Visar inlägg med etikett blod. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett blod. Visa alla inlägg

tisdag 26 november 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 8

Pastor Fromblad hade tagit en tidig morgonpromenad. Han hade andats in den kyliga novembermorgonen. Förundrats över att inga snöflingor ännu dalat mot marken. Han hade hälsat artigt på dem han mötte. De allra flesta hade besvärat tittat bort. En ung kvinna kämpade med en beagle, som nödvändigtvis ville undersöka den risiga dungens djup. Sakta vaknade staden. Livsmedelshallarna öppnade tävlande sina dörrar. Färgsprakande annanonstavlor kämpade om morgontidga kunders gunst. Tobakshandlaren slog upp sina dörrar. Ägaren draperade fönstern med kvällstidningarnas nyheter. Aftonbladet förkunnade att lokal finansmagnat skändligen mördats under flykt från besvärande skattemål. Expressen ropade ut i stora fetsilsbokstäver att känd köpman mördats av besvikna kunder, som inte fått lämna tillbaka defekt vara.
Pastor Fromblad förundrades över att kvällstisningarna kallades kvällstidningar. Det var ju länge sedan de nådde sina läsare efter klockan tolv på dagen.
Han kände sig som en främling i den stad där han verkat i mer än tio år. Visserligen kände han igen människorna han mötte. Men ingen tittade igenkännande på honom. Även församlingsmedlemmar, som var ute på tidig morgonpromenad vände besvärat bort blicken när de möttes. En del hade till och med valt att korsa gatan och valt gångbanan på andra sidan, så de slapp möta honom. Han noterade i sitt minne, att han måste ta kontakt med samfundsledningen. Kanske var inte längre pastorn hans kall och uppgift här livet. Kallelsetvivlet följde honom som en oroande tagg på hemvägen.
När han nådde husporten kände han hur en andra frukost skulle smaka bra. I tankarna bredde han ostrfrallor och spetsade kaffet med whiskey. Han öppnade lägenhetsdörren och gick in. Han vadade i grälla annonsblad från såväl överskottsbutiker, elektronikfirmor och livsmedelskedjor. Han sparkade irriterat bort reklambladen. Då såg han på golvet ett C4-kuvert. Han tog upp det och läste den handskrivna adressen. Fina sirliga bokstäver, som lutade precis lagom mycket. Han förde kuvertet till sin näsa och kände en svag doft av parfym.
Han hämtade kaffe med sting från köket. En halv ostfralla på en tallrik. Han satte sig i soffan och sprättade försiktigt upp kuvertet. En klunk av det starka kaffet kittlade hans gom. Han stirrade med förvåning på brevet.
Kata-Lina skrev om den kamp, som hon och hans hustru tillsammans med många andra hade fört mot den verksamhet som grosshandlaren med flera haft. Grosshandlaren och lektor Liljetass var båda medägare tioll ett företag som hette Baltic Leasing & Resources. De hade sysslat med en avancerad form av uthyrning av arbetskraft. Nu var det inte bara arbete i dess traditionella betydelse, utan även unga kvinnor ingick i de som lockades  att söka lyckan i Sverige, Danmark och Norge. Alla som kom hit anställdes av Baltic Leasing & Resources och hyrdes ut till olika företag. Flickorna hade mestadels hyrts ut till ensamstående män, i överraskande många fall också som hemhjälp till gifta män och kvinnor. Kata-Lina och Louise hade av en händelse kommit denna trafik på spåret. De var inte helt oskyldiga själv. De hade via kontakter utnyttjat hjälptransporter som olika församlingar och organisationer anordnat för att hjälpa behövande i  de forna sovjetstaterna. Vi d returresorna till Sverige hade de låtit olika företag hyrt plats för insmuggling av olika varor från dessa gamla sovjetstater. De hade tydligen även själva smugglat cigaretter , sprit och parfym.
Pastor Fromblad tittade förvånat på brevet. Hans hustru en simpel smugglare!!!
Han kastade de två första sidorna i brevet i en askkopp och tände fyr på dem. Han ville inte att hans hustrus namn skulle fläckas.
Han fortsatte läsa.
Grosshandlare Andrew Johansson hade för många år sedan, då Östtyskland fortfarande  fanns besökt detta land regelbundet. Han hade då träffat en kvinna som hette Ilsa Neuman. De hade inlett en relation, som resulterat i graviditet. De hade gift sig på ett össttyskt myndighetskontor. Ilse hade följt med grosshandlaren till Sverige. Hon födde där tvillingpojkarna Adolf och Josef. De hade aldrig registrerat sitt äktenskap i Sverige. Ilse hade blivit en naturlig del i Johanssons, grosshandlarens, hushåll. Han hade spridit ryktet om hur snäll och godhjärtat han var, som tagit hand om den ogifta kvinnan med två barn. Nu när Stasis arkiv öppnats hade kunskap nått Kata-Lina, att Ilse varit Stasiagent.
Hon hade efter Östtysklands fall haft kontakt med den vitryska säkerhetstjänsten. Det var nog ställt utom allt tvivel, hade Kata-Lina skrivit, att Ilse Neuman var vitrysk agent i Sverige. Möjligen kunde hon också ha samma uppgift för Ukraina.
Utförlig bevisning, skrev Kata-Lina, fanns i en mapp, som hon lagt i bagageskåpsutrymmet på Centralstationen.
Pastor Fromblad tittade på den lilla mässingsnyckel, som var fasttejpad på det sista brevarket. Han lossade försiktigt tejpen och stoppade nyckeln i kavajfickans myntficka. Han funderade på hur skulle han använda denna information. Var det  klokt att lämna informationen till polisen? Då var han kanske också tvungen berätta om hustruns roll i smuggeltrafiken.
Kaffet hade hunnit kallna. Med en rysning svalde han kaffet. Han tittade med avsmak på ostfrallan, som han ännu inte rört. Ostskivorna hade blivit lita mörkare i kanterna och börjat dra ihop sig. Han lät ostfrallan vara och gick tankfullt sakta mot ytterdörren.
Han hörde hur någon mixtrade med lägenhetens lås. Små svordomar interfolierade skrapningarna från låset.
Pastor Fromblad låste upp snabbt och slog upp dörren fort och bestämt. Han hörde hur personen skrek till av smärta. Han försökte få en skymt av ven låsterroristen var. Men denne hade hastigt snurrat runt och rusat ut för trapporna. Han såg bloddropparna och förstod att personen fått sig en ordentlig minnesbeta.
Han brydde sig inte om att rusa efter. Det var lönlöst, han hörde hur portdörren slog igen. Han gick fram till trapphusets fönster och såg hur en kvinna kastade sig in en liten blå bil.
Han låste lähenhetsdörren och gick nerför trapporna. Väl ute på gatan, såg han hur bloddropparna slutade precis där bilen stått.
- Konstigt, tänkte han, jag var övertygad att det var en man, som försökte ta sig in i min lägenhet.

torsdag 7 november 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!