Resan hem börjar borta. (del 15)

Saed hörde ytterdörren slå igen bakom sig.
Månskenet spelade skuggorna spratt. En liten sky, som för ett ögonblick döljde månen, fick skuggorna att dansa på de reverterade väggarna.
En av männen hjälpte Saed upp på ett lastbilsflak. Mannen följde strax efter. Han gömde sitt gevär under en säck med morötter. Saed hörde hur dörrarna till förarhytten öppnades och stängdes.

Dieselmotorn började snart att troget snurra. Han kände den fräna doften av dieselbränsle reta hans lukt. Lastbilen började köra framåt. Med lågt varvtal, för att inte störa. Ändå studsade den arbetsvilliga motorns ljud mellan väggarna på den öde gata.
- Nu måste du komma ihåg, sa mannen, att blir vi stoppade är vi på väg mot en marknad i Tabriz.
- Ja jag ska komma ihåg det, sa Saed. Han skälvde inombords, om det var av rädsla eller spänning hade han svårt att avgöra.
Lastbilen passerade Teherans utkanter på väh mot nordväst. När inte längre husväggarna förstärkte motorljudet blev resan tystare. Saed tittade bakåt och såg hur ljusen i Theran blev allt mindre skönjbara. Efter ett tag kunde man bara ana den ljusbåge, som de flesta elupplysta orter tycks ikläda sig efter mörkrets inbrott. Lastbilen ökade farten. Saed höll sig fast i lastflakets kant.
Detta var andra gången han flydde Teheran, tänkte han, förra gången hade hela familjen tagit farväl av honom på Teherans flygplats. Denna gång, smet han ut ur staden, som en illgärningsman. Han undrade om han någonsing skulle få se Teheran igen. Fast å andra sidan kändes Teheran inte som hemma längre.
Resan gick snabbt på den asfalterade vägen mot Tabriz.
- Vi ska inte köra igenom Tabriz, sa hans medpassagerare. Jag tror vår förare kommer att köra på småvägarna mellan Tabriz och Omrayehsjön.
- Vart är vi på väg, frågade Saed nyfiket.
- Vi ska ta oss upp mot den turkiska gränsen. Vi har vänner där som vi kan tillbringa morgondagen hos. Vi vet att i de områdena finns många kristna stammar och familjer, som vi kan få hjälp av.
- Du talar väl, nästan som min farbror. Detta kan inte vara ditt yrke !
- Nej, jag undervisade i Arkitektur innan revolutionen.  Men jag tillhör familjen Shariati och när Khomeini tog makten, hamnade en avlägsen släkting, Ali Shariat, i strid med detv religösa etablisse- manget. Så jag fick lämna min tjänst vid universitetet. Sedan dess har jag på olika sätt medverkat i grupper, som vill störta ayatollornas styre. Jag menar att religion ska vara en privat sak och inte en statsangelägenhet. Men tyst ... nu ska vi köra igenom en liten by.
De båda satt tysta på lastbilsflaket, dolda bakom några säckar med morötter och salladshuvuden.
Saed kunde höra människor prata. Mörktet förstärkte deras röster. Saed gissade att det var en del av jordbruksbefolkningen, som var på väg ut till åkrar och betesmarker. Vem annars skulle vara uppe före solens uppgång. De lämnade snart staden Maraghen bakom sig och fotsatte vägen, som skulle ta dem förbi Tabriz.
Plötsligt gjorde lastbilen en tvär vänstersväng. Saed och hans kamrat på lastbilsflaket föll omkull, trots att de satt ner.
- Jag höll på missa avtagsvägen, ropade föraren till dem, hoppas det gick bra.
Vögen blev nu mer ojämn och hindrade dem från att hålla hög fart. Saed uppskattade att de kört i ungefär halvannan timme, då bilen tvärstannade. Han hörde dörrarna till förarhytten öppnas.
- Nu är vi framme!
Saed var glad över att få sträcka på benen.
De välkomnades av folket på den lilla gården.Han som kört bilen, körde in lastbilen bakom ett uthus och täckte över den hjälpligt med trädgrenar och skivor av korrugerad plåt.
 En tupp gol och förkunnade att en ny dag randades.
- Vi ska tillbringa dagen här! Passa på och vila så mycket du kan. Kvällen och natten kommer att bli lång.
De bjöds på te och bröd.
Saed och hans tre reskamrater visades upp till en kammare på vinden. Saed somnade nästan genast.
När han vaknade, var det tidig eftermiddag. Han hörde hur hans kamrater livligt diskuterade med en man nere i bostadsvåningen. Han kröp tyst fram till luckan med stegen och tittade ner. Han såg en storvuxen man med stort yvigt skägg stå och diskutera med gruppen som fört honom hit. Den storvuxne tittade förvånat på Saeds huvud, som tydligt syntes i luckan. De andra följde hans blick!
- Jasså, du har vaknat nu sa han , som var av släkten Shariat. Kom ner och hälsa på guide.
Saed utbytte hälsningsfraser med den storväxte.
- Ibrahim här, ska visa dig vägen till den turkiska gränsen. Har du ridit häst förr?
- Jo, men det var för längesedan, jag måste ha varit runt 15 år.
- Nå, då ska du få pröva på det igen. Vi ska ta oss tillbaka till Teheran nu! Lycka till, och du kommer att hitta hem, insh'allah!
Shariat tog honom avsides och tryckte en mindre läderväska i hans händer.
- Guiden din har fått betalt. Denna väska innehåller amerikanska dollar! Tillräckligt för att du ska kunna betala ett nytt pass. Göm den innanför skjortan!
Saed stod utanför huset, när lastbilen körde iväg. Det hade redan börjat skymma. Ljudet av den troget tuggande dieselmotorn blev allt tystare och tystare. Snart hördes den inte mer:
Saed kände sig ensam övergiven. Medan han återvände till huset och den väntande guiden bad han tyst för sig själv. Tilliten, energin återvände!
Guiden stod framför huset och höll två hästar i tömmarna. Kraftiga småväxta hästar:
- Kom nu min unge man, det är dags att ge sig av!

Resan hem börjar borta. (del 6)

Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv

Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!

Han måste ut. Andas frisk luft. Se andra människor.
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt  din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.

- Är du Saed Dihbajadi, sa den kvinnan och tittade på honom med hårda blå ögon.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!