Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 8

Pastor Fromblad hade tagit en tidig morgonpromenad. Han hade andats in den kyliga novembermorgonen. Förundrats över att inga snöflingor ännu dalat mot marken. Han hade hälsat artigt på dem han mötte. De allra flesta hade besvärat tittat bort. En ung kvinna kämpade med en beagle, som nödvändigtvis ville undersöka den risiga dungens djup. Sakta vaknade staden. Livsmedelshallarna öppnade tävlande sina dörrar. Färgsprakande annanonstavlor kämpade om morgontidga kunders gunst. Tobakshandlaren slog upp sina dörrar. Ägaren draperade fönstern med kvällstidningarnas nyheter. Aftonbladet förkunnade att lokal finansmagnat skändligen mördats under flykt från besvärande skattemål. Expressen ropade ut i stora fetsilsbokstäver att känd köpman mördats av besvikna kunder, som inte fått lämna tillbaka defekt vara.
Pastor Fromblad förundrades över att kvällstisningarna kallades kvällstidningar. Det var ju länge sedan de nådde sina läsare efter klockan tolv på dagen.
Han kände sig som en främling i den stad där han verkat i mer än tio år. Visserligen kände han igen människorna han mötte. Men ingen tittade igenkännande på honom. Även församlingsmedlemmar, som var ute på tidig morgonpromenad vände besvärat bort blicken när de möttes. En del hade till och med valt att korsa gatan och valt gångbanan på andra sidan, så de slapp möta honom. Han noterade i sitt minne, att han måste ta kontakt med samfundsledningen. Kanske var inte längre pastorn hans kall och uppgift här livet. Kallelsetvivlet följde honom som en oroande tagg på hemvägen.
När han nådde husporten kände han hur en andra frukost skulle smaka bra. I tankarna bredde han ostrfrallor och spetsade kaffet med whiskey. Han öppnade lägenhetsdörren och gick in. Han vadade i grälla annonsblad från såväl överskottsbutiker, elektronikfirmor och livsmedelskedjor. Han sparkade irriterat bort reklambladen. Då såg han på golvet ett C4-kuvert. Han tog upp det och läste den handskrivna adressen. Fina sirliga bokstäver, som lutade precis lagom mycket. Han förde kuvertet till sin näsa och kände en svag doft av parfym.
Han hämtade kaffe med sting från köket. En halv ostfralla på en tallrik. Han satte sig i soffan och sprättade försiktigt upp kuvertet. En klunk av det starka kaffet kittlade hans gom. Han stirrade med förvåning på brevet.
Kata-Lina skrev om den kamp, som hon och hans hustru tillsammans med många andra hade fört mot den verksamhet som grosshandlaren med flera haft. Grosshandlaren och lektor Liljetass var båda medägare tioll ett företag som hette Baltic Leasing & Resources. De hade sysslat med en avancerad form av uthyrning av arbetskraft. Nu var det inte bara arbete i dess traditionella betydelse, utan även unga kvinnor ingick i de som lockades  att söka lyckan i Sverige, Danmark och Norge. Alla som kom hit anställdes av Baltic Leasing & Resources och hyrdes ut till olika företag. Flickorna hade mestadels hyrts ut till ensamstående män, i överraskande många fall också som hemhjälp till gifta män och kvinnor. Kata-Lina och Louise hade av en händelse kommit denna trafik på spåret. De var inte helt oskyldiga själv. De hade via kontakter utnyttjat hjälptransporter som olika församlingar och organisationer anordnat för att hjälpa behövande i  de forna sovjetstaterna. Vi d returresorna till Sverige hade de låtit olika företag hyrt plats för insmuggling av olika varor från dessa gamla sovjetstater. De hade tydligen även själva smugglat cigaretter , sprit och parfym.
Pastor Fromblad tittade förvånat på brevet. Hans hustru en simpel smugglare!!!
Han kastade de två första sidorna i brevet i en askkopp och tände fyr på dem. Han ville inte att hans hustrus namn skulle fläckas.
Han fortsatte läsa.
Grosshandlare Andrew Johansson hade för många år sedan, då Östtyskland fortfarande  fanns besökt detta land regelbundet. Han hade då träffat en kvinna som hette Ilsa Neuman. De hade inlett en relation, som resulterat i graviditet. De hade gift sig på ett össttyskt myndighetskontor. Ilse hade följt med grosshandlaren till Sverige. Hon födde där tvillingpojkarna Adolf och Josef. De hade aldrig registrerat sitt äktenskap i Sverige. Ilse hade blivit en naturlig del i Johanssons, grosshandlarens, hushåll. Han hade spridit ryktet om hur snäll och godhjärtat han var, som tagit hand om den ogifta kvinnan med två barn. Nu när Stasis arkiv öppnats hade kunskap nått Kata-Lina, att Ilse varit Stasiagent.
Hon hade efter Östtysklands fall haft kontakt med den vitryska säkerhetstjänsten. Det var nog ställt utom allt tvivel, hade Kata-Lina skrivit, att Ilse Neuman var vitrysk agent i Sverige. Möjligen kunde hon också ha samma uppgift för Ukraina.

Utförlig bevisning, skrev Kata-Lina, fanns i en mapp, som hon lagt i bagageskåpsutrymmet på Centralstationen.
Pastor Fromblad tittade på den lilla mässingsnyckel, som var fasttejpad på det sista brevarket. Han lossade försiktigt tejpen och stoppade nyckeln i kavajfickans myntficka. Han funderade på hur skulle han använda denna information. Var det  klokt att lämna informationen till polisen? Då var han kanske också tvungen berätta om hustruns roll i smuggeltrafiken.
Kaffet hade hunnit kallna. Med en rysning svalde han kaffet. Han tittade med avsmak på ostfrallan, som han ännu inte rört. Ostskivorna hade blivit lita mörkare i kanterna och börjat dra ihop sig. Han lät ostfrallan vara och gick tankfullt sakta mot ytterdörren.
Han hörde hur någon mixtrade med lägenhetens lås. Små svordomar interfolierade skrapningarna från låset.
Pastor Fromblad låste upp snabbt och slog upp dörren fort och bestämt. Han hörde hur personen skrek till av smärta. Han försökte få en skymt av ven låsterroristen var. Men denne hade hastigt snurrat runt och rusat ut för trapporna. Han såg bloddropparna och förstod att personen fått sig en ordentlig minnesbeta.
Han brydde sig inte om att rusa efter. Det var lönlöst, han hörde hur portdörren slog igen. Han gick fram till trapphusets fönster och såg hur en kvinna kastade sig in en liten blå bil.
Han låste lähenhetsdörren och gick nerför trapporna. Väl ute på gatan, såg han hur bloddropparna slutade precis där bilen stått.
- Konstigt, tänkte han, jag var övertygad att det var en man, som försökte ta sig in i min lägenhet.

En regnig morgon på Vallbytundran

Vallbybloggaren och sambo var ute på en inte alltför tidig morgonpromenad.
- Vi går innan det börjar regna, löd det glada morgonskallet.
Promenaden blev cirka 100 meter lång innan det var totalt omöjligt att vandra torrskodd på Vallbytundran.

Den lätta sommarklädslen var snart lika genomblöt som en fest i Vallbybloggarens ungdom. Numera är festandet mer torrt, om man inte räknar med över året spridda födelsedagsfester.
Sambon och Vallbybloggaren sökte skydd under minimalt utdraget tak. Inte utan att man kände  längtan efter  gamle Noa och hans ark. Arken lyste med sin frånvaro. Kippande skodon blev vår följeslagare under regntunga skyar denna morgon.
Nog var det mest Vallbybloggaren som led. Den mer friluftsvane sambon tycktes inte nämvärt besväras av nedfallande vatten.
Vid hotellet hade en modern ark i form av en turistbuss från Ukraina förtöjt. Vattenströmmar föll och sakta fylldes den ukrainska arken med passagerare. Skylande nylagt hår med turistbroschyrer lämnade damer i de mestskilda ålderskategorier hotellet för att söka säkerhet från detta eviga sommarregn i den bussiga arken.
Plötsligt uppstår viss oro.
En animerad diskussion mellan busspiloten och en reseledare uppstod.
Vad som sas gick inte att förstå, men det var ord med mycket tsji, sche, toi i.
- Nesh beveda drasti klisktji, lät det som. Troligen hade det att göra med en en eller flera personer som inte inträtt i bussarken. Den lilla kvinnliga reseledare löpte mellan hotellet och bussen skylande sig med ett orange paraply. Hon bläddrade i några handlingar och viftade upprört med händerna. Busspiloten slog ut med armarna som om han menade:
- Det är ditt ansvar, jag kör bara bussen!
Rultiga reseledaren löpte än en gång genom nedfallande vatten till hotellet.
Efter en stund kom hon ut igen. Denna gång fösande en äldre kvinna framför sig. Den äldre kvinnan tuggade ivrigt på en bulle och med en massa itsji och scnedevana försvara on sin rätt att i lugn och ro äta sin frukost.
Med lika många tungvrickande itskjiord tycktes reseledaren mena, att om detta var hennes önskan borde hon stigit upp tidigare.
Stiga upp tidigt, tycktes den äldre kvinnan säga, är väl inte semester!
Till slut var bussen välfylld med ukrainska turister i alla sorlekar och åldrar fullsatt. Med ett glatt tutande och vattenströmmar skvättande runt busshjulen lämnade de hotellet på Vallbytundran.
Vallbybloggaren, bannande oförmågan att klä sig efter väderlek och sambon, som icke alls brydde sig om väderleken, återvände till trevna stugan.
Turligt var trevna stugan byggd på hälleberget och ej i lösan sand!