Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 8

Pastor Fromblad hade tagit en tidig morgonpromenad. Han hade andats in den kyliga novembermorgonen. Förundrats över att inga snöflingor ännu dalat mot marken. Han hade hälsat artigt på dem han mötte. De allra flesta hade besvärat tittat bort. En ung kvinna kämpade med en beagle, som nödvändigtvis ville undersöka den risiga dungens djup. Sakta vaknade staden. Livsmedelshallarna öppnade tävlande sina dörrar. Färgsprakande annanonstavlor kämpade om morgontidga kunders gunst. Tobakshandlaren slog upp sina dörrar. Ägaren draperade fönstern med kvällstidningarnas nyheter. Aftonbladet förkunnade att lokal finansmagnat skändligen mördats under flykt från besvärande skattemål. Expressen ropade ut i stora fetsilsbokstäver att känd köpman mördats av besvikna kunder, som inte fått lämna tillbaka defekt vara.
Pastor Fromblad förundrades över att kvällstisningarna kallades kvällstidningar. Det var ju länge sedan de nådde sina läsare efter klockan tolv på dagen.
Han kände sig som en främling i den stad där han verkat i mer än tio år. Visserligen kände han igen människorna han mötte. Men ingen tittade igenkännande på honom. Även församlingsmedlemmar, som var ute på tidig morgonpromenad vände besvärat bort blicken när de möttes. En del hade till och med valt att korsa gatan och valt gångbanan på andra sidan, så de slapp möta honom. Han noterade i sitt minne, att han måste ta kontakt med samfundsledningen. Kanske var inte längre pastorn hans kall och uppgift här livet. Kallelsetvivlet följde honom som en oroande tagg på hemvägen.
När han nådde husporten kände han hur en andra frukost skulle smaka bra. I tankarna bredde han ostrfrallor och spetsade kaffet med whiskey. Han öppnade lägenhetsdörren och gick in. Han vadade i grälla annonsblad från såväl överskottsbutiker, elektronikfirmor och livsmedelskedjor. Han sparkade irriterat bort reklambladen. Då såg han på golvet ett C4-kuvert. Han tog upp det och läste den handskrivna adressen. Fina sirliga bokstäver, som lutade precis lagom mycket. Han förde kuvertet till sin näsa och kände en svag doft av parfym.
Han hämtade kaffe med sting från köket. En halv ostfralla på en tallrik. Han satte sig i soffan och sprättade försiktigt upp kuvertet. En klunk av det starka kaffet kittlade hans gom. Han stirrade med förvåning på brevet.
Kata-Lina skrev om den kamp, som hon och hans hustru tillsammans med många andra hade fört mot den verksamhet som grosshandlaren med flera haft. Grosshandlaren och lektor Liljetass var båda medägare tioll ett företag som hette Baltic Leasing & Resources. De hade sysslat med en avancerad form av uthyrning av arbetskraft. Nu var det inte bara arbete i dess traditionella betydelse, utan även unga kvinnor ingick i de som lockades  att söka lyckan i Sverige, Danmark och Norge. Alla som kom hit anställdes av Baltic Leasing & Resources och hyrdes ut till olika företag. Flickorna hade mestadels hyrts ut till ensamstående män, i överraskande många fall också som hemhjälp till gifta män och kvinnor. Kata-Lina och Louise hade av en händelse kommit denna trafik på spåret. De var inte helt oskyldiga själv. De hade via kontakter utnyttjat hjälptransporter som olika församlingar och organisationer anordnat för att hjälpa behövande i  de forna sovjetstaterna. Vi d returresorna till Sverige hade de låtit olika företag hyrt plats för insmuggling av olika varor från dessa gamla sovjetstater. De hade tydligen även själva smugglat cigaretter , sprit och parfym.
Pastor Fromblad tittade förvånat på brevet. Hans hustru en simpel smugglare!!!
Han kastade de två första sidorna i brevet i en askkopp och tände fyr på dem. Han ville inte att hans hustrus namn skulle fläckas.
Han fortsatte läsa.
Grosshandlare Andrew Johansson hade för många år sedan, då Östtyskland fortfarande  fanns besökt detta land regelbundet. Han hade då träffat en kvinna som hette Ilsa Neuman. De hade inlett en relation, som resulterat i graviditet. De hade gift sig på ett össttyskt myndighetskontor. Ilse hade följt med grosshandlaren till Sverige. Hon födde där tvillingpojkarna Adolf och Josef. De hade aldrig registrerat sitt äktenskap i Sverige. Ilse hade blivit en naturlig del i Johanssons, grosshandlarens, hushåll. Han hade spridit ryktet om hur snäll och godhjärtat han var, som tagit hand om den ogifta kvinnan med två barn. Nu när Stasis arkiv öppnats hade kunskap nått Kata-Lina, att Ilse varit Stasiagent.
Hon hade efter Östtysklands fall haft kontakt med den vitryska säkerhetstjänsten. Det var nog ställt utom allt tvivel, hade Kata-Lina skrivit, att Ilse Neuman var vitrysk agent i Sverige. Möjligen kunde hon också ha samma uppgift för Ukraina.

Utförlig bevisning, skrev Kata-Lina, fanns i en mapp, som hon lagt i bagageskåpsutrymmet på Centralstationen.
Pastor Fromblad tittade på den lilla mässingsnyckel, som var fasttejpad på det sista brevarket. Han lossade försiktigt tejpen och stoppade nyckeln i kavajfickans myntficka. Han funderade på hur skulle han använda denna information. Var det  klokt att lämna informationen till polisen? Då var han kanske också tvungen berätta om hustruns roll i smuggeltrafiken.
Kaffet hade hunnit kallna. Med en rysning svalde han kaffet. Han tittade med avsmak på ostfrallan, som han ännu inte rört. Ostskivorna hade blivit lita mörkare i kanterna och börjat dra ihop sig. Han lät ostfrallan vara och gick tankfullt sakta mot ytterdörren.
Han hörde hur någon mixtrade med lägenhetens lås. Små svordomar interfolierade skrapningarna från låset.
Pastor Fromblad låste upp snabbt och slog upp dörren fort och bestämt. Han hörde hur personen skrek till av smärta. Han försökte få en skymt av ven låsterroristen var. Men denne hade hastigt snurrat runt och rusat ut för trapporna. Han såg bloddropparna och förstod att personen fått sig en ordentlig minnesbeta.
Han brydde sig inte om att rusa efter. Det var lönlöst, han hörde hur portdörren slog igen. Han gick fram till trapphusets fönster och såg hur en kvinna kastade sig in en liten blå bil.
Han låste lähenhetsdörren och gick nerför trapporna. Väl ute på gatan, såg han hur bloddropparna slutade precis där bilen stått.
- Konstigt, tänkte han, jag var övertygad att det var en man, som försökte ta sig in i min lägenhet.