, att Saed förstod innebörden i dessa dokument.
Saed nickade. Han förstod vad som står i dokumenten. Han var lite förundrad över vissa formuleringar i arresteringsordern. Där skrevs i kryptiska ordalag, att Saed Dihbajadi, i det fall han överlevt det planerade attentatet, omedelbart skulle arresteras och återföras till Teheran. Saed tyckte det var år sedan han kände den brännande smärtan i axeln. Tusentals år sedan han vårdades i den kristna gemenskapen. Men det var ju inte mer än drygt 9 månader sedan.

Resten av förmiddagen, så vägledde Elisabeth honom om vägen. Som hon envisades att kalla troslivet för. Hon var mycket noga med att Saed skulle förstå att rätt bruka sin gåva att läka människors sjukdomar.
Raffo å sin sida hade poängterat att han i kristen gemenskap aldrig skulle förhäva sig, utan ha en ödmjuk attityd.
- Det är genom att lysssna mer och prata mindre, som du får vishet att förhålla dig till andra. Även om din tro är stark, så är det genom att lyssna du lär hur du ska närma dig människor och vitta om din din Herre.
Saeds huvud snurrade av alla råd och intryck han fått denna förmiddag.
De lämnade rummet och gick förbi receptionsdisken.
Saed hajade till, när han såg kvällstidningarnas löpsedlar.
Expressen konstaterade kort: Konspiration inom Migrationsverket!
Aftonbladet var lite mer specifik: Svenskdemokratiskt nätverk infiltrerat Migrationsverket.
Saed lade på minnet att han skulle köpa och läsa vad kvällspressen skrev, när han kom tillbaka från Migrationsverket.
- Vi har betalat för dig, sa Elisabeth, du kan bo här i tio dagar. Sedan måste du försöka hitta annat boende.
Den stora svarta Dodgen förde trion söderut ner mot Västerås City. De svängde till höger på Ringleden. Nedanför Fryxellska skola svängde de vänster. De stannade nere vid Svartån.
- Härifrån ser du Migrationsverkets skylt. Det är dit du ska gå nu och framlägga ditt ärende. Gå i förvissningen att Herrens hand skyddar dig!
Raffo gav honom en plastkasse, som innehöll dokumenten och en plånbok, med lite pengar, så han skulle kunna köpa mat och annat han behövde! Elisabeth sträckte sig över framsidan och lade sin hand på hans kind.
- Var rädd om dig Saed, om Gud vill, så korsas våra vägar igen!
Saed steg ur bilen och tog några prövande steg på gatan upp mot Migrationsverkets lokaler. Han vände sig om för att vinka adjö, men bilen var borta.
Konstigt, tänkte han, jag hörde inte den stora motorn rusa. Bilen bara var borta.
Han steg in på Migrationsverkets lokal. Det tråkiga väntrummet var fyllt med förhoppningsfulla personer som ville söka asyl. Var de inte asylsökande var de där för att få tillstånd för sin familj att komma till Sverige. En man klagade högljutt över att han inte fått pengar till en plattteve. Tolken försökte förklara för honom att Migrationsverket inte var en önskeautomat.
När Saeds nummer kom upp gick han fram till den lilla luckan i båset som skyltade med hans nummer.
- Jag vill söka  asyl i Sverige, sa han till kvinnan bakom glasrutan.
- Har du något pass, sa kvinnan lite uttråkad!
- Jag har ett, som jag  tror är falskt sa han, det äkta finns redan på Migrationsverket.
- Va?
Saed försökte förklara. Kvinnan bakom glasrutan bad Saed sitta ner, så skulle han hämtas av en handläggare. Saed behövde inte vänta länge. En äldre kvinna öppnade dörren och ropade Saeds namn. Saed skyndade fram mot henne. Hon visade honom vägen till ett litet kontorsrum.
- Vänta här sa hon, så ska jag hämta en tolk.
När tolken kom tittade Saed med förvåningpå honom. Det var ju samme man som hade varit med och piskat honom i Teheran.
- Jag vill inte ha den tolken, han är en fidai'!
Saed hade sagt detta på stapplande svenska.
- En vaddå, sa kvinnan.
Tolken lämnade hastigt rummet. Han hade inte räknat med att en av de han torterat skulle möta honom så här.
Den kvinnliga handläggaren rynkade pannan. Hon tittade förvånat efter tolken, som så hastigt gjort sorti!
- En fidai är arabiska för en som offrar sig för sitt land. Den mannen var med och piskade mig, som straff för att jag blivit kristen, sa Saed!
- Blivit kristen?
Den kvinnliga handläggaren tittade bekymrat, men kanske mer intreeserat på Saed.
- Vill du berätta mer. Vi försöker utan tolk.
Saed berättade. Han berättade allt vad han varit med om sedan han lämnat Teheran första gången.
Kvinnan skrev och skrev. Hon var glad för att Saeds svenska var så stapplande och han många gånger sökte orden. Det gav henne tillfälle att hinna ikapp med skrivandet.
- Du är en bekännande kristen, sa Saed och tittade på henne, jag ser det i dina ögon. Jag har lagt märke till att du kliar på dina armar.
Han sökte långt inne i sig själv. Han kände hur värmen tändes i hans hjärta och hur händerna darrade lätt.
- Jag vet att du tror att Gud kan hela dina eksem! Får jag be för dig?
Kvinnan slutade skriva. Hon tittade förvånat på Saed. Hon förde en kamp inom sig. Var det professionellt eller ej att be en asylsökande be för henne? Till slut la hon ifrån sig pennan och sträckte ut sina armar på skrivbordet.
Saed la sina händer på hennes armar och bad tyst för sig själv. Han kände hur den intensiva värmen flöt genom hans händer. Han såg på kvinnan och log.
Kvinnan tittade förvånat på saed, sedan kavlade hon upp sina ärmar på koftan.
- Utslagen är borta, nästan skrek hon!
Skriket, om än återhållsamt, lockade en vakt och två andra handläggare till rummet.
- Är allt som det ska? frågade vakten!
- Ja, det är ingen fara, jag blev bara överraskad, sa kvinnan.
- Nå ska vi avsluta förhöret nu. Uppge ditt namn och var du bor.
Saed talade om namn och var han räknade med att bo den närmsta dryga veckan.
- Jag tror inte du behöver vänta så länge på besked. Det har hänt saker inom verket, som gör att just konvertiter kommer att få en snabb behandling! Se framtiden an med tillförsikt sa hon. Kanske får jag bjuda in dig till vår kyrka, sa hon och lämnade över ett programblad, som hon haft i sin väska.
De tog farväl!

Saed stod ute på gatan igen. Han kände en förväntan. Medan han gick tackade han Gud. Inte ens när han passerade polisstationen kände han någon oro.
Han träffade på sin vän frukthandlaren och köpte lite frukt av honom. Han fick ett bra pris. Glädjen att återse Saed var stor. De kom överens om att han skulle köra över Saeds tillhörigheter under kvällen.
Det börjar ordna sig, tänkte Saed och kände att detta var nog hemma i alla fall!

Resan hem börjar borta. (del 10 )

Bilen, som Saed färdades i, körde med hög fart genom det myllrande Teheran. Flera gånger var det nära att oskuldiga trafikanter hade rammats av den bil, som Saed åkte i. Han såg förskrämda ansikten på människor, som med all möjlig vighet, med nöd och näppe unkom att träffas av bilens hastiga framfart. En och annan tvåhjulsbrukare for i backen. Sådana sammanstötningar lämnade bilföraren oberörd. Han tryckte bara hårdare på gasen. Varje gir, undanmanöver och sväng in på tvärgata ackompanjerades av skrikande däck.
Genom att tänja på bromskraften till dess yttersta gräns lyckade bilen stanna farmför en stålport i en stenmur.

Tre gälla tutsignaler  öppnade porten på glänt. En liten man,vars automatvapen gjorde honom aningen störr, såg nyfiket på dem. Han nickade och försvann in bakom stålporten. Porten öppnades på vid gavel och bilen körde sprintande in på gårdsplanen framför en större villbyggnad.
 Saed drogs ut ur bilens baksäte. Han föll omkull på gårdsplanen. En kraftig spark träffade honom på läret.
- Res dig upp!
Orden kom som pisksnärtar. Han reste sig upp. Med haltande steg. Rädslan, fruktan födde tårar. I männens kraftiga tag nästan bars han in i byggnaden.
- Kan jag få gå på toaletten, sa Saed med tårfylld röst! Flygplansmaten har inte varit snäll mot min mage.
- Den här vägen och skynda dig!
Saed sjönk ner på den låga toalettstolen. Han tog fram sin mobiltelefon. Han såg att den nästan fullladdad. Snabbt letade han fram sin svenske advokats  mobilnummer. SMS-funktionen letades fram. Han knappade fort in ett meddelande.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Han noterade att det fanns täckning och tryckte snabbt på sändknappen.
Han drog upp byxorna. Skvätte lite vatten i asniktet från porslinsskålen, som stod på ett bord.
Han öppnade dörren och mötte de två iranska poliserna.


Den svenske advokaten hade nyss avnjutit en snabb lunch på en Burger Kings  ställe. Han öppnade dörren till sitt kontor. Det luktade kaffe och den kväljande söta doften från hans sekreterare. Han tänkte för sig själv, att var hon inte så himla duktig, så skulle han sparka henne. Hennes parfym tycktes lämna doftspår varhelst han var på sitt kontor. Hans eftermiddag var på intet sätt fulltecknad. Inga möten var inbokade. Han skulle ägna ett par timmar åt att förbereda förhandlingarn med migrationsöverdomstolen. 
Mobiltelefonen, som låg framför honom på skrivbordet förkinnade med en påkallande signal att han mottagit ett SMS. Hans händer greppade telefonen och med viss möda lyckades han trycka på rätt knappar. Han såg att meddelandet var från Saed.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Advokaten tittade förvånat på meddelandet. Det kan inte vara möjligt, tänkte han, Saed var ju i Sverige i förrgår. Han var upprörd, när han ringde Migrationsverket. Hans fingrar darrade, när han tryckte på tangentsiffrorna.
- Migrationsverket,tillståndsärenden.
- Jag vill ha bekräftat att Saed Dibajati är tagen i förvar!
- Han är tagen i förvar och utvisad till Iran. Skriftlig bekräftelse och motivering varför kommer till dig inom de närmsta dagarna.
Advokaten tittade förvånat på telefonluren. Han kände igen handläggarens röst. Kall, saklig.
- Men varför, hans ärende ska ju snart upp i Migrationsöverdomstolen?
- Jag kan inte diskutera detta. Du får avvakta skriftligt besked. Men så mycket kan jag säga han följde med utan protester, så vi tolkade detta som ett medgivande att återvända till Iran.
- Något är fel här, sa advokaten, så här får det inte gå till.
- Vi har handlat enligt vedertagen praxis. Jag kan inte prata mer. Adjö!
Det blev tyst i luren och efter en stund hördes ljudet som förkunnade att telefonen var redo för nytt samtal.
Advokaten satt tankfull och stirrade tomt framför sig. Han funderade över när den så kallade praxisen blivit mer viktig än vad lagens bokstav ger möjlighet till.
Han skrev ner en fråga på ett papper.
1. Hade MV fört i bevis att Saed inte kände envälgrundad fruktan för förföljelse på grand av sina poltiska åsikter och för sin religösa övertygelse? Kunde han på grund av denna fruktan inte begagna sig av sitt hemlands skydd?
NEJ, de hade MV inte kunnat föra i bevis.
2. Hade MV kunnat garantera att, i det fall Saed återvände till Iran, så skulle han inte fängslas!
NEJ, sådana garantier hade MV inte kunnat ställa!
3. Hade MV kunnat garantera att Saed, i det fall han återvände till Iran inte skulle förföljas och eller avrättas.
NEJ, sådana garantier hade inte MV kunnat ställa.
I stället hade man fört fram allmänt tyckande, på ogrundade sannolikhetsbedömningar, tyckande från representanter från muslimska tyckare, som menar att svenska kristna församlingar säljer dopintyg.
Han skakade på sitt huvud. Hur skulle han agera nu. Det måste finnas något han kan göra.
Han var skakad i sitt innersta över hur en svensk myndighet kunde agera, som de gjort. Han var förvånad över hur lite politisk uppmärksamhet dessa återkommande utvisningar av konvertiter rönte.
Han var förvånad över hur tyst det kristna etablissimanget var. Han fylldes av beundran hur kristna gräsrötter arbetade, deras mod, deras empati!

Två dagar senare publicerades en debattartikel i den lokala tidningen. Migrationsverket erbjödskommentera. Deras svar var kortfattat.
- Vi kan inte diskutera enskilda fall. I övrigt har vi följt den vedertagna praxisen.

Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.

- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"

Resan hem börjar borta. (del 6)

Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv

Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!

Han måste ut. Andas frisk luft. Se andra människor.
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt  din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.

- Är du Saed Dihbajadi, sa den kvinnan och tittade på honom med hårda blå ögon.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!

Resan Hem börjar borta (del 5)

Han stod ensam på perrongen.
Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade  att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.

Försiktigt öppna han dörren till toaletten och såg sig omkring. Vänthallen var nästan tom. Inte en skymt av polis. Han passerade genom vänthallen och steg ut på trottaren framför järnvägsstationen. Snett fram till höger såg han en gammal buggnad, med ett torn som längtande sträckte sig mot himlen. Han undrade vad det var för kyrka.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.

Han kastade oroliga blickar runt omkring sig. Ensamma män, som stod i gathörnen, betraktade han prövande. Var de polisspanare, angivare!
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!

Resan hem börjar borta (del4)

Saed satt i egna tankar. Hans blick sökte sig genom fönsterrutan ut mot naturen, som började spritta av vårkänslor. Hans tankar gick till föräldrarna i Iran. Hur besvikna de blivit, när han berättade att han anammat den kristna tron. Han hade förståelse för sin fars beslut, att inte längre kännas vid honom. Det var ju så han blivit fostrad och försökt fostra Saed. Han påminde sig några ord han snubblat över i sin bibel. Att Herren såg gott på att man övergivit föräldrarna för Herrens skull. Ja kanske stämde det inte riktigt, men han sökte tröst i de orden. Han sökte glädje i de orden. Glädjen ville inte riktigt infinna sig. Bekymren tyngde hans axlar. Svårmodets ok var en börda.
De kraftiga knackningarna på dörrkarmen återförde honom till verkligheten.
- Ska du med ut och och dricka en kopp kaffe!
Mohammods, en afgansk flykting med ett runt godmodigt ansikte, fyllde dörröppningen. Han var muslim sa alla, men mest var han en god vän, för vilken hudfärg och religion spelade liten roll. De hade förenats i sin längtan att få stanna i Sverige.
- Jo, sa Saed, låt mig bara tvätta ansiktet först!
De hade lärt känna stigen genom skogen väl vid det här laget. Stigen som ledde fram till ett villa område och vidare ner till Arboga centrum. Där vid torget hade de hittat ett cafe, som luktade av gammal cigarrettrök och nybryggt kaffe. De samlad eihop de mynt de hade och beställde varsin kopp kaffe och en kanelbulle, som de broderligt delade.

De talade om sina längtor. De talade om planer för framtiden. Mohammod, ville snabbt lära sig svenska och försöka fortsätta sina läkarstudier. Saed hade inga sådana planer, han berättade att nog ville bli lärare för unga , som längtade att få höra om Jesus.
- Ja, sa Mohammod, jag bryr mig inte om det där med religion. Gör det dig lycklig, så tycker jag du ska satsa på det!
Saed berättade att han bett sin vänner i den svenska församling han besök om intyg, på att han numer var en bekännande kristen. De skulle skickas till advokaten, som skulle komplettera hans ansökan inför de nya förhör som han hoppades skull äga rum.
Cafevärdinna fyllde på med mer kaffe.
De märkte att det började skymma ute. De avslutade skyndsamt sitt kaffe. När de kom ut tände Mohammod en Marlboro. Han bjöd Saed, som artigt tackade nej. Han hade aldrig varit lockad av tobaksbruket.
De vek av mot villaområdet. De såg hur man började tända lampor i de hus som de passerade.
- Satans muslimbögar!
De  vände sig om och såg fyra unga pojkar komma ut från ett av husen.
- Stick hem till era apföräldrar!
De försökte överträffa varandra i vad det tyckte fyndiga tillmälen.
Saed tog Mohammod i armen och sa tyst:
- Vi bryr oss inte vi bara fortsätter gå!
Mohammod nickade instämmande. Visst skyndade på stegen. Då kände Saed hur något träffade honom i bakhuvudet. Han kände efter med hande och något kallt klibbigt fyllde hans hand. Det rann nerför innanför kragen. Han tänkte nu rinner hjärnan ut. Han tittade i handen och förstod att det var ett ägg som träffat honom.
- Vi vill inte ha er här. Ni bara våldtar och stjäl. Stck hem!
De fyra unga pojkarna närmade sig hotfull. Flera ägg kastades mot dem. Saed och Mohammod började småspringa. De hörde ljudet av en bil som närmade sig hastigt. De vände sig om och såg hur bilen passerade de fyra ynglingarna, som med knapp marginal undgick att bli träffade av bilen.
Bilföraren stannade fordonet, när det nått fram till Saed och Mohammod.
Kvinnan i biulen öppnade bakdörren och bad dem stiga in.
Under tystnad körde hon dem till asylboendet. Hon log vänligt mot dem, när de tackade för skjutsen.
De gick mot entren och vände sig om för att vinka ett sissta tacksamt farväl.  Bilen var borta, men ännu vibrerade luften av ett stilla motorsurr.
När de satt i samvarorummet sa de till varandra att detta var första gången de upplevt rent hat under sin tid i Sverige.
När Saed kom till sin sängplats böjde han knä och tackade sin Herre för beskydd.

Resan hem börjar borta (del 3)

Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre

Saed läste kallelsen och kände hur skräcken grep honom. Det stod att han skulle få en advokat som skulle se till att allt gick rätt till. En lagens man, som skulle se till att hans synpunkter och skäl kom fram.
Han la kallelsen i det nya testamente han fått, när han besökte en sångstund för så länge sedan. Han knäppte händerna och bad. Bad att svenska myndigheter skulle se den fara han befann sig i. Att svenska myndigheter skulle ge honom en fristad i Sverige.
Saed stod i hallen på MV's mottagningscenter. Han ittade runt och såg många människor. En äldre man, som satt och höll en ung kvinnas hand. Tårarna rann nerför det fårade ansiktet. De pratade sorani, ett språk som Saed hjälpligt förstod. Han begrep att mannen skulle förhöras. Han ville inte lämna sin dotter. Alla hans andra barn var döda. I hemlandet väntade ensamhet och utstötthet. Dottern i Sverige var den enda han hade var.
I ett hörn satt en medelålders man och stirrade tomt framför sig. Han fumlade med ett cigarettpaket. Mindes plötsligt att han måste gå ut för att röka en lgnande cigarett.
Saed undrade hur många som var där av samma skäl som han. Hade han några kristna trossyskon i denna ankomsthall.
Han rättade till pressveckan på kostymbyxorna. Han hade klätt upp sig. Mörk kostym och vit skjorta. Han ville ge ett gott intryck.
Han hörde sitt namn ropas upp. Han såg en ung kvinna, med jeans och farligt uppknäppt blus. Hon bar en tjock mapp och sade hans namn igen. Saed gick fram till henne och presenterade sig. Han undvek att möta hennes blick. Inte ville han vara så respektlös att han såg den unga kvinnan i ögonen.

Saed följde kvinnan till ett litet rum. där hans advokat redan väntade tillsammans med tolken.
Kvinnan sträckte på sig och hennes kvinnliga former fick Saed att rodna. Hon lutades ig fram över det lilla skrivbordet och öppnade mappen.
- Du kanske själv vill berätta varför du söker asyl i Sverige.
Saed berättade om studierna. Hur han avstängts pga att han ansågs ha tankar som hotade den iranska statens säkerhet. Han berättade om hur han fängslats. Hur han blivit slagen med grova träpåkar. Han berättade om de hot hans familj fått om ytterligare repressalier, om de inte lyckas få Saed upphöra med sin aktiviteter.
Berättelsen hade tagit lång tid och Saed hade vid flera tillfällen noterat hur den unga kvinnan drömmande tittat upp mot taket.
- Det är dina skäl, sa hon, du tror du ska fängslas, torteras om du återvänder till Iran. Har du varit aktiv i någon politisk sammanslutning?
- Nej, svarade Saed, mina handlingar är helt och hållet mina egna. Jag har ett behov av att få uttrycka det jag känner och vet.
- Det hade varit lättare om du hade varit med i någon politisk grupp, sade kvinnan.
- Jag tror inte på partipolitik, sa Saed, det leder bara till sekterism, när den första euforin av politisk gemenskap lagt sig.
- Har du några andra skäl än de, som du angett i din första asylansökan?
- Ja , svarade Saed och tvekade lite. I Sverige har jag blivit kristen. I Iran var jag inte alls religöst intresserad, men här i Sverige har jag förstått, att alla individer, är betydelsefulla för Gud. Så betydelsefulla, att han gett oss ett personligt egenvärde och ett personligt ansvar inför hans ansikte.
- Nu ska vi inte ha något religöst möte här, sa den unga kvinnan, subjektiva upplevelser kan aldrig ge några skäl för asyl. Förresten så är det väl inte förnjudet vara kristen i Iran.
- De som redan är kristna får fortsätta vara det, även om jag förstått att det blivit svårare. För mig är det dock annorlunda. Jag har lämnat Islam och blivit en kristen.
- Jaha, sa den unga kvinnan och fingrade neröst på en knapp i blusen, men du är en kristen och det är ju tillåtet?
Saed tittade på advokaten, som uppgivet ryckte på axlarna.
- Jag antecknar att du har blivit en kristen och du vill anföra det som skäl för din asylansökan.
Då tror jag vi är klara för idag! Du kommer att få en ny kallelse, om vi behöver fråga något mer. Behöver vi inte få ytterliggare klargörande, så kommer Migrationsverkets beslut till dig inom de närmasta månaderna.
Tolken såg med förakt på Saed, fnyste och lämnade dem hastigt.
Advokaten ursäktade sig, han var sen till nästa förhör.
Plötsligt var Saed ensam. Ingen feedback från advokaten. Han kände att den unga kvinnan inte förstått. Han kände sig väldigt ensam.
På tåget hem till asylboendet i Arboga, läste han sitt nya Testemente på persiska.
"Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver och vinlägg er om gästfrihet."

Resan hem börjar borta! (del 2)

Han släckte lampan och somnade, med ett fudnersamt leende på läpparna!
Morgonen kom med gnistrande kyla.
Saed kände sig utvilad och på något underligt sätt kände han sig nyduschat på insidan.
Han andades lätt.
Vid frukostbordet hade såväl hans kompis, som värdfamilj noterat att han såg glad ut.
De återvände till asylboendet i Arboga vid lunchtid. På bussresan dit hade hans kompis inlett ett samtal med honom.
- Saed, vart tog du vägen igår? Jag var lite orolig för dig, du hade så mycket sorg i ögonen.
- Nja, jag var bara ute och gick. Jag hade en oro i kroppen.
- Men vad hände igår? Den oro, som fanns i dina ögon igår är borta nu!
- Min vän, sa Saed, jag tror jag blivit kristen!
- Usch, bort det du sa.
- Jag kan inte bortse från det som hände. Jag läste ur de kristnas bibel igårkväll och allt medan jag läste försvann min oro och ersattes med lugn och en underlig glädje!
- Du vet att vi måste ta avstånd från dig om du blir en kristen!
- Jag känner reglerna.
Resan hade fortsatt i tystnad.
När de kom tillbaka till asylboendet tog Saed mod till sig och frågade en av de anställda på boendet om han kunde få träffa en kristen präst.
Samma eftermiddag hade en äldre kvinna kommit på besök. De hade fått låna en expedition och samtalat. Tolken, som var med hade hela tiden skruvat obekvämt på sig. Saed förstod snart att kvinnan inte förstod vad han ville. Kanske var det tolken, som förvanskade hennes svar eller hans frågor.

Den kvällen sjönk Saed tillbaka i sorgsenhet. Återigen beslöjade hans blick av sorg och hopplöshet.
Den tredje dagen kom en medelåldersman på besök. Han var armenier, men talade persiska. Han sa att han varit kristen i många år och lett bibelstudiegrupper på persiska i den församling han tillhörde.
- Det är nödvändigt, sa han, att du gör din realtion till Gud tydlig. Du måste släppa gamla tankegångar och låta Jesus Kristus bli Herre i ditt liv.
Deras samtal pågick under flera veckor. Två eller tre gånger i veckan kom armeniern på besök.
De samtalade. läste bibeln. De bad tillsammans.
En dag, ute började det bli vår och nätterna blev ljusare, när armeniern kom på besök, sa han.
- Jag vill ställa några frågor till dig, Saed.
Den första frågan jag vill ställa är:
- Är du villig att från och med nu bryta med all medveten synd?
Saed tittade på sin armeniske vän.
- Ja, sa han, jag är villig att bryta med all medveten synd.
- Är du Saed, från och med nu villig att viga ditt liv åt Gud för tid och evighet?
- Ja, svarade Saed, jag vill tjäna Gud för alltid!
- Är du Saed, villig att bekänna  Jesus Kristus som din Herre?
- Ja, nu är jag villig göra det. Jesus är min Herre!
- Vill du saed från och med nu bekänna Jesus, som din Herre inför dina medmännsikor?
- Ja, jag vill bekänna Jesus som min Herre inför alla mina medmännsikor.
Armeniern log med hela ansiktet.
Saed kände en värme inombords. En sprudlande glädjefylld värme som fyllde varje centimerer i hans inre.
- Då är du en kristen, sa armeniern, Må vår Gud ständigt bana väg för dig och ge spår i ditt kölvatten.
Redan samma kväll talade han om för sina asylvänner att han blivit en kristen. De flesta tog avstånd från honom. De behandlade honom som luft. En och annan spydig kommentar fick han.
Han ringde till sina föräldrar i Teheran. Han talade om för dem var han var och vad som hänt. Fadern hade sagt att de inte längre räknade honom som son i familjen. Ingen i släkten Dihbajdi hade varit kristen och ingen i hans familj skulle någonsin bli kristen, så därför var han inte längre son i familjen.
Trots denna sorg han kände bubblade glädjen inom honom.
Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre!

(fortsättning följer)

Resan hem börjar borta

Saed satt på flygplan. Han tuggade nervöst på ett torrt kex, som gav en aning smak av annanas. Det var ungefär en timme kvar till han skulle landa i Teheran.
Det var mer än två år sedan, som han lämnade sitt hemland. Han hade varit oförsiktig. Dragit på sig den lokala polisens missnöje. Ett par dygn på den lokala polisstationen. Minnet av dessa dygn gav honom ännu rysningar av obehag. Slagen smärtan kunde hqan utstå, men att bli förnedrad som människa födde ett hat mot de poliser som torterat honom. Minnet födde ett hat mot den islamska staten, mot mullorna, ja rent av mot islam.
Föräldrarna, som var välbeställa. Pappan med sin inkomstbringande grönsakshandel. De hade förbindelser i den iranska byråkratin. De hade lyckats köpa ett utresetillstånd från Iran. De hade köpt biljett till Montreal i Kanada, där han hade släktingar. En kusin till pappan var imam i den lokala muslimska församlingen.
På flygplatsen i Madrid hade han träffat iranska personer, som övertygat honom om att Scerige var ett bättre och säkrare resmål. De hade hjälpt honom att boka om flighten till Montreal till två dagar senare. De hade hjälpt honom genom passkontrollen. Han hade fått en adress till en iransk person i ett litet samhälle i Bergslagen i Sverige. Han hade mot ersättning till de iranska personerna fått plats i en långtradare, som skulle köra till Sverige.
November 2010 kom han till ett kylslaget Stockholm. Han var ovan vid den bitande kalla vinden. På centralen träffade han andra iranska män, som förklarade för honom vad han måste göra.
Så kom det sig att han i ett kylslaget Stockholm steg in på Migrationsverkets mottagningcenter och ansökte om asyl, uppbärande orsak till asyl vara politisk förföljelse i hemlandet.
Han mötte en tidig vår på en förlggning för asylsökande i Arboga. Saed och en nyfunnen kamrat hade fått tillstånd att under en vecka besöka kamratens faster med familj i en liten ort i Bergslagen. De hade åkt buss dit.
Saed kände sig välkommen i familjen och trivdes bra. En onsdagkväll hade han ensam gått ut och vandrat i den lilla orten. Han hade hört glad musik från en byggnad. Försiktigt hade han smygit in och satt på en av de mest bakre bänkraderna. Han fann att musiken och sången skänkte honom en glädje, som han aldrig känt förut. Han förstod inte mycket, om ens något. Men han uppfattade ordet Jesus flera gånger. Rent instinktivt värjde han sig för namnet och den spirande glädjen i hans inre.

Han skulle just lämna byggnaden, när en medelålders kvinna frågade var han kom ifrån. När hon hörde att han var iranier gav hon honom ett Nya Testemente på persiska.
Den kvällen läste han Johannesevangeliet!
Han började ana något, som han sökt, men ej funnit!
Han släckte lampan och somnade, emd ett fudnersamt leende på läpparna!

(fortsättning följer)

I huvudet på Berra, asylhandläggare

Berra strök tankfullt inbillat damm från byxbenen. Han satt på sitt kontor i Folkflyttningsverkets lokaler. Han hade hela morgonen funderat på ordet "konvertit". Den senaste tiden hade han haft flera ärende där dett ordet förekom. Han tittade på vattenflaskan, som stod på skrivbordet inkilad mellan högar av ärendemappar. Han noterade att Vattenflaskan var halvtom och nyanskaffning var av nöden.
Han suckade djupt och öppnade förstrött den ärendemapp, som låg på tur.
Han läste ansökan om asyl inte alltför noggrant. Han visste ju vad det skulle stå. Han kunde historierna nu efter åtta år på verket.
Äterigen en av dessa konvertiter. Så långt han förstod rörde det sig om kristna individer, som tillhörde kristna sammanslutningar i ett vanligtvis muslimskt land. I de falla Berra kunde erinra sig så var det nästan uteslutande asylsökande från Iran, som sa att de var konvertiter. Berra försökte dra sig till minnes vad han hört om kristna i Iran. Visst kunde han minnas några fall, sär kristna präster ställts inför rätta och till och med mördats. Men som han mindes det handlade det om fall där dessa präster begått kriminella handlingar. Det handlade om bodellverksamhet, utpressning, misshandel och liknande.I och med revolutionen så hade de kristna, som tillhörande "bokens folk" rätt att verka i Iran. Visserligen drog han sig till minnes fick de inte övertyga eller uppmana en muslim att bli kristen.

Så att tillhöra konvertiterna borde i sig inte vara skäl till asyl i Sverige.
Han beslöt att han innan han fattade något beslut, så borde han tala med Linné Nilsson, en av de mest erfarna handläggarna på verket. Nilsson fattade aldrig för många avslag eller för få positiva beslut. Han var en klippa på deras enhet.
- Hur bär du dig åt för att alltid fatta beslut som liggen så nära Verkets snitt i kvalitetsuppföljningarna, frågade Berra.
. Det är inte så svårt, svarade Linné Nillson, Det handlar om en osannolikhetsprincip parat med de tre sista kvalitetsuppföljningarna. Du måste förstå att Verket i sig inte är intresserade av att besluten är välgrundade, utan det viktiga är att vi inte avviker från kvalitetsuppföljningarnas resultat. Ska 35 % av ansökningarna var positiva, så ser du till ddina beslut per mätperiod varierar mellan 32 och 38 procent. Jag har en app, som inom detta intervall talar om vilka ärende som får ett positivt beslut.
- Men hur kan du motivera alla dessa avslag då?
- Jag har tillgång till FUD! Frequently Used Decision! Du vet konstra inte till svaren. Skriv bara: "att de av den sökande angivna skälen för asyl, har vid genomgång och kontroll av tillgängliga fakta, inte kan anses vara trovärdiga. Därför avslås den sökandes ansökan om asyl."
- Tror du jag kan få ett ex av FUD! Har ett besvärligt fall med konvertiter från Iran just nu.
- Konvertiter kan de generellt ge avslag, de är ju kristna och kristna får verka i Iran, så vida de inte uppmanar muslimer bli kristna.
- Så du menar att vi kan se konvertiterna, som en kristen sammanslutning!
- Ja kör på det konvertiter, ortoxa, bahainer, lutheraner spelar på samma spelplan. De måste bara förstå vad som garanterar dem religionsfrihet i Iran.

Berra återvände till sitt kontorsrum. Han bytte ut den urdruckana vattenflaskan mot en ny. Nu kändes det lättare. Han var mer bekväm med sitt beslutsfattande.
Han avslutade i rask takt tre ärende med kovertiter från Iran. De hade, inte kunnat göra troligt att de som kristna skulle fara illa i Iran. Så ett bestämt Nej!

Nu var Berra trött och tog kafferast!