Ett par relativt håriga ben stack fram ur pastors pyjamasbyxor!

Pastor Helge Anndén vaknade sakta. Han försökte skilja det nyss drömda från den verklighet han var i begrepp att omfamna. Ögonlocken förde en ojämn kamp med kvarvarande sömnighet. Två smala relativt håriga ben stack fram från de allt för korta pyjamasbenen. Han provade försiktigt golvvärmen med de nakna tassarna. Kylan spred sig som en löpeld uppför de relativt håriga benen. Desperat sökte kyliga tassar efter innetofflornas värme. Ett par misslyckade försök senare omfamnades kyliga tassar av innetofflorna. Stapplande påbörjade han färden mot köket.
Allt mer öppna ögon lyckades panorera in kaffekittel och den bruna påsen, som skulle inrymma en försvarlig dos med livgivande mald kaffeprodukt.  Vattnet puttrade hoppingivande på spisen. Han mätte upp puttrande vatten och begjöt de malda bönorna. En hemtrevlig kaffearom spred sig i det lilla köket. Han beströk ett knäckebröd med solvarmt smör. En skiva ost avskalades från större ostbit och toppade knäckebrödsmackan. De sista dropparna från tygpåsfiltret nådde med ett ohörbart plupp den nästan svarta ytan i kaffepannan. Han hällde upp kaffet i en stor mugg, som han fått i present av en kvinnlig församlingsmedlem, som inhandlat muggen hos en lerdrejare på Västbanken i Israel eller strax utanför beroende på vilken sida i konflikten man är.
I takt med kaffet spred sin uppiggande effekt öppnades ögonlocken alltmer. Han började minnas vad gårdagen inneburit. Han mindes det passionerade samtalet på förmiddagen, då skuggförsamlingsstyrelsen beslutat att säla av kyrkbänkarna.
- Varför ska vi ha 70 kyrkbänkar som var och en rymmer upptill 10 personer, när vi knappt samlar 60 själar på förmiddagsmötena. Herrekiperingsföreståndaren Inge Flanell hade livligt argumenterat för det oekonomiska i detta.
- Ja, du har helt rätt, inflikade chakuturisten Ben Benson, det är bättre vi säljer av kyrkbänkarna och skaffar något mer ekonomiskt försvarbart.
- Jag tror, hade läraren Bror Kartede sagt, att jag kan ha en spekulant. En kollega till mig ska starta en ny församling. Han har redan köpt en orgel. Tror att vi kan kränga 70 bänkar till honom för sju papp.
- ja passa på nu, för när hans verksamhet sättersig så blir det svårare. De här frifräsarna är alltid mer optimistiska i början.
Telefonkontakt med Karftedes kollega upprättades och förhandling om försäljning av 70 kyrkbänkar inleddes. Bara en halvtimme senare kom församlingsgrundaren med stor lastbil och 10 medhjälpare. Han sträckte över 6500 kronor och borttran sporten påbörjades.
- Jaha, vad ska vi nu göra, sa pastor Anndén och tittade ut över den ödelagda kyrksalen. Vi har möter imorgon och inte kan vi begära att församlingen ska stå!
- Det kanske vore en idé i sig, sa Flanell, avsevärt färre skulle somna då.
Anndén tittade förnärmat på Flanell. Han bet sig i tungan och avstod från att påpeka att Flenelll var en av de första som brukade falla i djup sömn.
- Jag vet, sa chakuturisten, en affärsvän till mig, som säljer möbler har gått i konkurs. Jag ska ringa honom och höra om han kan föreslå något.
Benson halade upp mobilen och gick avsides för att ringa. De andra såg på håll hur han ivrigt gestikulerade och då och då utstötte klagande ljud.
- Det är klart! Han hade ett parti med fuskläderfåtöljer, som vi kan få köpa för en billig penning! Jag lyckades till och med få fri leverans av dessa fåtöljer.
De hade inte mer än hunnit svälja förmiddagskaffet, då en ivrig diesel frustande stannade utanför kyrkporten.
De slog upp kyrkportarna på vid gavel och in vällde en strid ström av fåtöljbärande kulis. Det dröjde inte många minuter förrän 70 fåtöljer i fuskläder upptog en stor del av kyrksalsgolvet.
- Jaha det blir 6000 kronor, rena rånet, sa möbelhandlaren, men det är ju för en god sak, men jag vill nog ha en femhundring till mina bärare. De behöver ha bröd på bordet. Själva leveransen är fri, men bärandet kostar!
Den begärda summan växlade ägare. Kyrkportarna slöts bakom de som lämnade kyrkan. Ivrigt påbörjade skuggförsamlingsrådet att placera ut fåtöljerna. De flesta var i en diskret brun färg. Några hade dock fräckheten att avvika i dels en förskräcklig orange nyans och åter andra bar avundens gröna färg. På det hela taget såg det dock inbjudande ut.
- Nu i min lilla låda, ska vi få fart på ruljangsen, sa Flanell med blossande kinder.
- Dessutom har radiohandlare Watt skänkt en storbildsteve, så vi kan visa sångtexterna där.
- Bra sa Kartede, då spar vi in på sångböckerna.
Storbildsteven monterades upp av Watt och hans radiohandelsmedhjälpare. Plasmablekt sken den fråm kyrkväggen.
- Nu änteligen är vi en modern kyrka. Nu ska det snurr på verksamheten.
Skuggförsamlingstyrelsen tittade på sitt verk. Ögonen lyste av stolthet. Alla var nöjda med sitt verk och vad pengar de sparat. Ekonomin ska lyfta församlingen sa de nästan i mun på varandra.
Helge Anndén som tittat på det hela lite vid sidan av lyste plötsligt upp-
- Storbildsteve. Det är bra då kan jag äntligen bli en modern pastor, sa han!
- Jag tänker hävda min rätt att arbeta hemifrån, precis som så många andra arbetstagare.
- Se bara till att slå på apparaten klockan elva!

Pastor Helge Anndén satt i köket och tittade in i kameran, som var uppmonterad på köksväggen. Han iklädde sig pastorsskjortan och vände den mest rena sidan av pastorskragen framåt. Han nålade upp en b ild på Genesarets sjö bakom sig.

Prick klockan elva hälsade han församlingen välkommen till en ny era i församlingens liv. Han uttryckte förhoppningen att de satt bekvämt. Hans predikan var fylld med kärnfulla kommentarer om än det ena och än det andra. Ja han var så inne i sin predikan, att han inte noterade att kameran på köksväggen blygt, generat sakta böjde sin lins neråt.
På eftermiddagen denna vårliga söndag tog han stolt en promenad på den lilla stadens gator. Han m ötte några församlingsmedlemmar som fnittrande besvarande hans hälsning. Allt fler, då ryktet sped sig, mötte pastorn med fnitter och ett och annat gapskratt. Till slut kunde han inte hålla sig längre.
- Vad är det som ni finner så lustigt att fnitter och skratt är det enda jag möts av?
Gamla fru Nilsson, konditor till yrket, skratta så hon kikna. Till slut lyckades hon få fram.
- Pastorn ska nog ha byxor på sig, nästa gång han predikar i teve!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 15.

De följde kriminalkommissarien in på hans tjänsterum. Det tittade sig omkring i de sparsamt möblerade rummet. På en vägg hängde en tavla, som med god vilja skulle kunna föreställa en hund eller möjligen en liten häst. Skrivbordet var belamrat med papper. Pappershög efter pappershög fyllde skrivbordsytan. Framför kommissarien, som tungt satt sig ner i en knirrande kontorsstol, fanns en liten tom yta, lagom stor att rymma ett pappersark och en penna. Datorer, telefaxmaskiner, surfplattor, blommor lyste med sin frånvaro.

Pastor Fromblad, som inte var den bästa på att hålla skrivbordet tomt, undrade för sig själv hur polismannen överhuvudtaget kunde hitta något i dessa till synes kaotiska pappershögar. Som om kommissarien var tankeläsare sa han:
- Dessa högar är de sista veckornas utredningar. Jag använder linjalen för att hitta.
Han pekade på en hög med den smala metallinjalen.
- Här är veckans utredningsskörd. På 10 centimeters höjd finner jag material från i förrgår. Men det är inte intressant. Det är de översta centimetrarna jag vill diskutera med er.
Brita och Jesper tittade på kommissarien och undrade vad som komma skulle.
- Tyvärr så har Ilse försvunnit igen. Vi var övertygade att vi hade henne fast. Men det enda vi fann i det hotellrum hon bott i var en manskostym. Men vi är henne på spåren och jag väntar goda nyheter om hennes infångande när som helst..
- Vi har, sa Jesper tvekande och såg på sin Brita, fått uppgifter från en, som funnits i den hör röran. Uppgifter som är en sensationella. Ilse är tydligen mer märklig än någon av oss trott.
- Jag har sådana indikationer också, sa polismannen.
- Efter att ha förhört hennes son har vi anledning att tro att hon på något sätt är besläktad med Adolf Hitler.
- På något sätt?
Britta nästan skrek ut orden.
- Ilse lär vara Hitlers dotterdotter!
- Jasså är det så illa, sa Lindgren.
Han lyckades hålla känslorna i styr och anlade en professionell polismask.
- Vi har förstått att pojken, som vi infångat och förhört tillhör en så kallad fundamentalistisk kristen församling. Han har närt ett hat mot de som förespråkar fri abort, men det allra största hatet har han haft mot muslimer.Då vi frågade hur han kunde förklara de våldsdåd, som han begått, utifrån det vi vanliga uppfattar som det kristna kärleksbudet, så tittade han kallt på oss. Han förklarade att eftersom hela bibeln var guds ord, så kände de sig fria att kombinera olika bibelord med varandra, för Gud säger ju inte emot sig själv. Vad säger pastorn om det?
- Det är befängt, sa pastorn, med ett sådant sätt att använda bibelcitat kan man ju rättfärdiga, brodersmord, barnamord med mera som Guds vilja! Ja man skulle nog också kunna bevisa att varelser från mars, ser ut som vi, men har gröna öron och fingrar formade som morötter. Det är där dessa extremtroende av allehanda slag vandrar fel. Dt är som de lämnar tillbaka den hjärna, som Gud skapat dem med, helt oanvänd.
- Nåja, det är skönt att höra, att detta inte är den allmänna uppfattningen bland kristna.
- Nu ska vi försöka rekapitulera det hela. Allt tycks ha sin upprinnelse i att Ilse ansåg att hennes bakgrund och släktskap med Hitler skulle avslöjas av de uppgifter, som din exfru Louise och Kata-Lina fått fram. Grosshandlaren hade underblåst det hela, då hans verksamhet med arbetskraftsuthyrning och trafficking hotades av Luise och Kata-Lina. Ilse, som var tränad av STASI, hade inga samvetsbetänkligheter att uföra morden på de två kvinnorna. Vi tror att hon båda gångerna var utklädd till en lång kvinna med hjälp av styltor. Nu hade ju redan uppgifter på grosshandlarens aktiviteter dokumenterats och sänts bland annt till dig, pastorn. Det var nu grosshandlaren fick panik. Mord var ju egentligen inte hans "cup of tea". Så när han försökte fly landet följde Ilse efter och hann upp honom på Arlanda. De uppgifter vi har fått fram, var hon denna gång förklädd till man och kunde därför utan uppseende smita efter in på herrtoaletten. Hon var tillbaka i vår stad, nästan samtidigt som grosshandlarens kropp hittades. Så i det läget hade vi inget, som tydde på att hon var gärningsmannen. ja, vi trodde att du, pastorn, var gärningsmannen och tyckte att dina spelskulder var motiv nog. Sedan flyttades misstankarna mot de två tvillingpojkarna. Vi hade ju en del på dem sedan tidigare. De hade ju gjort sig skyldiga till både misshandel och skadegörelse. Misstankarna stärktes när vi återfann Josef i lägenheten med en hel vapenarsenal. Han nekar dock till att ha något med morden att göra. Han skjutaktivitet från lägenheten, förklarar han med att han ville skydda modern. Han påstår att han inte är någon skytt eller har vana av skjutvapen. Hans bror Adol tycks vara den, som ärvt moderns brutalitet och skjutskicklighet, men han har flytt fältet och befinner sig i Ungern. Så till slut föll bitarna på plats. Mördaren vi söker är Ilse Neuman.  Josef får stå till svars för skjutningen från lägenheten och en del annat. Adolf får göra det samma när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.
- Så allt är uppklarat nu?
Pastorns fråga andades förhoppningar om så skulle vara fallet. Han ville ju inte dra in Louises görande i  trafiken med de forna öststaterna.
- Nja, inte riktigt, sa Lindgren, vi har ett par lösa tåtar att knyta ihop. De egyptiska knivarna vi fann har vi förstått bara var ditlagda för att skapa förvirring. Men vi har din kusin Brita. Lektor Bertil Liljetass, vad har han spelat för roll? Var är han någonstans? Lever han?
Brita tittade förläget, nästan skamset ner på golvet. Hon suckade tungt.
- Exakt vad han haft för roll vet jag inte. Men han menar själv, att den verksamhet, som Baltic Leasing & resources sysslade med hjälpte många balter till ett bättre liv. Han förstod så småningom, att allt inte var helt enligt lagen, men han var beredd att blunda, då han var förvissad att många balter fick det bättre. Det var först i och med morden på Louise och Kata-Lina, som måttet var rågat för honom. Han har sjappat. Fltt landet. Vi tror att han finns i ett sydamerikanskt land. Han har kontaktat mig per telefon, men ville inte säga vart han var. Det skulle vara lättare för mig att inte veta, sa han.
- Det var ju skönt det då, hade inte varit roligt med ett mystiskt dödsfall till.
Polismannen avbröts av ett buller ute i korridoren. Häftiga knackningar på dörren. En rödmosig polisman steg in uttan att vänta på inbjudan.
- Lindgren, vi har hittat Ilse Neuman! På en ödslig fjällväg nära den norska gränsen. Det var den norska polisen, som upptäckte bilen. När våra män kom fram fann de Ilse död i bilen. Hela bilen stank av bittermandeldoft. Hon hade dessutom skjutit sig själv mellan ögonen. Hon måste ha skjutit samtidigt som hon bitit söder giftkapseln. Vi tror att hon insåg det hopplösa, när hon såg den kraftiga samlingen av norska polisbilar, samtigt som hon visste att den svenska polisen var strax bakom henne.
- Tack Nilsson, då har vi alla lösa tåtar knutna till prydliga rosetter.
- Tusan, sa han, samma  sätt att dö som hennes morfar!
- Så vad ska ni göra nu, sa poliskommissarien och tittade på Brita, inte utan lust och begär. Hon var allt ett grannt fruntimmer i all sin knappa knubbighet, i vart fall bra mycket attraktivare än hans egen fru.
- Vi vill nog åka utomlands för att vila upp. Sedan får vi se om det finns möjligheter att arbeta som pastor eller om jag får söka nya vägar. Relationskonsult för styrelser och arbetslag kanske.
Brita och Jesper lämnade polisstationen.
Kriminalkommissarie Sven Lindgren tittade på de båda och log stilla.
Telefonen började ringa. Det var inhemska och utländska journalister, som ville veta mera om Hitlers dotterdotter. Han hann knappt lägga på luren förrän det ringde på nytt. Teveteam villekomma. UD och tyska ambassaden hörde av sig. Han svettades av stress. Hjärtat slog tungt. Han tittade ut genom fönstret. Han såg teveteam och journalister samlas som flugor runt en sockerbit.
Han suckade tungt, slog näven i väggen med kraft och skrek rakt ut:
- Fasen, den där Louise, den där kvinnan borde sovit kvar i sin egen säng!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 7

Pastor Jesper Fromblad kände sig utmattad. Det hade hänt såmycket den sista tiden. Bestyren efter hustruns död hade fyllt hans agenda. Snart skulle hennes kropp lämnas tillbaka och då skulle han få fullt upp med att ordna begravning. Han hade funderat på om han själv skulle vara officiant eller om han skulle be någon kollega att utföra ritualen. Han gick ut i köket med det tomma glaset. I en hylla längst ner under diskbänken, långt in bakom syltkitteln fann han flaskan. Han hällde upp en försvarlig mängd whiskey. Han log generat i sin ensamhet, när han mindes hur han smugit in på Systembolaget med sin nötta portfölj. Han hade stammat fram beställningen, som han fått av hustrun. Hon behövde whiskey till något bakver eller någon maträtt. Han hade omsorgsfull lagt ner flaskan i den nötta portföljen i hopp om den skulle dölja hans inköp. Det var inte lätt för en pastor att offentligt bära flaska i påse, som lätt igenkändes som Systembolagets. Det var först när han var på väg ut, som han noterade att de flesta kunderna bar på liknande nött portfölj, vars uppgift tydligt var att dölja skamliga inköp av dryck med angenäm styrka!
Han återvände till vardagsrummet. Ravels "Pavann e for a dead princess" ljöd från de hemsnickrade högtalarna. Suggestivt! Ödesmättat! Han njöt av drycken. Han njöt av musiken. Sorgens idyll i den lägenheten präglade hans sinnesstämning.
Dörrsignalen drog honom bort från den meditativa sinnesron.
Han öppnade. Två poliser stod utanför. Ja, han förmodade att de var så. Kommissarien kände han igen, men den andre var en ny bekantskap. Visserligen var kommissarien storväxt, men den nya polisen fyllde detta begrepp med innehåll int ebara på längden, utan även på bredden och djupet. När denne polis långsamt rörde sig fram i tamburen kunde man ana hur fettvalkar dallrade. Pastorn kom ofrivilligt att minnas sången om Titanic av Mikael Wiehe, "det började som en skakning på nedre däck"!
- Vi tänkte vi skulle summera lite tillsammans med dig! Jag har tagit med mig chefen för kriminalbratoriet.
Han nickade åt den kraftigt fetlagda mannen, som nickade hälsande mot pastorn.
- Vi har undersökt blodet från ditt badkar och det visar sig vara svinblod. Pastorn har inte slaktat en gris, så här inför stundande juletid?
- Nej, verkligen inte! Varför skulle jag i så fall ringa polisen och berätta att jag funnit blod i badkaret?
- Nu ska vi inte vara sådana, sa kommissarien, ni pastorer kan nog vara nog så sluga. Förresten så är det vi som frågar, ska det vara så svårt att fatta?
- Dessutom, sa krikinalteknikern med en pipig röst, som inte alls svarade mot hans kroppshydda, är knivarna, både den vi fann i kyrkan, den som fanns i ditt badkar och den vi fann vida Fröken Kata.Linas kropp inte äkta, utan kopior av en egyptisk offerdolk.
- Nå, frågan vi ställer oss är, varför sov inte din hustru i sin egen säng, utan var ute på vift den där natten. Dessutom undrar vi över kopplingen mellan din fru och grosshandlaren. Ytterligare undrar vi vad Kata-Lina skulle berätta för dig. Dessutom undrar vi om det finns någon koppling mella dig och eller din hustru och grisattentatet mot lokalen för muslimsk kultur?
- Det var många frågor på en gång, sa pastorn, jag har inget svar på någon av dem. Jag vet att Kata-Lina och min fru var vänninor. Jag har förstått att det förekommit möten mellan min fru och grosshandlaren.
- Du nämner grosshandlaren. Vi sökte honom i morse, men han var inte hemma. Hans hushållerska berättade att han hastigt lämnat hemmet under sena kvällen, som igår. Hon berättade om två herrar som besökt honom. Den en kände hon igen, som lektorn, men den andra var för hennes okänd. Du vet inget om grosshandlarens plötsliga försvinnande?
- Nej verkligen  inte, sa pastorn, grosshandlaren och jag var väl inte de mest såta kamraterna. Man skulle snarare kunna säga vi tillhörde olika läger i församlingen.
Kommissariensmobil ringde. Ja ringde var väl att fara med osanningen. Ur den ficka som dolde mobilen, hördes en fanfar, som sprungen från en stelfrusen trumpetare.
Kommissarien svarade enstavigt  på det som medelades honom via mobilen.
- Okay, det var en vändning, vi höres!
Kommissarien stoppade tillbaka mobilen i den mörka fickans inre.
- De har funnit grosshandlarens bil på en parkeringsplats i Märsta. Man har försökt sätta eld på den, men det är tydligen bara innandömet som brunnit. Det finns inget spår av grosshandlaren. Pastorn har väl inte varit i Märsta nyligen?
- Nej, det har jag inte!
Fromblad hatade dessa insinuationer. Han försökte finna någon struktur i plismannens frågor, men fann ingen. Han förmodade att frågor bara slängdes ut på måfå i hopp om napp!
Den fetlagde kriminalteknikern stönade. Han hade försökt resa sig från soffan, men totalt missllyckats.
- Tror inte vi har mer här att göra.
Den pipga rösten fick pastorn att rycka till. Det varså motsägelsefullt.
- Jag ser att pastorn dricker whiskey, sa kommissarien, det anstår väl ändå inte en pastor, en kyrkans tjänare?
- Det är ingen vana jag har, ursäktade sig pastorn, men den sista tiden har inte varit vanlig. Whiskyen hjälper lite, där bön och tro fallerar.
Han blev förvånad över de ord , som ramlade över hans läppar. Han brukade ju säga tvärtom. Det måste vara allt omstörtande,som hänt den sista tiden, som fått honom att uttrycka sig så.
Kommissarien log, nästan hånfullt.
- Nå vi ska gå. Förresten så kan nog pastorn räkna med att Louise Fromblads kvarlevor återkommer från obduktion om ett par dagar.
Han földe de två polismännen till dörren. Han stängde dörren och reglade den omsorgsfullt.
När han kom in i vardagsrummet igen, tittade han förvånat på mannen,som satt i soffan.
- Hejsan Jesper, sa Sam Larén. Förlåt att jag kommer så plötsligt, men det är viktigt, att du får veta detta.
- Kan du inte komma och gå, som en vanlig människa?
- Jag är ingen vanlig människa.
- Ibland så kör du ju bil, ibland så ringer du ju på dörrklockan?

- Har jag tiden, så kör jag gärna bil, det tycker jag är roligt. Bilar fanns inte när jag var ung, så jag får väl ta igen lite av det jag missade då! Det går snabbare att förflytta sig genom dimensionerna och då är jag obunden av tid och rum, som nu.
- Dimensionerna?
- Oh, ni barn av den moderna tiden, hur har ni inte missuppfattat mycket av det som de gamle lärde oss. Det var nödvändigt att prata i ett vertikalt perspektiv, för det passade människors referensramar.
- Vad då, Paulus nämner ju om att han blev uppryckt till tredje himlen?
- Paulus menar att det mer var graden av salighet, som han uttryckte!
-Jaja, jag är inte så pigg på teologiska spetsfundigheter just nu.
- Okay, log Sam. I morgon kommer du att få ett brev från Kata-Lina, som hon sände till dig samma dag som hon mördades. I det brevet nämner hon krotfattat hur allt hänger ihop. Där finns också en nyckel till ett förvaringsskåp på centralstationen, där kommer du att hitta alla bevis. Det är nu upp till dig att agera.
Pastor Fromblad slöt ögonen och försökte få allt han hört att förvaras logiskt i hans hjärna.
Han öppnade ögonen. Fäste blicken på Sams sittpaltas.
Det fanns ingen Sam i rummet. Han kunde ana en svag doft av en herrparfym, som svagt gav honom bilder av ett paradis!
Pastor Fromblad drack ur sin whisky. Han slog på teven och hörde nyhetsuppläsaren.
- En kropp har återfunnits på en herrtoalett på Arlanda. Mannen är skjuten med en finkalibrig pistol. Polisen fann en dolk med sirligt snidat skaft på golvet brevid kroppen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng

Det var samma vånda varje vecka. När fredagen visade sitt stressiga ansikte, fattades det fortfarande mängder av ord i den predikan, som pastor Jesper Fromblad skulle leverera till hundratals förväntansfulla och kunskapshungriga församlingsmedlemmar.
Som av en händelse låste sig dartorns pekare på spelbolagets genvägsknapp. Han tittade på korten, som flög förbi allt fortare. Han hade ju lovat sig själv, att aldrig mer gå in på denna sida. Förstrött lät han blicken vila på saldorutans röda siffror. En uppmanande "pop-up"-bild uppmanar honom att omgående balansera kontot.
Han stänger av datorn och lutar uppgivet sitt ansikte i händerna. Armbågarna vilar på skrivbordkanten. Den stora, nästan atletiska kroppen, darrar och skälver av uppgiven gråt.
Han känner en lättnad över att ingen mer finns i kyrkan denna tidiga morgontimme. Han undrar hur länge ha ska kunna dölja sitt missbruk för församlingen. Kassören hade redan varit på honom om att lämna in kollektpengar från en av församlingens utpostkyrkor. Pengar, som han spenderat på ett stalltips. Den stora vinsten, som med ens skulle balansera alla hans konton. Men inte då. Hästen hade travat, som om den hade haft lim under hovarna. Han hade själv sätt på teven hur hästen, som var det säkra stalltipset, nära nog blivit varvas av loppets övriga hästar.
Han tänkte på sin hustru, som troligen sov hemma i lägenheten. Hon anade säkert att något var fel. Hon hade inte sagt något, men han hade känt de undrande, nästan anklagande blickarna över frukostbordet.
Söndagens tema om "Frihet i Jesus" lyste på honom från de tomma manusarken i den gamla skrivmaskinen. Han hade aldrig kunnat skriva sina predikningar med hjälp av ordbehandlingsprogram. Nej den gamla Haldan var det, som gällde för honom. Han tyckte om ljudet som uppstod varje gång en bokstav fästs på pappret. Rytmen av knattret, när orden och meningarna tycktes komma av sig själv.
Denna morgon var annorlunda. Han tittade bedövad av stress på pappret. han hade tillbringat flera timmar i bön denna natt, men inget tycktes ge honom själsro. Han kände i feckan och fann en cigarrillfimp. Han tog en tändsticksask från pastorsexpeditionens speselkrans och gick ut. Han stod lutad mot kyrkporten. Hans händer darrade, när han tände cigarillen. Han lät den fräna röken nå djupet av hans inre. Han njöt av den lugnande effekt, som blossandets monotoni gav honom.
Plötsligt hörde han en dörr slå igen. Han ryckte till och tappade cigarillen på marken. Han stampade upprivet på fimpen. Han såg hur en lång smal skepnad rusade från kyrksaldörren ner mot parkeringen. han följde småspringande efter. Han var inte rädd för fysiska nappatag. Innan han påbörjat teologstudierna hade han varit en lovande brottare i lätt tungvikt. Han ökade på stegen och märkte hur avståendet till den flyende minskade. De rundade prydnadsbuskarna där parkeringsplatserna mötte uppfarten till kyrkan. Han såg hur det blinkade från en personbil. Mannen, den långa smala svarta skepnaden, försvann in i en stadsjeep och med en rivstart försvann bilen ut på det allmänna vägnätet.
Han kände inte igen bilen, lngt mindre kände han igen den långa smala mannen.
Hans fingrar fumlade med tryckytan på den nya smarta telefonen.
SOS-centralen kopplade honom vidare till polisen. han berättade vad som hänt.
Det dröjde inte många minuter inna en polisbil körde upp framför lyrkan.
- Det är kanske lika bra att du låser upp, så får vi gå igenom lokalerna, sa en lite satt polisman med ljust hår.
- Ja vi släpper hundarna, så får de leta om det finns fler gäster i kyrkan, sa den andre polisen med ett leende som lyste retsamt mot Fromblad.
De tunga kyrkdörrarna öppnades och tvä schäfrar gnydde ivrigt i sin lust att söka. Med korta skall försvann de två hundarna in i kyrkan. Plötsligt hördes korta skall.
- De har hittat något, sa polismannen med det retfulla leendet.
- Du kanske kan tända, så får vi se vad det är för filur.
Fromblad vred på spaken, som skulle få kyrksalen att bada i ljus. Men inget hände.
- Det fungerar inte, sa pastor Fromblad. Någon måste vridit av huvudströmmen.
De två polismännen tände sina medhavda mibila lampor. Halogenljuset från polisens ficklampor dansade över väggarna. De sökte sig långsamt mot ljudet av de skällande hundarna.
Skenet från polismännens lampor fångade in hundarna. De stod på kanten till dopgraven, som var dold av en lucka av trä. Pastor Fromblad såg hur, poliserna tog bort luckorna  och följde nyfiket lampornas sken.
I dopgraven låg en kvinna.
Polismännen drog upp kvinnan på kyrkgolvet och vände henne.
- Det är ju Louise, min hustru ropade pastorn med gäll uppriven röst.

Nu undrar vän av ordning och vänner av lyckliga slut, ska det bli någon fortsättning?