frusen längtan efter vår

Vallbybloggaren har varit på morgonpromenad. Små vita hårda,nästan omärkbara snökorn, smekt av isande nordan, attackerar hans ansikte. Längtan till stugvärme, varmt kaffe och sändningar från olika vintersportarenor fyller hans tankar. Den ludne sambon är dock inte helt med på noterna.

Han har fått upp ett spår. Med nosen som en snöplog, i det tunna, men allt för tjocka snötäcket, plöjer han en väg för de två. Promenaden blir längre och längre. Snökornen blir alltmer intima. Söker sig under halsduk och jacka. Försöker påskynda stegen för att undkomma det väntade, mer märkbara, snöfallet!

Hemkommen i stugan tinar tassarna sakta hos såväl sambo som hos den gamle på Vallby.

Vallbybloggaren står i köket beredande sjömansbiff. Han hör hur från påslagen teve hur någon söker förklara varför danskar anses vara lyckligaste folket i världe. Med uns av förakt frågar personen om inte Danmark är socialistiskt!

En intervjuade danska svarar, vi föredrar att kalla det civiliserat!

Ett i sig underligt svar från en misstänkt kannibalistisk nation. I Danmark är det ju många som börjar dagen med att svälja en gammel dansk!

Vallbybloggaren påminner sig den invandrade sociologen från Chile som yttrade

... att ni här i Sverige...

Ni lever för att arbeta, medan vi snarare arbeta för att leva!

... fikarast innan brunsåsen ska redas

Morgonen mötte vallbybloggaren med en hetta, som inte gör mer tropiska landområden saknade. Tidig morgontimma. Ännu sover Vallby. Skatebordbanan är befriade från unga mestadels manliga hjulbetvingare. PRO's boulebana likaledes tom. Ingen äldre klotrullare är där och tjuvtränar.
Framför hotellet  har morgonpigga, på hotellet verksamma, samlats för att inhalera nikotin, så de klarar sig till fikapausen om några timmar.

På håll hörs en duva kuttra, sju meter längre bort svarar en björktrast.
Det är onsdagmorgon och sakta vaknar stadsdelen.
Passerar mellan två hyreshus och kommer ut på Fatbursvägen. Vid servicehusets varuintag, sitter en kocka och läppjar en kaffe och njuter ett morgonbloss.
Hon följer nyfiket sambons nosande förehavande.
- Oh, vad den liknar min hund som jag hade i Chile!
Sambon är ofta en samtalsöppnare.
Hon berättar om sitt liv i Chile och om livet i Västerås. Vallbybloggaren berättar om några udda möten, då han själv besökte det avlånga landet på sydamerikas västkust.
Om det oväntade mötet i San Felipe.
Vi gick bygatan fram, då vi adresseras av en ung man.
- Kommer ni från Sverige, sa han och log.
Svenskan är helt förstålig och det är bara förväxlingarna av bokstäverna b och v, som avslöjar, att han inte är helt svensk. (vad det nu än är?)
Berättar att Västerås är bostadsorten.
- Oj Oj Oj... jag har bott i Skultuna!
Ibland är världen mindre än man tror!
Vi , den unga kockan och vallbybloggaren, samtalade om svårigheter som möter de som levat i asyl i Sverige och sedan söker återvandra till hemlandet.
Att lämna den gamla kultueren och sedvänjor på olika plan. Göra misstaget att tro att hemlandet är som det var när man lämnade det. Man har ju trots allt blivit ganska  "svensk" och detta att leva  "svenskt" skapar problem i mötet med det gamla landet!
Drömmen om hemlandet, blir vid återvändandet ofta en krossad dröm....

- Nä, nu ska jag in å laga mat till seniorerna...