Blott en morgon eller tidig förmiddag

Det är början på sommartid, även om natten synes like kall och mörk som förut. Det vita snötäcket har dock sakta funnit för gott att sakta minmeras. De gröns gräsmattorna väntar att få återtå vårgrönskans hoppgivande grönhet.

Med min hjulbente följeslagare företog jag en vandring i den värmande solens behagfulla närvaro. Detvar inte utan att det kändes frestande att  både kasta stickad luva och öppna vinterjackans dragkedjeförsedda öppning- Ihågkommande det glesnade  hårsvallet hindrade mig dock fråm sådana excesser!

Träffade an medvandrare och vi pratades vid. Delade me d glädje och visstillfredställelse  våra krämpor.Visst fonns det en viss njutning i att få dela sådana besvärligheter. Jag förklarade att jag ännu var i gångbartskick, men tacksam för den hjilbentes stödjamde sällskap. Han å sin sida klagade, med viss glädje, att sockret höll sig på  bra nivå och att han var planerad att genomföra  en enkel ögonoperation

-  De säger, att det klarar vi polikliniskt!

Jag såg hur ögonen lyste av glädje, att han kunde  använda ett ord, som han bara för  några veckor sedan inte hade en aning om fanns. Dock var han mer bekymrad över att pensionen var för låg och att han inte kunde unna sig de varor, som tidigare förgyllt hans tillvaro. Han var orolig för bostads bidrag.
- Jag förstår inte hur man tänker, sa han, först så sänker regeringen pensionärsskatten, så vi fattiga ska få lie mer  i plånboken. Genast så tar regeringens kommunala partikollegor tillfället i akt att höja priserna på den hemtjänst jag så väl behöver. Det är som de sa, se nu har pensionärerna fått ökat nettopension, då har vi utymme höja vår akommunala avgifter för pensionärer.

Nu började jag tycka att han började bli väl negativ. Försökte  att leda samtalet över på vårens antågande och den soliga sommaren vi alla väntat på-Men icke! Nu hade han funnit någon som lyssnade och nu skulle han , banne mig, klaga! Längtade hem till trevna stugan .Ivrigt, med en nödlögn , ursäktade jag mig och skyllde på blodförtunnande piller måste intagas.

På vägen hem, kom plötsligt en gammal psalm (först publicerad 1865) till mig. Jag tänkte på att vi nog alltför ofta sjungit psalmer, utan att egentligen tänkt på texten Texten, som många gånger gömts i lättrallade melodier.

"Allt ju vilar i min Faders händer,. skulle jag, som barn, väl ängslas då?"

Helt plötsligt fick denna versrad ur en gammal pslam liv och den  trygghet och förtröstan , som dess ord gav mig. Var en av de bästa upplevelserna på länge.

På en gångbana på Vallby omslöt tryggheten och förtröstn mig! Min hjulbente följeslagare  tittade först förvånad på mig, men sen nickade han instämmande -

I lättrallade melodier från förr, göms ibland en sanning......

Hidden with broken wings ,,,so grey!

The first darkness of the evening slowly surrounded him as he diredted his ret t5o take him home. He had visit a friend and the afternoon has slowly become early evening.  The summerrain had both started and stopped. The walkways was still a bit wet and waterdrops fall on the him as he passed some big trees. Shadows was since long just amemory of the sunny day! Even if the day had been sunny, he was frozen and longed for the warmth of his home and a cup of coffee!

It was a miracle that he saw her at all.

She has crawled deep into a dark corne. She was almost coverd by the box with sand, that the housecompany placed there for the upcoming winter. He went carefull up to her. Approached her slowly. He had no intention to scare her, where she was hiding behind the box with sand. He looked at her. She had drawn he knees up to her chin and small white hands covered her face, She looked at hin between her fingers. Her eyes was brown and reflected a warm friendly curiosity.-
- Hello, how are you doing?  Why are you hiding here in the beginning darkness of the night?
When she started to talk it was more like a song, Her voice was warm andsoftly melodical, almost like a talked blues!
Witha gracious gesture she stroke the brown hair from her face.
- I am a broken angel, I hide from my fate. I can no longer be a guardian angel when my wings are grey!

He looked with surpise at little woman. She worn a dress in beige and brown,
- No, tell me now what is wrong. No you are not an angel, they are not such things as angels. Tell me what is wrong with you?
- People don't use to recognize an angel when they see one or has an angel visiting. Most of us has no wings or a halo. We are just here to help out and mostly we are not even visible!
- You have to stop talking like that. People may think your have something wrong in your head. No, tell me instead what is wrong . Why are you hiding here in the beginning darkness?
- I streched my hand for help from above, but my legs wasn,t strong to keep me standing. Now I just wait for the fate that is given to us angels with grey wings!

He gave her his hand and with difficulties she stand up. She leaned on him the short way to his home. She sat down on a chair in the kitchen. He bave her a towel of pure indian cotton. Slowly she dried her hair from the moisture of the evening, Whit smal gracious moves she removed the dirt from her face. The waterboiler sounded exactly as waterboiler us to sound. He offerd her a cup steaming tea. Tea from the leafs of  Roboisbush! Slowly he saw the colour returning to her face.
She looked at him with a smile that could be a git from heaven and started to talk in her bluesy melodial way.
- I am an broken angel and my wings , they are so...grey!
He shooked his head. Her voice was so different. The melody when she talked was so hypnotical. Her finger slowly caresses the table. The she looked at him and started to talk again,
- A broken angel can't be of any big help to noone. But you shall always be aware of that their is help for you, that comes from above. I know you have gad a hard time, but the days will be more sunny! You will find the joy again. Know that not all people will be aware of they have had angels as a visitor in their homes!
When she stand up and started to walk out of the kitchen to the livingroom, he saw she had wings on her back. Wings that were damaged and almost grey,

- Hey angel, why are you wings broken and grey?
The question dissapeared in emptyness and silence. He rushed to the livingroom to ask her again. When hereached the livingroom he sa nothibg but emptyness, On the floor he saw the towel of cotton from India and a small white feather was laying alone as a greeting from...
A silent melody was almost possible to hear in the silent livingroom. A melody slihjtly like a bliúes...and the words become weaker and weaker....

- I am a broken Angel and my wings are grey......

A Fantasy When Night Meets Morning

All of a sudden, he saw her sitting in the armchair across the room. She was all dressed in white! She smiled at him, a smile filled with hope for the day and softly she started to talk. Her voice was mild and gave the morning warmth.

- I come to you in my rowboat. I have travellod of the sea of nothing. Striving to reach a shore that will mean more  than endless rowing.
My left oar sings the song about the time when I was none doing nothing. The right oar resting and softly mumble something about the time that will come and I will do even less.
The waves was rythmically hitting the rail of the boat!  Creating deep basstunes singing a serenade about the silence. A song about the longing that the silence is.

She looks at him with warm eyes that slowly melt the snowflakes of the cold morning. Her soft voice scares the cold snowflakes away. Her story gives the pale silent morning life!
The still colourless morning breaks into a sparkling mosaic,, that gives the silence a voice!

With a sigh she enter her fragile rowboat.
She smiles and continue her trip in a fragile rowboat of the sea of  nothing.

At the Bank of the River Where He Lives

It was a warm summermorning not that long ago. He saw her coming down the hill close to the river where he lived. The young girl had a dress with alot of summerflowers on and her feet has lost their shoes.
The rays from the morningsun played sparkling with her  hair. With kips red as raspberries she smiled at him. He smiled softly back!
.  Hey to you, do you have any breakfast to offer to a young girl. My nights has been long and I have lost my shoes!
-I will fix you an omelette. And a bun with cheeze and ham. And a cup of coffee with milk I think you will need.

Yellow as the buttercupflower the omelett soon rested on a plate. And a bun with cheeze and ham also find its place on the tray. A steming coffee diluted with milk made the other dishes company on the tray!
They sit down at the bank of the river. The lips red like raspberries slowly sipp the milkdiluted coffeebrew.

-Tell me young girl, why was your night so long and why have you lost your shoed?
- I was on my way home from the chapel when I was distracted. There on a bench in th epark sat an old and lonly seaman from Peru. We started talking and the hours fly by. I was fascinated by his dark hair, shimmering like black gems in the moonshine. Eyes black as the darkest night smiled at me, just as you could see the sun rise. Just as I stand up and was on my way to leave he talked to me and asked:
- Will you be my own seamanwife?
I was chocked. Such plans was not even close in my young heart! I have to get an education before any man will so capture me. He told me he will write to me when he come to Rotterdam in Holland and once again ask if I wanted to be his own seamanwife! I left in a rush, yes so rapidly I left i forgor my shoes at th ebench in the park. And even if he will write to me from Rotterdam, my answer will be no. Shall I havea man I will seek one from more close to home. I rather chose a carpenter from Sweden than a seaman from Peru!
He looked with morningeyes at the young girl sitting here on the bank of his river. When she smiled she was a reflection of her mother. He saw that so clearly. He looked at th clean plates where justa short time ago a yellow buttercupflower looking omelett rested..
. No my old man,  dearest father, now I better go back and find my shoes. If you have a dress with summerflowers on you have to wear summershoes too!
It is not always easy for an old man to follow the logic thinking of a young girl, but so much he knew close to a bench in the park, she will find her shoes.
Lips red like raspberries say farewell and thanks for breakfast. They will meet again when the days gets older!

. And that I can promise you, I will never be any wife to a seaman from Peru!
It was a warm summermorning not that long ago! He saw her walking up the hill close to the river where he lives. She is looking for her shoes, close to a bench in the park!

Undringarnas tid är ej förbi

Den kyliga morgonvinden böjer en grånad gubbes rygg över hjulförsett gåhjälpmedel.
Blicken ej längre bortom horisonten fäst utan snarar på gångbanans näraliggande gropar och hinder.
Rösterna från överallt överraskar honom när han vandrar sin bana.
 På främmande språk och på hjältars idiom hör han tilltal, som förr viftades bort med nochalant handrörelse. Kan han längre blunda för det som förr sökte vetenskapens rationella förklaring.

" Don't think you are better than other just because you experienced 278 seasons!"
" Du ska inte tro du blitt något visare för att åldern har böjt din rygg!"

Hans blick söker rösternas ursprång och han vill inte tro det han ser. Han vill inte tala med  varelser fyllda av skuggor och blekhet. De levandes glittriga blick är dte han söker, ej de av skuggorna besegrade.

Med stilla förfäran han undrar vad som sker. Uppriktighetens förvåning stittar honom utmanande i beslöjade lgons morgontrötthet! Förr klarades morgonens  vandring på vindpinad vallbystep med lätthet och tillsammans med fyrbent följeslagare betvingades kilometer efter kilometer. Nyfikenheten var hans ständiga följeslagare också på banad stig. Numer undrar han för varje neter, om han ytterligare en meter ska orka. Fyrhjulat gåhjälpmedel inbjuder ej till skuttande morgonpromenad.

Vandringen närmar sig sitt slut och än finns så mycket att se och uppleva, De unga han möter visar ej en äldre gubbes med värdighet, snarare hörs beska kommentarer om hjälpmedels utseende och funktion. De unga verkar nu på de sista vandringarnas tid  så mycket yngre än de var då han själv var i samma ålder. Nyfikna undringar är den grånades ständiga följeslagare. Hej och hå en meter till och stugans välkomnande närhet är mer nära. Trots skröplighet och skumma ögon undviker han med förbluffande vighet och snabbet ett hål i gångbanan.

Tacksamhet för att hjälpmedlet är utrustat med handbroms uttrycks med en ljudlig suck. Annars skulle nedförsbacken skapa en fart som skröpligheten ej kunnat bemästra. Hemkommen i stugans kaffedoftande trevnad, läser han med förvåning ett brev, där förening önskar uppvakta honom på stundande högtidsdag, för så är föreningens vana, upplyser brevet! Han undrar hur förgänglighetens tilltagande verklighet någonsin kan bliva en högtidsdag som så väl när ett behov av uppvaktning?

Är det måhanda kakor och kaffes närvaro  som ter sig så lockande?

Ur skuggornas dike ropar lockande rop på att ingå i kylande gemenskap! Ur skuggornas dike hörs märkliga röster, han förr nonchalerat och viftat bort. En verklighet finns bortom livets horisont. En verklighet ingen känner. Dikenas skuggfyllda rop  menar att intighet ock så är en verklighet.

" Don't think you are better than other just because you experienced 278 seasons!"
" Du ska inte tro du blitt något visare för att åldern har böjt din rygg!"

Hågkomster med anledning av en kopp från Bing Gröndahl

Inte fick värmen asfalten att blomma, nej det vore att fara med osanning. Men på den tiden kunde nylagd asfalt i värmen vägra att stelan. Små krumma barnafingrar rullade kulor, som panerades i sand. Lyckan var fullständig när sådan asfaltkula förmåddes rulla nerför en preparerad bana bakom HP's livs. Kan inte minnas om det någonsin lyckades helt och fullt. Men lite tidsfördriv på den unge pojkens promenad från Stampgatan till mormoderns hus på KarlXGustavsgatan. En sjuklig syster till mormodern behövde hjälp att handla. Det anförtroddes den unge att med några slantar i de hemsydda kortbyxornas påsydda fickor, att inhandla en halv limpa och e liter mjölk i den för ändamålet inrättade affärsrörelsen.
Inhandlade varor levererades till sjuklig mormorssyster. Syster Hulda log ett blekt leende och inbjöd det unga varubudet att sitta ned på balkongen. I fin porslinskopp med fat bjöds han kaffe med mjölk och två sockerbitar. Dagens ungdom skulle med viss bestämdhet påstå att det handlade om sötad latte! Såfana ord var inte uppfunna i den unga pojkens tid som pojke. N', det handlade om en halv kopp kaffe och en resten var mjölk. I denna utspädda dryck smältes långsamt två sockerbitar. Var man otålig nog, så kunde man fiska upp en halvsmält sockerbit och suga sötman ur densamma.
Till denna dryck serverades en limpsmörgås med ost. Det var en viss njutning för den unge pojken att bli bjuden på sådana lyxigheter. Hemma i barndomshemmet hade fadern under en tid drabbats av Frisksportrörelsens ideal. Detta innebar att alla normala brödsorter var förbjudna och försägs med tabulappar och ibland även långa föreläsningar om degiga limpors destruktiva inverkan på det växandet släktet. Nej det skulle vara masonitliknande osötade brödlimpor, som beät skivades med hjälp av bågfil eller fogsvans. Nu fanns det dock ett alternativ, ett vitt bröd som var svartprickingt av frekvent istoppade kumminsfrön. Dessa kumminfrön gav en äcklande smak till limporna. Det var därför den unge pojken omsorgsfullt och nogsamt pillade ut dessa frön och gömde dem under skeden till morgonschokoladen. När drycken var urdrucken kunde man hjälpligen dölja fröna i bottensatsen.

Så inte var det underligt att dessa samaritinsatser på sommarlovsmorgnarna var av  lockande karaktär. Sommarlovsledig moder  konstaterade att att Mosterns, ja det var moderns moster, behövde hjälp med handling. Tultande påg förpassade sig själv från hemmet på Stampgatan till mormoderns hem. Det inhandlades en halv limpa och en liter mjölk. Nu ska det påpekas att detta var långt innan tetror och annan pappersförpackning användes som mjölkförpackning, nä på den gamla goda tiden användes mjölkanna. Mjölken hälldes upp ur stora tunnor med mjölk med hjälp av ett litermått.

Väl kommen tillbaka kunde det unga varubudet njuta förbjuden frukt på balkongen med viss utsikt över Öresund.
Det var mosterns och min hemlighet, att jag som tack för hkäpen bjöds på kaffemjölk och degig sötlimpa med ost En hemlighet mosterns tog med sig i graven. Hennes  förbrytelser mot faderns önskan att är masonitbröd eller svartprickig osötad vitbröd är väl numer preskriberat och ej längre straffbart!
Mostern hade under sitt yrkesverksamma liv sålt porslin i en affär som hette Forma. Där hade hon krängt porslinskoppar, porslinsfat och annat av porslin. Ords som kongelig dansl, Bing Gröndahl och Rosenthal stod som spön i backen, när hon talade om porslin. Vi som överlevde henne har ännu serviser i från hennes välfyllda skåp. De efterkommande släktleden har redan nu i sin ägo porslinsföremål, som en gång promotats av mosterns som bjöd på kaffemjölk med degig sötlimpa!

Måhända serverades  på balkongen, med viss utsikt över Öresund, kaffemjölk i en kopp från Bing Gröndahl!

Moderna böcker

Jag har ingen aning om vad, som fått dig att avbryta dagliga rutiner, för att läsa vad som präntats här. Kanske har du lämnat tråkiga vardagssysslor, för att du trodde att några rader från vallbybloggaren skulle ge solsken åt din dag. Kanske har du nyss kommit hem från arbete och i väntan på att potatis skall koka, trodde du att vallbybloggarens ord skull ge en stunds avkopplande läsning. Inte vet jag vad som fått dig att med möda traggla dig igenom dessa hafsigt hopkrattade ogräsord.

Ett vet jag dock. Något jag kom på, när jag skulle läsa en bok.
Det är inte jag får ro att sitta ner och läsa det andra skrivit. Jag inte vad jag själv totat ihop heller. Nåväl må vara hur det vill med det. Sätter mig ner i bästa läsfåtöljen. Tar fram boken, en tjock rackare. skulle tro fem centimeter från pärm till pärm. En kopp Zoegas Intenzo kaffe väntar ljuvligt doftande på det lilla bordet till höger. Några syltmunkar väntar på att bli uppätna. Väl tuggade av nyköpt garnityr.
En klunk kaffe. Välgörande för kropp och själ. En tugga syltmunk välgörande för ett ökat midjemått.
Jag  öppnade boken på normalt läsavstånd och kunde inte tyda en bokstav. Minskade avståndet, samma sak totalt oläsbart.
Varför har moderna böcker så himla små bokstäver. De borde skicka med ett förstoringsglas.
En halv kopp kaffe senare och nästan en hel syltmunk senare har jag hunnit fyra ord in den, enligt andra läsvärda, boken. Jag har ägnat mer energi åt att ondgöra mig över den moderna litteraturens vla av pyttiga gemener än åt försöka läsa de gemena gemener, som tydligen , om läsbara, ska skänka en läsupplevelse utöver det vanliga. Stor litteratur, men små bokstäver.
Upprörd lägger jag boken åt sidan, för att trevande leta min väg till bokhyllan, där kära gamla böcker förvaras, alla de böcker, som jag varit övertygad om jag skulle läsa igen. Någon annan anledning att spara böcker i därför avsedd hylla kan jag inte finna. Finner en kär gammal vän. PG Wodehouse och hans krönika om livet på avlägset gods i Shropshire i England. Orden lyser klart och tydligt. Hertigens ondgörande över prissuggans minskade matlust kan med lätthet läsas av mig. Beach, butlerns om lider av ischias och med yttersta svårighet kan vara behjälplig att blacera  ovan nämnda prissugga i bak sätet på en öppne bil. Allt i syfte att avkräva hertigen en större summa pengar, så att de unga tu kan få varandra och öppna ett soppkök i London City. Allt detta kan med tydlighet läsas och småfnittrande ge  mig bilder i huvudet.

Återvänder stärkt av denna bekräftelse på att ögonen fortfarande hänger med...eller är det så att jag känner PG's böcker så väl att även suddiga bokstäver bildar begripliga ord. Jag tar upp tegelstensboken. Tömmer kaffekoppen och ger ifrån mig en belåten suck.
Bokstävernas litenhet blir åter mitt gissel. Det är något, ha rjag nu fattat en berättelse om en man som i ett dunkelt rum försöker skriva en berättelse om var och varför jorden blev till. Varför landmassor höjts ur havet och mörker skilts från ljus. Sakta suger berättelsen tag i mig och jag vänjer mig vid gemena gemener. Dock orkar jag inte lika länge som i ungdomens dagar då böcker om tvillingdeckare slukades under en kväll. Böcker om engelska ungdomar på mystiska resor  på den engelska landsbygden. De fem som råkade ut för den ena fasligheten efter den andra, men aldriga missade sitt eftermiddagste.
Nu kom jag visst en bit från det, som rubriken sa jag skull pränta ner.
Jag kan konstatera, att moderna böcker har fasligt små bokstäver.
Jag undrar om böcker med små bokstäver verkligen kan bli stor litteratur.
Måhända är det så att böcker med gemena gemener mer troligt får stor ära och nobelpris.
Tuggar begärligt i mig den sista biten av syltmunken.
Det var allt bättre förr, när böcker hade bokstäver som var stora och läsliga!

Hej är det någon, som sett mina läsglasögon!