Resan hem börjar borta. (del 15)

Saed hörde ytterdörren slå igen bakom sig.
Månskenet spelade skuggorna spratt. En liten sky, som för ett ögonblick döljde månen, fick skuggorna att dansa på de reverterade väggarna.
En av männen hjälpte Saed upp på ett lastbilsflak. Mannen följde strax efter. Han gömde sitt gevär under en säck med morötter. Saed hörde hur dörrarna till förarhytten öppnades och stängdes.

Dieselmotorn började snart att troget snurra. Han kände den fräna doften av dieselbränsle reta hans lukt. Lastbilen började köra framåt. Med lågt varvtal, för att inte störa. Ändå studsade den arbetsvilliga motorns ljud mellan väggarna på den öde gata.
- Nu måste du komma ihåg, sa mannen, att blir vi stoppade är vi på väg mot en marknad i Tabriz.
- Ja jag ska komma ihåg det, sa Saed. Han skälvde inombords, om det var av rädsla eller spänning hade han svårt att avgöra.
Lastbilen passerade Teherans utkanter på väh mot nordväst. När inte längre husväggarna förstärkte motorljudet blev resan tystare. Saed tittade bakåt och såg hur ljusen i Theran blev allt mindre skönjbara. Efter ett tag kunde man bara ana den ljusbåge, som de flesta elupplysta orter tycks ikläda sig efter mörkrets inbrott. Lastbilen ökade farten. Saed höll sig fast i lastflakets kant.
Detta var andra gången han flydde Teheran, tänkte han, förra gången hade hela familjen tagit farväl av honom på Teherans flygplats. Denna gång, smet han ut ur staden, som en illgärningsman. Han undrade om han någonsing skulle få se Teheran igen. Fast å andra sidan kändes Teheran inte som hemma längre.
Resan gick snabbt på den asfalterade vägen mot Tabriz.
- Vi ska inte köra igenom Tabriz, sa hans medpassagerare. Jag tror vår förare kommer att köra på småvägarna mellan Tabriz och Omrayehsjön.
- Vart är vi på väg, frågade Saed nyfiket.
- Vi ska ta oss upp mot den turkiska gränsen. Vi har vänner där som vi kan tillbringa morgondagen hos. Vi vet att i de områdena finns många kristna stammar och familjer, som vi kan få hjälp av.
- Du talar väl, nästan som min farbror. Detta kan inte vara ditt yrke !
- Nej, jag undervisade i Arkitektur innan revolutionen.  Men jag tillhör familjen Shariati och när Khomeini tog makten, hamnade en avlägsen släkting, Ali Shariat, i strid med detv religösa etablisse- manget. Så jag fick lämna min tjänst vid universitetet. Sedan dess har jag på olika sätt medverkat i grupper, som vill störta ayatollornas styre. Jag menar att religion ska vara en privat sak och inte en statsangelägenhet. Men tyst ... nu ska vi köra igenom en liten by.
De båda satt tysta på lastbilsflaket, dolda bakom några säckar med morötter och salladshuvuden.
Saed kunde höra människor prata. Mörktet förstärkte deras röster. Saed gissade att det var en del av jordbruksbefolkningen, som var på väg ut till åkrar och betesmarker. Vem annars skulle vara uppe före solens uppgång. De lämnade snart staden Maraghen bakom sig och fotsatte vägen, som skulle ta dem förbi Tabriz.
Plötsligt gjorde lastbilen en tvär vänstersväng. Saed och hans kamrat på lastbilsflaket föll omkull, trots att de satt ner.
- Jag höll på missa avtagsvägen, ropade föraren till dem, hoppas det gick bra.
Vögen blev nu mer ojämn och hindrade dem från att hålla hög fart. Saed uppskattade att de kört i ungefär halvannan timme, då bilen tvärstannade. Han hörde dörrarna till förarhytten öppnas.
- Nu är vi framme!
Saed var glad över att få sträcka på benen.
De välkomnades av folket på den lilla gården.Han som kört bilen, körde in lastbilen bakom ett uthus och täckte över den hjälpligt med trädgrenar och skivor av korrugerad plåt.
 En tupp gol och förkunnade att en ny dag randades.
- Vi ska tillbringa dagen här! Passa på och vila så mycket du kan. Kvällen och natten kommer att bli lång.
De bjöds på te och bröd.
Saed och hans tre reskamrater visades upp till en kammare på vinden. Saed somnade nästan genast.
När han vaknade, var det tidig eftermiddag. Han hörde hur hans kamrater livligt diskuterade med en man nere i bostadsvåningen. Han kröp tyst fram till luckan med stegen och tittade ner. Han såg en storvuxen man med stort yvigt skägg stå och diskutera med gruppen som fört honom hit. Den storvuxne tittade förvånat på Saeds huvud, som tydligt syntes i luckan. De andra följde hans blick!
- Jasså, du har vaknat nu sa han , som var av släkten Shariat. Kom ner och hälsa på guide.
Saed utbytte hälsningsfraser med den storväxte.
- Ibrahim här, ska visa dig vägen till den turkiska gränsen. Har du ridit häst förr?
- Jo, men det var för längesedan, jag måste ha varit runt 15 år.
- Nå, då ska du få pröva på det igen. Vi ska ta oss tillbaka till Teheran nu! Lycka till, och du kommer att hitta hem, insh'allah!
Shariat tog honom avsides och tryckte en mindre läderväska i hans händer.
- Guiden din har fått betalt. Denna väska innehåller amerikanska dollar! Tillräckligt för att du ska kunna betala ett nytt pass. Göm den innanför skjortan!
Saed stod utanför huset, när lastbilen körde iväg. Det hade redan börjat skymma. Ljudet av den troget tuggande dieselmotorn blev allt tystare och tystare. Snart hördes den inte mer:
Saed kände sig ensam övergiven. Medan han återvände till huset och den väntande guiden bad han tyst för sig själv. Tilliten, energin återvände!
Guiden stod framför huset och höll två hästar i tömmarna. Kraftiga småväxta hästar:
- Kom nu min unge man, det är dags att ge sig av!

Resan hem börjar borta. (del11)

Morgonen hade inte börjat bra. Överdirektör Andersson hade upptäckt att någon repat hans bil med ett vasst föremål. En repa från höger framskärm ända bak till förbi bakre passageradörren. Dessutom var han sen. Han körde lite mer hastigt än normal. Detta uppmärksammades av en polispatrull och en inbetalningsavi på 1000 krono vilade i kavajens innerficka, när han steg in på sitt kontor. Han sparkade irriterat omkull papperskorgen.
Han satte sig ner vid sitt skrivbord. Tittade i agendan för dagen och såg att att rättschefen snart skulle anlända.
- Tjenare Andersson, sa rättschefen, när han släntrade in på kontoret.

Han satte sig ner i besöksstolen. Han hade en vana att kasa ner, så att hans bakdel endast rörde vid den främre tredjedelen av stolen. Han noterade med visst intresse överdirektörens grymtande hälsning.
- Vi har några relativt allvarliga saker att diskutera, sa han. Ja, egentligen är det flera olika saker.
- Bekymmer?
- Ja det kan nog säga.  Vi kan börja med den här rapporten från SÄPO. Vi har tydligen haft en iransk person anställd som sektionschef på förvaringen i Märsta.
- Det är väl inget alarmerande, sa överdirektören, det fanns ju en period i verket, då vi anställda personer från olika länder. Deras landkunskap skulle säkerställa beslutens kvalitet.
- Jo det är sant, men i det här fallet tycks personen också vara en iransk polischef. SÄPO har följt hans verksamhet under en längre tid. De är säkra på att ännu är aktiv i det iranska polisväsendet.
- Är han intagen för förhör, undrade överdirektören.
- Nej. Han eskorterade en ung iransk konvertit till iran i förra veckan. Hans kollega har kommit tillbaka, men iraniern tycks ha stannat i Iran. Vi har pratat med kollegan och han drog sig till minnes, att iraniern tycktes ha kommit in i Iran, utan att vare sig visa sitt svenska pass eller få någon handling stämplad.
- Men herregud, sa överdirektören. Det kan bli stort hallabalo om media får tag i den historien. Kan vi tysta ner det?
- Ja, SÄPO är heller inte intresserad av att detta ska nå offentligheten.
- Okay, kommer iraniern tillbaka, så får vi prata med honom och eventuellt avskeda honom. Tar SÄPO honom först, så avskedar vi honom direkt.
- Det låter bra, sa rättschefen. Nu till ett annat ärende. Det gäller konvertiterna. För en tid sedan gjorde vi ju en översyn av beslut i denna fråga. Samtliga pilotfall, som min avdelning överprövade visade sig ha skäl att få asyl. Deras skäl var tillräckliga. Trots att vi skickade ut ett PM om kovertiterna, så tycks detta inte trängt ner i organisationen.
- Hur kommer det sig, sa överdirektören, trodde vi hade varit tydliga i detta fall.
- Vi har undersökt detta och kommit fram till att vi vår organisation har både enhetschefer och asylhandläggare, som kan kopplas till främlingsfientliga organisationer, såväl sverigedemokrater, som organisationer till höger om dem. Vi har kunnat följa hur dessa personer som regel gett avslag på asylansökan oavsett vilka skäl den asylsökande angett.
- Men vad fasen, sa överdirektören, varför har jag inte informerats om dett tidigare?
- Vi har inte varit säkra. Vi ansåg att vi skulle så split i organisationen, om vi inte hade tillräckligt på fötterna.'
- Hur kommer detta att påverka kommande samtal mellan oss och det där kristna samarbetsrådet.
- Inte alls, det vet du lika bra som jag att det mötet är bara ett spel. Vi bjuder dem på god mat och lite upplevelser i Kolmården å sen enas vi om att verket ska deras uppmaningar och frågor på största allvar. Sedan blir allt som det varit.
- Tydligen måste vi ändå göra något åt saken. Verket har inte råd med dålig press. Vi är tillräckligt ansatta som det är.
- Hmmm, kanske ska vi inrätta en speciell enhet för konvertiter och säkerställa, att inga olämpliga anställs där. Varken främlingfientliga eller fundamentalistiska muslimer.
- Ja, det kan vara en utväg, men det tar  tid att genomföra en sådan förändring.
- Jo, jag vet, sa rättchefen, sedan har vi problemet med migrationsdomstolarna, som har infiltrerats av muslimska agitatorer, som via det svensa partiväsendet fått plats som nämndemän. Vi har sett flera fall, där muslimska företrädare på övertygande sätt övertygat andra nämndemän om att dopintyg sålts av kristna församlingar.
- Jamen herregud, sa överdirektören, det är ju inga duvungar till jurister, som dess anämdemän ska övertyga.
- Nej, sa rättschefen, men samtidigt måste vi förstå, att flera av dessa jurister har mycket liten kunska om folkrörelsesverige i allmänhet och frikyrkorörelsen i synnerhet.
- Vilken soppa! Har vi någon kunskap om hur det gått för de konvertiter, som vi utvisat.
- Vi har inga säkerställda garantier om en enda av dessa. Iranska myndigheter säger inget, inget annat än att de har religionsfrihet och de i övrigt följer sitt lands lagar. Men vi har inte lyckats etablera någon kontakt med en enda, som vi utvisat.
- Fasen, sa överdirektören, det var betydligt lugnare på Skatteverket. Det gär är ju egentligen hemskt. Nu måste vi finna en utväg, som skyddar verkets image. Vi har den planerade omorganisationen, vi har mötet med det där kristna samarbetsrådet och sen får vi som vanligt säga att vi bara följer politikernas direktiv och utlänningslagen. Skriv ett PM till presschefen. Ingen information får ges om främlingsfientlig infiltration, iransk polisinfiltration eller eventuella muslimska aktioner i migrationsdomstolarna.
- Ja det är nog bäst att vi gör så, sa presschefen. Jag känner dock olust i att de riktlinjer vi utfärdade efter överprövning av pilotfallen så nonchalerats. Min yrkesheder känner sig förfördelad.
- Jaja, det får vi ta sen. Skriv nu ett PM. Se till att de skickar fram den presskille, som kan säga mycket och ändå inte säga något.
Presschefen återvände till sitt kontor för att skriva PM.
Överdirektören satt och tittade tomt framför sig. Han räknade på fingrarna hur många år det var kvar till pension.