Det gäller hålla sig borta

Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,

Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
 - Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!

Med ålderns rätt

Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han  tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.

- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.

Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.

- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?

Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.

- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.

- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?

- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.
Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år!  Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!

Samtal på kaffehuset

Det var full fart på "Bruna Bönan", det fiktiva kaffehudet, där så många världsproblem lösts! Det stampades med frusna fötter, snöblöta halsdukar hängdes på tork och snösura vantar torkades framför den öppna spisen.
Vid ett bord tvärs över salen satt en ensamm lättöl och mumsade på eb smörgås med leverpastej och saltgurka. Lättölen försökte med jämna mellanrum påkalla medgästernas uppmärksamhet. Så intresserad av att inleda ett samtal. Dock kröntes försöken inte med någon framgång.

I ett hörn till vänster om den muntert sprakande brasan satt en äldre kvinna och småpratade med en av permobil framburen man. Nog hade mannen sett sina bästa dagar, men han gjorde vad han kunde för att hänga med i det som kunde betraktas som inne, Sin permobil hade han prytt med en lång antenn, i vars topp en rävarumpa slokade i den frånvarande vinden.
- Det är lederna, sa den äldre damen, jag kan ju inte göra någonting numer. Läkarna vill inte kosta på mig så mycket.
- Jasså, sa permobilen, är det så illa. Ja vi blir ju inte yngre. Det är väldigt lyjört där jag bor nu!
- Men man ska väl ha sitt straff, sa den äldre, för att man fött dussinet fullt med ungar och skuttat som en hare i storskogen hemma i Jämtland.
- Det är då tur, sa permobilens besittare, att vi har vårt kaffehus, så vi kan få språkas vid. Ser att Servicehusets föreståndare går hem nu! Ja det är väl den tiden på dagen, hon är snäll hon!
- Grabben min, han som bor i Strängnäs, vill att jag ska flytta ditt, sa damen, hon den ålderstigna, fast jag vill inte flytta. Huva, inte orkar jag det, ungarna får väl komma hit om de vill ta hand om mig. Va ska jag i Strängnäs å göra.
- Den gamla föreståndarinnan för Servicehuset fyller år i dag, sa permobilen, tror hon jobbar i stadshuset numer. Jag har inte sett henne på länge.
- Det är allt bra att vi kan träffas och språkas vid, sa den ålderstigna, det blir bra ledsamt att sitta själv i lägenheten. Det blir bättre i vår, när solen värmer, då kan vi sitta ute. Jag brukar sitta ute mycket när det är sommar!
- Tjejen från hemtjänsten, sa permobilsittaren, är lite trög, tror jag. Två gånger gick  hon till affären för att köpa toapapper, men kom tillbaka med hushållspapper. Då blev jag lite gramse och och artikulerade väl... "jag har hushållspapper, så jag kan tapetsera med det! Jag vill ha T-O-A-L-E-T-T- papper"!
Tre gånger fick  hon gå för att jag skulle få rätt pappersrullar!
 Nä, ser du är de för jobbiga du ryter jag i. Jag har tagit hand om dussinet ungar och kommer nu tanten hit och pratar strunt, då säger jag ifrån... du ska veta hon blev spak då. Jag har inte sett henne på länge nu.
Den Gamle på Vallbytundran drack ur sitt kaffe och började sin vandring hemåt till den trevna stugan.
" Frusna fötter vandrade i fruset kristalltäcke
   snöflingors skugga ledde hans vandring"

I tristhetens händer

Med viss manipulering, av sambons vilja att gå ut. lyckades Vallbybloggaren uppskjuta första dräneringspromenaden med gott och väl 30 minuter. Visst kostade det ett digestivekex med leverpastej och lite dragande i "lektrasan".

Till slut vann dock sambons behov.
Vi lämnade trevna stugan och inträdde i en fuktig morgon. Regndropparna fanns där, men det regnade inte.
Ensam promenad. Ännu sover Vallbyborna. Inte ens de morgonpigga områdesstädarna hade påbörjat sin dag.
Vallbybloggaren och sambon passerade ett tidningsställ med gratistidningen. Kan ju inte påstå att journalistiken når några större höjder i detta tryckalster, men det har ett dagligt Suduko. Trevligt, lite finurligt sällskap till frukostkaffet.
Vid hotellet, det så decentraliserade hotellet, hade tidiga konferensarrangörer ankommit. Ur bilens innanmäte släpades utställningsskärmar och kartonger med förmodade konferensmappar.
Morgonpromenaden gick via Svalgången och ut på Fatbursgatan. Förutom de verksamma vid hotellingången var promenaden mötesfri. Inte förrän vi kom till den malplacerade busshållplatsen vid Servicehusets varuintag  gick det att konstatera att morgonen inte längre var mötesfri.
Vid Servicehuses entre hade den äldre herren, som tidigare mötts som resenär och kontaktköpare med kanelbullare. Han underhäll ganska högljutt en äldre herre med rullator, om hur äldreomsorgen borde utformas i staden. Han visste, för han hade kontakter. Vilka dessa var hörde dock aldrig Vallbybloggaren eller sambon.
Vår promenad fortsatte ner mot Vallbykyrkan, där snart Second Hand-butiken nya lokaler är färdiga.
En grå trist morgon.
Morgonen lika tråkig, som en modern tråkig gudstjänst i någon kyrka!

Nä, det vill sig inte riktigt

Vallbybloggaren satt ner och betraktade håglöst det vita papperet i den gamla Remingtonen. Han hade förgäves sökt få de i tanken formulerade meningarna att materialiseras på pappret. Det ville sig inte!
Att säga, att det inte ens blev ett kommatecken, vore dock en överdrift. Ty när han skulle borsta bort en liten svart partikel, som solkade det vita pappersarket, visade det sig vara just ett kommatecken.

Samtalet med den äldre finska kvinnan, som pantade burkar i den lokala butiken, ville inte bli fästat på pappret.

Sammanträffandet med gamla arbetskamrater, som återigen hade en planeringsdag... nä processdag heter det visst numer,... om samma saker som vi planerade/processade om 1993, gav bara en fadd eftersmak och ville inte låta sig beskrivas i ord.

Mötet med de två unga syrianska pojkarna, som försökte provecera bråk, kändes bara tjatigt. Den enes fader hade samma "spela-tupp-fas" för 25 år sedan.
Vasllbybloggaren känner ålderdomens ältande och brist på nytt föga inspirerande. Han känner sig nöjd med sig och sitt. Han har inget behov av att ta över andras framgångskoncept för att stå i centrum. Han kastar lystna blickar på servicehuset!

Nej, något helt nytt ska det vara, något som ingen gjort förut, då komme ungdomen åter. Men det är en annan historia och den som lever får se!
Något nytt är på gång....

... fikarast innan brunsåsen ska redas

Morgonen mötte vallbybloggaren med en hetta, som inte gör mer tropiska landområden saknade. Tidig morgontimma. Ännu sover Vallby. Skatebordbanan är befriade från unga mestadels manliga hjulbetvingare. PRO's boulebana likaledes tom. Ingen äldre klotrullare är där och tjuvtränar.
Framför hotellet  har morgonpigga, på hotellet verksamma, samlats för att inhalera nikotin, så de klarar sig till fikapausen om några timmar.

På håll hörs en duva kuttra, sju meter längre bort svarar en björktrast.
Det är onsdagmorgon och sakta vaknar stadsdelen.
Passerar mellan två hyreshus och kommer ut på Fatbursvägen. Vid servicehusets varuintag, sitter en kocka och läppjar en kaffe och njuter ett morgonbloss.
Hon följer nyfiket sambons nosande förehavande.
- Oh, vad den liknar min hund som jag hade i Chile!
Sambon är ofta en samtalsöppnare.
Hon berättar om sitt liv i Chile och om livet i Västerås. Vallbybloggaren berättar om några udda möten, då han själv besökte det avlånga landet på sydamerikas västkust.
Om det oväntade mötet i San Felipe.
Vi gick bygatan fram, då vi adresseras av en ung man.
- Kommer ni från Sverige, sa han och log.
Svenskan är helt förstålig och det är bara förväxlingarna av bokstäverna b och v, som avslöjar, att han inte är helt svensk. (vad det nu än är?)
Berättar att Västerås är bostadsorten.
- Oj Oj Oj... jag har bott i Skultuna!
Ibland är världen mindre än man tror!
Vi , den unga kockan och vallbybloggaren, samtalade om svårigheter som möter de som levat i asyl i Sverige och sedan söker återvandra till hemlandet.
Att lämna den gamla kultueren och sedvänjor på olika plan. Göra misstaget att tro att hemlandet är som det var när man lämnade det. Man har ju trots allt blivit ganska  "svensk" och detta att leva  "svenskt" skapar problem i mötet med det gamla landet!
Drömmen om hemlandet, blir vid återvändandet ofta en krossad dröm....

- Nä, nu ska jag in å laga mat till seniorerna...