Tilltufsad av morgonen

- Jag måste för er berätta, vad som hände mig idag!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.

- Öh, öh, öh!

Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.

- Vad är det du vill berätta?

Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.

- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?

Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.

- Ja vem kan ha undgått det!

- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.

Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade  sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.

- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.

- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?

- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....

Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.

- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!

- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!

Han började skratta  igen.

- Inte var det väl det du skulle berätta?

- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.

- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!

- Va?

- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!

Minnet försvinner fort som en avlöning.

Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.

Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!

- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!

Längesedanstaketet

Vallbybloggaren och sambon hade lämnat trevna stugan, för att ge sig ut på morgonens första dräneringspromenad.

Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!

Änglar har inte gloria!

Det finns nätter som har längre till morgonen än andra nätter. Nätter där vakenheten sakta smyger fram i mörkret. Nattligt mörker som maran gärna rider.
Nattsändningarnas flimmer skänker ingen ro.
Roliga sitcoms lockar inte till skratt.
Måhända kan en nattlig promenad med sambon återväcka lusten att somna.

Vallbytundran är ovanligt lugn. Omfamnad av kyligt mörker erbjuder den folktomma gångvägar.
På håll ser vi ett tidningsbud med stelfrusna fingrar inse att våren sover om natten.
Vid den så kallade Upplevelseparken på Vallby ser vi en äldre kvinna sitta på en parkbänk.
Hennes kläder är inte kläder man finner i modebutikerna. När vi hamnar i hennes synfält ser hon på oss och ler. Ett leende som avslöjar tänder som sett bättre dagar. Hennes ögon är varma och ömma.
- Vilken fin hund du har, säger hon med en röst som avslöjar en utländsk härkomst!
- Tackar, säger nattvandraren.
- Kom du och sitt här en stund, så får vi prata.
Sambon har redan bestämt. Han har satt sig framför den sittande kvinnan och tittar på henne med sina svarta ögon fyllda med tillit.
Nattvandraren sätter sig ner brevid den kvinnan.
-Vill du ha en kopp kaffe, säger hon.
Ur en sliten bag tar hon fram en gammal termos. En termos vars lock i gulnad plast också kan användas som mugg. Den veckade termoskroppen hade mist nästan all sin färg, men man kunde ana att den en gång varit röd. Hon torkar av plastmuggen med en flick av den luggslitna kappan.
- Tyvärr har jag inget socker, säger hon och han riktigt känner hennes sorgsenhet över att inte kunna erbjuda det.
Nattvandraren dricker i små klunkar det varma  kaffet. Det smakar lite beskt utan socker, tänker han.
- Tack, det smakar bra i kylan, säger han.
Hon ler mot honom och den vänlighet, de mörka ögonen reflekterar skänker ett lugn hos honom.
- Jag vet, säger hon, att du under dagar som varit mött mycket sorg, men du har låtit honom bära den!
- Va?
Hans förvåning är uppriktig. Inte tycker han att han mött så mycket sorg. Inte mer än många andra människor. Inte har han alla gånger låtit honom bära den heller. I mångt har han burit tillkortakommande själv.
- Jag känner dina frågor och tveksamheter, säger hon. Men du ska veta, att även om du själv inte frivilligt lagt dina bördor på honom, så har funnits där och hjälpt dig bära. Så kan du göra med den oro din natt bär. Dina suckar är redan hörda!
Tystnaden omfamnade dem. Den gamla kvinnan kliade sambon bakom örat.
- Den Herre du bekänner, känner redan dina suckars innebörd. Så du kan lämna dem och vila skönt under natten!
Hon skruvade med långa smala fingrar den gulnade plaslocket på termosen och stoppade ner den i den slitna bagen!
- Ja, jag skall väl gå vidare jag, sa nattvandraren. En får tacka för kaffet och pratstunden.
Hon nickade vänligt!
Sambon och nattvandraren fortsatte sin nattliga färd. De vände sig om, men den gamala var borta.
Några få timmars sömn i egna sängen gav ny aptit på den nya dagen!
Efter sedvanlig frukost gav de sig åter ut på en promenad. De passerade platsen för det nattliga mötet.
På den nu tomma platsen låg en ensam vit fjäder!
Det var då tanken slog honom:
Änglar har ingen gloria!

... fikarast innan brunsåsen ska redas

Morgonen mötte vallbybloggaren med en hetta, som inte gör mer tropiska landområden saknade. Tidig morgontimma. Ännu sover Vallby. Skatebordbanan är befriade från unga mestadels manliga hjulbetvingare. PRO's boulebana likaledes tom. Ingen äldre klotrullare är där och tjuvtränar.
Framför hotellet  har morgonpigga, på hotellet verksamma, samlats för att inhalera nikotin, så de klarar sig till fikapausen om några timmar.

På håll hörs en duva kuttra, sju meter längre bort svarar en björktrast.
Det är onsdagmorgon och sakta vaknar stadsdelen.
Passerar mellan två hyreshus och kommer ut på Fatbursvägen. Vid servicehusets varuintag, sitter en kocka och läppjar en kaffe och njuter ett morgonbloss.
Hon följer nyfiket sambons nosande förehavande.
- Oh, vad den liknar min hund som jag hade i Chile!
Sambon är ofta en samtalsöppnare.
Hon berättar om sitt liv i Chile och om livet i Västerås. Vallbybloggaren berättar om några udda möten, då han själv besökte det avlånga landet på sydamerikas västkust.
Om det oväntade mötet i San Felipe.
Vi gick bygatan fram, då vi adresseras av en ung man.
- Kommer ni från Sverige, sa han och log.
Svenskan är helt förstålig och det är bara förväxlingarna av bokstäverna b och v, som avslöjar, att han inte är helt svensk. (vad det nu än är?)
Berättar att Västerås är bostadsorten.
- Oj Oj Oj... jag har bott i Skultuna!
Ibland är världen mindre än man tror!
Vi , den unga kockan och vallbybloggaren, samtalade om svårigheter som möter de som levat i asyl i Sverige och sedan söker återvandra till hemlandet.
Att lämna den gamla kultueren och sedvänjor på olika plan. Göra misstaget att tro att hemlandet är som det var när man lämnade det. Man har ju trots allt blivit ganska  "svensk" och detta att leva  "svenskt" skapar problem i mötet med det gamla landet!
Drömmen om hemlandet, blir vid återvändandet ofta en krossad dröm....

- Nä, nu ska jag in å laga mat till seniorerna...

Ensam på morgonkylig stenbänk ångrar hon natten!

Vallbybloggaren och den ludne sambon inträdde tidig söndagmorgon i den ljumma luften. Bortkastade dryckesbehållare skramlade övergivet på asfalterad gångbana. Solen gömdes av tunna nyvaknade moln. Uppsprickande revor i den tunna molnkoftan gav  hopp om sol längre fram på dagen.
Fastighetskötarna rensade  citytorgets yta från urdruckna dryckesbehållare och kladdiga pizzakartonger.
På håll skällde en frihetslängtande pitbull. Matte släpades runt på gräsmattan.
Allt var som det brukade denna morgon konstaterade Vallbybloggaren. Sakta vaknade bostadsområdet. En äldre kvinna hängde sängkläder över balkongräcket.
Den ludne dränerade system och gladde någon  näringstörstande växt. Nosande sorkgångar sprang han kors och tvärs över nymornade gräsmattan.
En stilla snyftning nådde sorgesamt Vallbybloggarens öron.  När han och den ludne rundade nyponhäcken, såg han henne. Hon satt med knäna uppdragna mot bröstet. Hennes kläder verkade vara från ngn av de modebutiker, som utropar att deras kläder gör dig unik. Våra blickar möttes. Skriftställaren förtärdes av den sorg som hennes ögon reflekterade.
Han undrade stillsamt om allt var som det skulle.
Han möttes av en uppgiven kommentar, vem han var som brydde sig.
Den ludne närmade sig flickan såg på henne  la huvudet på sned och gnydde lite.
Kontakt var etablerad och så berättade hon med ord som hela tiden avbröts av djupa snyftningar.

Hon hade en natt på det decentraliserade konferenshotellet tillsammans med en medelålders man. Inte för att hon egentligen ville det, som hon sa. Men  hon ville ju så gärna kunna köpa en märkes jacka. Hennes föräldrar hade inte råd, sa hon. Det var ingen natt hon var stolt över. Hon ville inte gå hem. Hon ville inte gå till skolan. Hennes skolkamrater kallade henne "HH".
- HH, undrade Vallbybloggaren nyfiket.
- Ja, HotellHoran, sa hon med tårar rinnande ner för de tonåriga kinderna.
Vallbybloggaren  kände att det inte var läge för någon moralpredikan. Han la sin hand över hennes och sa, att de val vi gör här i livet får alltid konsekvenser. Han ville inte fördöma eller trycka ner, men hans hjälplöshet var kanske lika sorglig som hennes sätt att leva.
Det bästa sa han tapper försökande ingjuta hopp. är att du har livet framför dig och du har kan göra det till ett bra liv!
Han kände själv hur patetiska hans ord var, men det är inte lätt vara rådgivare, när verkligheten träffar en som en stormvind på oroligt verklighetshav.
De skildes åt och trots allt syntes ett litet, om än sorgset, leende på hennes läppar !

Ensam på höstkylig stenbänk ångrade hon natten!