Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 11.

Sven Lindgren satt i sitt tjänsterum på polishuset. Han tittade ut över ett rum, som var belamrat med papper. Här fanns hans egna och kollegornas anteckningar. Här fanns material, som han fått av pastor Fromblad. Här fanns material, som de funnit i Kata-Lina Andersdotters bostad.

De hade ägnat hela gårdagen åt att sortera pappren. De hade försökt att bygga en tidslinje, som var tänkt beskriva vad som hänt. Vilken röra. Emellanåt ångrade han att han valt polisyrket. Det hade varit bättre att välja samma yrke som fadern. En skomakarson borde ha stannat vid sin faders läst! Men nu var det inte så, utan han var en polisman och ansvarig för att utreda tre mord och lite annat av mer småbuskaraktär.
- Varför, tänkte han, kunde inte pastorsfrun sovit kvar i sin säng. Sovit som normala människor. Nä hon skulle nödvändigtvis ge sig ut mitt i natten för att besöka kyrkan. Pastorn hade han ingen koll på alls, men han misstänktehonom fortfarande för att vara en ovanligt skum pastor. Rökte cigarill och drack vin som vilken normal människa som helst. Å vem tusan var den långa kvinnan, som hade setts i misstänktnärhet av tre olika mordplatser eller i det ena fallet i närheten av  ett av mordoffrens bostad.
Han avbröts i sina tankegångar av en ung medhjälpare, som ivirg knackade på dörrposten-
- Kom..., kom...  komiss...Kommissarien, Kommissarien, stammade den unge polisen upprört.
- Ja, ja, sa kommissarie Lindgren, vad har du att säga? Inga fler mord nu, det orkar inte min matsmältning med.
- Nej då, men vi gjorde en sökning på Ilse Neuman, men hon finns inte. I vart fall inte i folkbokföringen.
- Finns inte? Va sjutton , jag talade ju med henne häromdagen.
- Vad jag säger är att hon inte finns i folkbokföringen, däremot hittade vi en Lise Johansson folkbokförd på samma adress som grosshandlare Johansson. Dessutom är lektor Liljetass spårlöst försvunnen, han har inte varit på sin arbetsplats sedan dagarna före Lucia.
- Hej stopp och belägg. Lise Johansson? Lise, lise, Elsi, Elsi, Lesi, sile, Elis, Elis... Ilse.
- Ilse, skrek kommissarien, kan det vara så? Kan det verkligen vara så?
- Kolla igen med folkbokföringen. Har denna Lise Johansson alltid hetat så?  Har hon varit gift? Har hon barn?
-Det ska jag göra på en gång, sa den unge ivrigt antecknande.
- Nä, Nä, gå inte, vad var det du sa om Liljetass?
- Han är spårlöst försvunnen. Han har inte varit på sin arbetsplats på över en vecka!
- Å herre du min skapare, inte ett till. Inte ett mord till! vad vet vi om denne Liljetass?
- Förutom att han är lektor, så var han medlem i pastorns församling. Innan han tog namnet  Liljetass, så hette han Hubertsson. Han är en erkänd auktoritet, då det gäller egyptiska antika vapen och har en av landets största privata samlingar av egyptiska dolkar, knivar och korta svärd. Vi tror dessutom att han varit med i styrelsen för grosshandlarens bolag Baltic Leasing & Resources!
- Det har var nya tankegångar. Du kolla folkbokföringen om Lise Johansson. Och sätt henne under bevakning, vi måste få veta mer.
- Själv ska jag försöka ta reda på lite mer om Liljetass försvinnande.
- Okidoki, sa den unge polismannen och försvann, uppslukades av de vindlande poliskorridorerna.
- Okidoki, tänkte kommissarien sorgset, varför i helsefyr kan inte de unga prata så man begriper.
Han dök in i de papper, som rörde Baltic Leasing & Resources. De var i huvudsak placerade på det lilla sidobordet,men ett par högar fanns också på besöksstolen. Han läste och kollade med andra papper. Han hittade ett tomt papper och antecknade. Återigen dök namnet Lise Johansson upp, nu som ägare av det bolag, Baltic Leasing & Resouces, som alla trodde ägdes av grosshandlaren. Denna Lise hade aktiemajoriteten, andra ägare var grosshandlaren och lektor Liljetass, samt en i Kärrtorp skriven Patrik Farsson.
Han sög på den ej vässade ändan av blyertspennan. Kunde denna Lise Johansson vara den långa smala kvinna, som så många sett i samband mer morden och mordoffren? Nu gällde det att snabbt att hitta lektor Liljetass och höra vad han har förkopplingar till bolaget och morden.
Kommissarien ringde i snabbtelefonen.
- Vill ni kolla med alla gränsstationer och efterhöra om en Bertil Liljetass lämnat landet!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 5

Pastor Fromblad hörde hur mannen ropade något efter  honom.
Orden förblev ohörda. Hjärtat slog hårt och han smakade rädslan. Puben Tre Bröders entre lyste välkomnande och han lät sig uppslukas av ölhaket. Det var inte många människor där. I ett hörn satt tre herrar och smuttade sakta på varsin skummande öl. mellan klunkarna diskuterade de högljutt det svenska fotbollslandslagets chanser i det kommande playoffet mot Portugal. Det var tydligt att en av männen fann mittfältaren Anders plats i laget, som mycket diskutabelt.
- Hans ben är trötta och ahn springer för det mesta bakåt med bollen!
- Du kan inte bortse från hans rutin. Kan man läsa spelet behöver man inte springa benen av sig.
- Sprungit benen av sig har han redan gjort. Numer går han fotboll!
- Trodde du som gammal vänsterhalv skulle förstå hans storhet.
- Du servitören, kan vi få en omgång till?
Pastorn försvann ur hörhåll och sjönk ner vid ett bord i andra sidan lokalen. Kata-Lina hade inte anlänt.
Han beställde en folköl av tjeckiskt ursprung och en macka med pastej. Han lät sig väl smaka. Smörgåsen var snart uååäten och det skummande ölet, nästan urdrucket. Han tittade på klockan. Kata-Lina skulle vara här för en halvtimme sedan. Han plockade fram sin mobiltelefon. Han slog eftertänksamt numnret till Kata-Lina.
Svarssignal. Det tutade i luren. Inte en gång, inte två gånger. Många gånger gick signalen fram, men ingen svarade. Han förmodade att hon blivit försenat under resan till puben. Han drack ur ölen. Han knäpptemed fingrana och servitören kom fram.
- Jag vill betala, mitt sällskap kommer tydligen inte.
- Det blir 86 kronor.
Pastorn räckte över en hundralapp.
- Det är jämt så, sa han och skyndade ut.
Han stannade utanför puben och tände en cigarill. Han visste att många av hans församlingsmedlemmar tyckte illavara att han rökte, men han försökte sköta det snyggt. Han drog begärligt in den söta men fräna röken. Ändå underligt, hur en cigarill kan lugna nerverna, tänkte han.
Han stod lutad mot väggen utanför puben Tre Bröder. Cigarillens askpelare blev allt längre. Han slog av askan mot väggen. Ett par sista bloss och hab skulle bege sig hemåt. Han lät cigarillen försvinna ner i den askkopp, som fanns utanför entren.
Han började gå hemåt.

Han hörde sirenerna från polisbilar, som kom allt närmre. De passerade honom i hög fart och blåljuset skapade dansande skuggor på väggarna. Han tittade efter bilarna som försvann in på en tvärgata. Han funderade på, om det möjligen var så att mannen han kastat omkull kunde vara orsaken till denna aktivitet.
Pastorn kände sig manad att göra rätt för sig. Han vände och började gå åt det håll, som polisbilarna kört.
Han svängde in på tvärgatan. Han såg polisbilarna stå parkerade 100 meter längre fram. Fortfarande var blåljuset påslaget och kastade sitt dansande ljus mot husfasaderna.
När han kom närmare såg han den storvuxne polismannen stå böjd över en kropp, som låg på gatan. Han försökte komma förbi avspärrningemn, men motades frenetisktbort av en kvinnlig polis. Så mycket hann han se, att det inte var mannen han brottat ner.
- Nämen se pastorn, sa den storvuxne, bad jag dig inte hålla dig borta från mystifikationer?
- Jag trodde...
Han blev tyst. Med förvåning såg han på den döda. Polisteknikerna vände på  kroppen. Det var en kvinna.
- Så brottslingen återvänder alltid till brottsplatsen, skrockade den storvuxne hotfullt!
- Men det är ju Kata-Lina, jag ahde en träff med henne, men hon kom aldrig!
- Jasså, han erkänner att han skulle träffa henne! Vad hade ni  ihop. Inte att jag inte förstår, det var ett grannt fruntimmer. Hur länge hade ni  haft en affär.
- Det är inte alls så. Jag har bara träffat henne ett par gånger innan och alltid i sällskap med min hustru. De två var väninnor. Hon ringde mig strax efter det ni gott och bad om ett möte på puben. Hon hade något att säga om min frus och grosshandlarens affärer.
- Underligt, grosshandlaren förnekar med bestämdhet att han haft några affärer med er hustru. Han har...
Här böjde sig polismannen fram mot pastorn och sa med betydligt lägre röst.
... Han har fört fram teorin att ni har mördat er hustru, för att komma åt försäkringspengar. Du har tydligen stora spelskulder?
Det sista sas mer som en anklagelse.
- Ja, sa pastorn, jag har haft en del otur på nätet, då det gäller spel, men aldrig att jag skulle göra något sådant hemskt.
- Vi får följa upp det här.
- Kommissarien!
En av de yngre polisteknikerna kom fram och höll fram en plastpåse.
- Se här! Den här ser bekannt ut!
Kommissarien vred på påsen och då såg pastorn.
Det var en dolk med sirligt utskuret skaft!

Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Han har kommit tillbaka

Den unga reporterna på Tundraavisan var fortfarande lite förvirrad. Det hade varit två dagar av motstridiga rykten. Den unga reportern hade verkligen försökt att få alla ryktena bekräftade. Det tycktes vara som förgjort.
Den unga kvinnan hade svurit på att hon sett fem män med svarta huvor tvinga in herr Josefsson i en japansk kombi. Tre unga män var lika övertygade om att Josefsson själv hade klivit in i baksätet på en gammal Morris Minor. En äldrig herre hade ivrigt hutt med promenadkäppen och sagt vara säker på att det var tundrans folkgarde, som fört bort Josefsson till en källarvåning.
Ingen tycktes ge samstämmiga uppgifter.
Reportern hade dock klarlagt så mycket, att Josefsson och hans gäng med mestadels unga män varit samlade i Upplevelseparken sent på torsdagskvällen.'
Tundragardet hade hittat hans flaskmoped upp och ner på pensionärernas boulebana. Den var fullklottrad med konstiga tecken. Någon hade försökt tända elde på mopeden, men misslyckats.
När reportern hade försökt få information från överkuckun och andra maktpersoner hade reportern mötts med isande tystnad.
Ett skriftligt meddelande hade under fredagen nått redaktionen. I detta hade Ledaren för Tundragardet och överkuckun själv meddelat, att även om de inte gillat Josefsson omstörtande budskap, om att behandla andra, som man själv ville bli behandlat, så hade man inte funnit själ nog för att aktivt ingripa mot bråkstaken. De frånsvar sig allt ansvar för mannens försvinnande.

Hela lördagen hade reportern försökt komma i kontakt med de som varit Josefssons närmaste. Det hade dock inte lyckats.
Någon hade sett dem fly bortåt Hagaberg till. Någon hade sagt, att de pratat med dem, men att de förnekat all kännedom om Josefsson.
- Om han nu var så vänlig, som ni säger att han var, finns det väl ingen, som skulle vilja honom något ont, hade en av dessa sagt!
Den unga reportern njöt sin frukost, medan tankarna for i olika riktningar. Hur ska man kunna skriva något om detta, tänkte hon.
Det hade nu gått 2½ dygn och det var tredjedagen efter Josefssons försvinnade.
I den lilla redaktionen satt reportern och tittade på en vägg full med gula post-it-lappar.
Mord? Kidnapping? Frivilligt försvinnande? Vems är skulden? Vem är förövaren? Vem är offret? Vad hade Josefsson egentligen sagt?
Det knackade på redaktionsdörren. Den knckande ombads stiga in  på redaktionen. Tre flickor i de yngre tonåren steg in och började prata i munnen på varandra. De var ivriga. Kinderna flammade. Händer underströk det de hade varit med om.
Den unga reportern bad flickorna lugna sig. Hon bjöd på koladryck av ligthsorten och något torra kanelbullar.
Flickorna berättade att de sett Josefsson. Han hade haft helt nya kläder på sig. En vit kostym och under kavajen hade de sett att han bar en blå v-ringad t-shirt. Han hade försökt vända på flakmopeden utan att lyckas. Han hade sett flickorna och bett dem om hjälp. Tillsammans hade de lycktas få mopeden på rätt köl. Josefsson hade mixtrat lite med motorn, berättade de. Han hade tittat upp i himlen, som om han bad om högre makters bistånd.
Mopeden hade startat.
- Berätta för mina vänner att jag kommit tillbaka. Det var nödvändigt att försvinna för några dagar.
Reportern begrundade vad som hade berättats.
Datan startades och ordbehandlingsprogrammet visade sig på skärmen. Reportern tog en klunk av det nu nästan kalla kaffet. Funderingar på vad som skulle skrivas. Långsamt började fingrarna behandla tangentbordet. Snart lyste rubrikeN
"Han har kommit tillbaka!"